Några dagar i Israel

Jag har återvänt efter tio dagar i Israel. Tänkte dela med mig några upplevelser och minnen, inget som tidningarna skriver om eller politikerna pratar om.

Orsaken till vår resa var en inbjudan till ett judiskt bröllop. Bröllopet var en upplevelse som vi aldrig kommer att glömma, så annorlunda från det ofta så stela finländska sättet att fira bröllop. Många ögonblicksmöten med människor som vänligt förklarade vad som skedde eller som drog med oss i dansen för att glädja brud och brudgum. Ett av barnens uttalanden beskiver allt:" Alla bröllop kommer att verka tråkiga efter dethär".

Som alltid förundras jag över hur landet och befolkningen förändras beroende på var man befinner sig.
Netanya kunde vara vilket semestermål som helst. Klart vatten, lagom stora vågor att leka i för ungdomar och föräldrar, sol och fin sandstrand.Många pensionärer på stranden och ryska är minst lika vanligt som hebreiska. Man ser nästan inga poliser och soldater är sällsynta.Det finns inget som påminner en turist om att man befinner sig i ett krisområde men Libanon, Syrien och Gaza kan alla nås med bil på ett par timmar. Västbanken är bara ca 20 km österut.
Park hotel som syns från stranden påminner mig ändå om terrordådet som dödade och skadade flera tioatals judar som samlats för att fira påsk våren 2002.

En stor blond familj väcker en del uppmärksamhet i Israel. Busschauffören till Jerusalem räknade och räknade i tiotlals kilometer för att vara säker på att kunna erbjuda det absolut fördelaktigaste priset "because you are blond". Hur han samtidigt kunde styra bussen och ta på nya passagerare förblir ett mysterium
Grönsaksförsäljaren hade vistats en tid i Sverige och blev så glad när han hörde svenska att han genast försökte ordna en träff mellan sin son och en av våra flickor. Det blev emellertid inget av den träffen...
Sabbatskvällen väntade vi på en rejält försenad taxi utanför en moshav.En stor grupp av moshavens ungdomar kom fram till oss och undrade vem vi var och varifrån vi kom. Tyvärr kunde de inte mycket mera engelska än jag kan hebreiska. Jag borde verkligen lära mig hebreiska det skulle vara så roligt att kunna prata obehindrat med människor man möter. " Ani lo mevin ivrit" skapar inga djupa relationer.

Jerusalem, kaotisk trafik, smala gator,ibland obefintliga trottoarer, mycket människor. Här är också poliser, soldater och säkerhetsvakter ständigt närvarande. För att komma till Klagomuren måste man genomgå en likadan säkerhetskontroll som på flygplatser.
I Jerusalem möter man alla slags människor: svarta, vita, kineser, ortodoxa judar i svarta hattar, araber iklädda traditionell huvudbonad, präster och munkar från vem vet vilka olika kyrkor och samfund, snyggt klädda unga damer både judar och araber, tiggare,gatumusikanter,scoutflickor som säljer kakor för att samla in pengar...
Från David's Tower strax innanför Jaffaporten har man en fin utsikt över Jerusalem.
Turisterna har återvänt till Israel och Jerusalem, det kunde man se med egna ögon, men det bekräftades också av försäljaren i bokhandeln mitt emot David's Tower, försäljningen har ökat betydligt från föregående år.

I Jerusalem träffade vi en familj vi blivit bekant med för flera år sedan. Att Israel lever under ett ständigt hot från sina fiender påverkar också en helt vanlig familj. Äldsta sonen hade just avslutat en några veckor lång reservist tjänstgöring i armén på Golan.Hösten 2000 gjorde han sin militärtjänst i samma förband som de tre soldaterna som kidnappades och dödades av Hizzbollah.
Mellersta sonen utför nu sin treåriga militärtjänst och dottern som går andra året i gymnasiet förbereder sig för sin tvååriga arméperiod. Istället för att fundera över vilken studieinriktning hon skall välja efter avslutad gymnasieutbildning funderar hon vilket alternativ hon skall välja inom armén.

Sista dagen gjorde vi en tur ner till Dödahavet. Otroligt att 20 minuter utanför Jerusalems centrum får man se fåraherdar valla sina får och åsnor vandrar omkring och söker efter torra grässtrån. Man kör förbi beduinbyar som ser för bedrövliga ut, plåtskjul med satellitantenner på gården. Två tidsåldrar och levnadssätt som går in i varandra.
Vi tänkte att vi först skulle gå lite i bergen vid Qumran men eftersom regntiden hade börjat var det strängt förbjudet att gå upp i bergen. När vattnet kommer strömmande ner för bergen har man bara sekunder på sig att sätta sig i säkerhet och tydligen ville man inte ta några risker med dumma turister. Nästan varje år omkommer personer som fångats av vattenstömmarna när de är på vandring i bergen.
Vi fick istället längre tid på oss att flyta i Dödahavet.

När vi återvände till Jerusalem hade det börjat regna och sista natten i Jerusalem fick vi uppleva ett rejält åskväder. På morgonnatten på väg till flygfältet kunde vi konstatera att de första häftiga regnen har samma inverkan på trafiken i Israel som den första snön i Finland, flera tillbucklade bilar längs vägkanten.

Säkerhetskontrollen på flygplatsen kan ta timmar om man har otur, för andra kan det gå på 5 minuter. För en utomstående verkar allt oorganiserat och slarvigt.Vissa väskor kontrolleras, andra inte, ibland finns det ingen som ser på skärmarna när väskorna passerar genom röntgenmaskinerna, men antagligen finns det någon som vet vad säkerhetsmännen och kvinnorna håller på med.
Vi kom alla igenom säkerhetskontrollerna och återvände från sol och sommar till snö och slask.