När och hur får en stat använda vapenmakt?

En artikel som frågar om Israel använder oproportionerligt våld i Gaza kan läsas här:
Is Israel using 'disproportionate force' in Gaza?

En förkortad svensk version följer här:
Har Israel använt ”oproportionerligt våld” i Gaza?29/12/2008 av Ambassadör Dore Gold
· Israeliska befolkningscentra i södra Israel har varit måltavla för mer än 4000 raketer och tusentals granater, som avfyrats av Hamas och andra organisationer sedan 2001. Raketattackerna ökade med 500 procent efter det att Israel fullständigt drog sig tillbaka från Gazaremsan i augusti 2005. Under en informell sexmånaders vapenvila avfyrades 215 reketer mot Israel.
· Påståendet att Israel använder oproportionerligt våld lyfts fram så fort landet måste försvara sina invånare mot icke-statliga terroristorganisationer och de raketattacker de genomför. I ett strikt juridiskt perspektiv vilar Israels nuvarande militära operationer på solid grund. Enligt internationell lag krävs inte av Israel att beräkna det våld man tänker använda utifrån storleken och räckvidden på de vapen som används mot sig själv.
· Ibrahim Barzak och Amy Teibel skrev för Associated Press den 28 december att de flesta av de 280 palestinier som rapporterats dödade tillhörde ”säkerhetsstyrkor”, och officiella palestinska talesmän sa att ”åtminstone 15 civilpersoner fanns bland de döda”. Antalen som rapporterades indikerar att det inte fanns en tydlig avsikt att orsaka oproportionerlig kollaterala civila förluster. Vad som är kritiskt från utgångspunkt i internationell lag är, att om ambitionen har varit ”att minimera de civila skadorna, så kan också en attack som orsakar mycket stora skador – men som riktas mot ett mål med mycket stort militärt värde – vara laglig.”
· Luis Moreno-Ocampo, som är chefsåklagare vid den Internationella Brottmålsdomstolen, förklarade att internationell humanitär lag och Romfördraget i den Internationella Brottmålsdomsdomstolen ”tillåter krigförande makt att utföra proportionerliga attacker mot militära mål, även när man vet att vissa civila dödsfall eller skador blir följden.” Attacken blir ett krigsbrott när den riktas direkt mot civila (vilket är precis det som Hamas gör).
· Efter den 11 september, när de västallierade förenades för att kollektivt störta Talibanregimen i Afghanistan, var det ingen som jämförde de afghanska dödstalen 2001 med det faktiska antalet döda i al-Qaedas attack. Uppenbarligen finns det ingen internationell förväntan att militära förluster i krig ska ha ett ett-till-ett-förhållande. Att förvänta sig att Israel ska vara återhållsam i sitt användande av riktat våld mot legitima militära mål, är att döma landet till ett mycket långt utmattningskrig med Hamas.
Existerar proportionalitet mot militära makter?
För att motverka en motattack söker de flesta arméer militär seger genom att förstöra motståndarens militära kapacitet så effektivt som möjligt. Det finns uppenbarligen ingen internationell förväntan att militära förluster i krig ska ha ett ett-till-ett-förhållande; de flesta arméer strävar efter att eliminera så många fiendestyrkor som möjligt samtidigt som man minimerar egna förluster. Det finns NATO-medlemmar som har varit kritiska mot ”Israels oproportionerliga användning av våld”, samtidigt som NATO-arméer uttrycker stolthet över hur många fler Talibaner som dödats i Afghanistan jämfört med egna soldater. Dessutom har en målmedveten militär operation mot en angripare en avskräckande effekt.
Civila förluster är alltid mycket tragiska. Israel har avbrutit många militära operationer på grund av risken för civila offer. Men om civila offer krävs trots Israels bästa ansträngningar att undvika dem, så är det ytterst inte Israels ansvar. Som den politiska filosofen Michale Walzer noterade år 2006: ”När militanta palestinier avfyrar raketer från civila områden, är de själva ansvariga – och ingen annan – för de civila dödsfall som följer av israelisk moteld.”
Israels internationella kritiker må leta efter balanserade uttalanden som fördelar skulden för den pågående konflikten på båda sidor. Men de skulle vara mer betjänta av att inte engagera sig i denna konstlade strävan utan istället urskilja vem som som är aggressorn i denna konflikt – Hamas – och vem som försöker slå ner den aggressionen – Israel.
Dr. Dore Gold, Israels FN-ambassadör 1997-1999, är President i Jerusalem Center for Public Affairs och författare av Hatred's Kingdom: How Saudi Arabia Supports the New Global Terrorism (Regnery, 2003) och The Fight for Jerusalem: Radical Islam, the West, and the Future of the Holy City (Regnery, 2007).