Värt att läsa:
Klartext av Alice Teodorescu:
Journalistikens största kris är inte Trump - utan journalisterna själva
...Ytterligare en dimension handlar om hur ivrigt, och noggrant, man undersöker alternativa förklaringar till sin story, vad som beskrivs vara orsak och verkan, vilka källor man förlitar sig på. När det kommer till rapporteringen av vår tids mest kontroversiella sakfrågor är det uppenbart att det som skrivs oftast säger mer om de som formulerar texterna än om de faktiska förhållandena.
Pikant nog gör sig därmed journalister på etablerade medier sig skyldiga till exakt samma saker som de anklagar alternativmedierna för; det vill säga spridandet av desinformation, vinklade partsinlagor och selektiv faktagranskning. Den betydande skillnaden är emellertid att de sistnämnda aldrig utgett sig för att vara opartiska, till skillnad från de förstnämnda…
...Ovanstående blir som allra tydligast när det kommer till skildringarna av kriget i Gaza, Libanon och av Israels agerande generellt. Denna omständighet är ingen liten sak; beslutsfattare och allmänhetens bild baseras till en stor del på det som rapporteras i medierna, vilket i sin tur formar politikers och väljares uppfattningar kring relevant policy, politisk och diplomatisk press, sanktioner och internationella överenskommelser.
Givet hur Israel porträtterats genom decennierna, och särkilt under de senaste snart tre åren efter 7 oktober, är det då så förvånande att gemene man fått bilden av att landet är exceptionellt diaboliskt, mordiskt och moraliskt depraverat? Nej, faktum är att människor fått just den bild som medierna, via Hamas som varit primärkällan till rådande narrativ, velat att de ska ha. Allt har med andra ord blivit exakt som det var avsett.
För att vara väldigt konkret: varje gång Israel responderar på en attack, initierad av Hamas, Hizbollah eller Iran, är det Israels agerande som betraktas som eskaleringen. Huvudsaken, att Israel attackerats i strid med rådande “vapenvila”, görs ytterst skyndsamt till bisak i den mediala rapporteringen; Attacken blir en fotnot, svaret blir huvudnyheten.
Så när Hamas skjuter raketer mot israeliska städer handlar rubrikerna om Israels vedergällning. När Hizbollah attackerar från södra Libanon handlar rapporteringen om Israels motanfall. När Iran öppet angriper Israel riktas fokus snabbt mot risken att Israel ska “eskalera” konflikten. Det som sker är att den aktör som initierar våldet försvinner ur berättelsen - medan den aktör som svarar på våldet blir berättelsen.
Hur många vet exempelvis att Hizbollah byggt upp en militär närvaro i ett 60-tal byar i södra Libanon, mitt bland civila, längs gränsen mot Israel? Att de därifrån har beskjutit norra Israel i över ett kvarts sekel? Att så är fallet trots upprepade FN-resolutioner som kräver att Hizbollah avväpnas? Att FN:s fredsbevarande insats Unifil, som har patrullerat gränsen mellan Libanon och Israel sedan år 1978, misslyckats med sitt uppdrag?
Frågorna som borde ställas är därför hur ofta svenska läsare erbjuds en sammanhängande, kvalitativ och mångfacetterad bild av Hizbollahs militära infrastruktur i södra Libanon? Hur ofta beskrivs Hamas strategiska användning av civila miljöer? Hur ofta förklaras varför israeliska beslutsfattare uppfattar existentiella säkerhetshot annorlunda än europeiska kommentatorer - och var finns ett initierat resonemang kring hur vi själva hade agerat ställda inför samma hot?
Istället för att ställa dessa frågor har stora delar av rapporteringen utvecklats till ett slags moralisk teater där journalistens egen världsbild blir viktigare än publikens behov av kunskap. Mediernas skildring av konflikten har därmed inte syftat till att glänta på läsarens fönster mot verkligheten, utan om att anlägga ett filter som förändrat ljusinsläppet...
