Följande text publicerades som insändare i Hufvudstadsbladet i dag.
Fred måste byggas på fakta
Allt fler röster höjs för att Israel och palestinierna måste tvingas till en fredsuppgörelse. Rösterna kommer från FN:s generalförsamling, politiska ledare och lokala påverkare.
Bakom rösterna finns dels Israels fiender men också sådana som må ha goda avsikter, men är naiva och saknar kunskap om Mellanösterns historia och dagsläget i regionen. När man säger att parterna skall tvingas till fred betyder det i praktiken att Israel skall pressas att gå med på arabernas/palestiniernas krav.
Om man vill vara med och tala för en fredsuppgörelse måste man utgå från fakta.
Ett grundläggande faktum är att araberna i hundra år vägrat gå med på att det existerar eller skall få existera en judisk stat. I sin avvikande åsikt till FN-domstolen ICJ:s rådgivande yttrande skriver viceordförande Julia Sebutinde att araberna vid sju olika tillfällen under de senaste hundra åren vägrat gå med på en fredsuppgörelse och bildande av en palestinsk stat. Orsaken är helt enkelt att för dem är det viktigare att förhindra och bekämpa den judiska statens existens än att skapa ytterligare en arabisk stat.
Varje politiker, politisk rådgivare och journalist borde läsa Sebutindes text för att bredda sina kunskaper om konflikten mellan Israel och de palestinska araberna. I dagsläget har samma gamla lögner upprepats så många gånger att ingen längre känner till fakta.
En sak Sebutinde lyfter fram är att man måste skilja mellan politik och juridik. De allra flesta FN-resolutioner är politiska åsikter och på inget sätt juridiskt bindande.
En annan detalj Sebutinde lyfter fram är att ur juridisk synvinkel har Israel mycket berättigade krav på de områden som omvärlden kräver att Israel skall överlåta åt palestinierna. Det är inte hållbart att kräva att Israel skall lämna dem utan att parterna genom förhandlingar kommit överens om säkra och trygga gränser.
Dessa gränser behöver inte alls följa det man ofta felaktigt kallar 1967 år gränser. Det är något man på politisk nivå eftersträvat under årtionden men det finns inte heller här någon juridisk grund för kravet.
När flera arabstater, terroristorganisationer, palestinierna och numera också Iran strävar efter att utplåna den judiska staten är det märkligt att det höjs röster för att Israel skall pressas att ge efter för sina fienders krav.
Sebutinde konstaterar att förhandlingar fortfarande är den enda vägen för en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten. Där har omvärlden en uppgift att uppmuntra och hjälpa parterna, som båda har skyldigheter och rättigheter. Tvång och ett ensidigt erkännande av en palestinsk stat förvärrar bara konflikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar