Utdrag från månadsrapporten från ECI:
EU:s politik inom de omtvistade territorierna strider mot San Remo-resolutionen
När vi ser tillbaka på betydelsen av fredskonferensen 1920, kan vi konstatera att EU:s politik beträffande de omtvistade territorierna går emot San Remo-resolutionen där Israels land utlovades till det judiska folket baserat på deras mer än 3 000 år långa historiska koppling till landet. Detta beslut ändrades 1921 när Palestinamandatet som utlovats till judarna, delades i ett arabiskt Palestina öster om Jordanfloden, i dag Hashemitiska konungariket Jordanien, och ett judiskt Palestina väster om Jordanfloden, den moderna staten Israel från år 1948. En ytterligare delningsplan presenterades av Förenta nationerna 1947 men den förkastades av araberna som i stället attackerade den nyfödda judiska staten på sju fronter för att driva ut judarna i havet, vilket misslyckades. Från 1949 till 1967 kontrollerade emellertid araberna det som i dag kallas Västbanken och Gaza, men talade under den tiden aldrig om något behov av en palestinsk stat. Det var först efter att Israel befriat östra Jerusalem, Judeen och Samarien, vilka illegalt hade ockuperats av Jordanien, som kravet på en tvåstatslösning fördes fram.
EU:s officiella policy som antogs först efter oljeembargot efter jom kippur-kriget 1973 definierar däremot de omtvistade territorierna som ”palestinskt land” där ursprungsfolket judarna betecknas som ”bosättare”. Enligt detta argument är infödda judar som bor eller ber vid Västra muren i Gamla staden i Jerusalem inkräktare och olagliga bosättare. Detta är en travesti på rättvisan men följer en över femtioårig EU-politik.
Terrorattacken 7 oktober har inte ändrat denna inställning. Tvärtom, mindre än tre år efter den största pogromen mot det judiska folket sedan Shoan håller EU:s policy på att bli ännu mer anti-israelisk. Den drivs av ett nätverk av anti-israeliska medborgarorganisationer (NGO) som ligger väl inbäddade i EU-systemet. Man finansierar dessa anti-israeliska organisationer som för kampanjer mot all israelisk närvaro inom de omtvistade territorierna, för att sedan citera deras kritik som oberoende expertis när dessa i själva verket är ute på EU:s uppdrag. Detta är ett brutalt antisemitiskt ekosystem som är utan slut. Dessutom går denna policy klart emot de löften som gavs till det judiska folket i den juridiskt bindande San Remo-resolutionen den 25 april 1920.
Efter 25 år av kontinuerlig dialog med ledande politiker och valda ledare från hela Europa är en sak klar: nivån på kunskapen om de mest grundläggande historiska, juridiska och politiska fakta om Israel-Palestina-konflikten är farligt låg. Medan argument baserade på internationell lag rutinmässigt används mot Israel, står inte representanter för den judiska staten på sig genom att presentera ett omfattande försvar för den lagliga grunden för staten Israel. Det är här organisationer som ECI och andra måste stiga in.
Det judiska folkets rätt att återuppbygga sitt nationella hem i Eretz Israel erkändes först under internationell lag 1920 vid fredskonferensen i San Remo och föregår Förintelsen med över tjugo år. Detta avslöjar den populära myten om att Israels land togs från palestinierna och gavs till judarna som kompensation för Förintelsen som falsk. Israels land hade lovats till judarna tjugo år tidigare, år 1920, genom ett bindande rättsligt åtagande i Sanremo.
Fram till år 2010 hade dessa vitala fakta inte presenterats på rätt sätt offentligt. Tack vare dr Jacques Gauthiers (foto nedan) och Howard Griefs banbrytande forskning blev dessa fakta gradvis mer kända genom det arbete som Europeiska koalitionen för Israel gör, men har ännu inte utnyttjats fullt ut. (Organisationen Canadians for Israel's Legal Rights som var medarrangörer till 90-årsjubileet är värda ett speciellt omnämnande.)
San Remo-resolutionen avslöjar också myten om Israel som en kolonialstat genom att bevisa det motsatta. San Remo-resolutionen bekräftade att det judiska folket har en över 3 000-årig koppling till Israels land och därför är landets ursprungsfolk. I motsats till kolonialismen hade de ingen kolonialmakt som sände ut dem. Det var förföljelser och pogromer i olika länder som gjorde att de återvände hem till sina fäders hemland. De hade ingen annan plats att fly till. Återfödelsen av den judiska staten innebar ett slut på en 1 800-årig kolonisation som kulminerat i en 500 år lång period under det Osmanska riket. Israels återfödelse var allt annat än en kolonial satsning, det innebar början på en avkolonialisering.
Fredskonferensen i San Remo 1920 innebar även början på en judisk kulturell renässans där det judiska folket började bygga nya institutioner för sin framtida stat. Under år 1920 grundades judiska institutioner som Keren Hayesod, hebreiska universitetet och många andra. Judarna var byggare – i stark kontrast till de palestinska araberna som har gjort allt de kunnat för att sabotera den judiska staten i stället för att bygga sina egna institutioner, trots årtionden av generöst internationellt bistånd.