torsdag 19 maj 2011

Israel och PLO

Mahmoud Abbas, ordförande för PLO och de Palestinska myndigheterna publicerade en insändare i New York Times den 16 maj. Den innehöll så många lögner och omskrivningar av historien att det kan finnas orsak för lite repetition av historiska fakta.
När det gäller fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna är det skäl att komma ihåg att det är PLO som av omvärlden erkänts som den organisation som har rätt att representera palestinierna. Det är PLO som har ambassader i många av världens stater och observatörs status i FN.

Bakgrund
Alla som varit vaken på historielektionerna i skolan känner till att Jerusalem och området mellan Jordanfloden och Medelhavet, det vi idag kallar Israel och västbanken, har varit judarnas hemland i åtminstone 3000 år. Judarna har bott i området, de har fördrivits när området intagits av olika stormakter, de har återvänt när förhållanden så har tillåtit.
Jerusalem har varit och är det absoluta centrum för den judiska religionen trots att romarna förstörde templet för snart 2000 år sedan.

Efter att det Ottomanska riket som regerat över Mellanöstern i 400 år föll samman under det första världskriget behärskade Storbritannien och Frankrike området som mandatområden. Området delades upp och flera arabiska stater och en judisk stat bildades fram till 1948. (Irak 1932, Egypten 1936, Libanon 1943, Jordanien 1946, Syrien 1946, Israel 1948)

Storbritannien förvaltade Palestina mandatet där den judiska staten skulle upprättas.
I Balfourdeklarationen från 1917 ger den brittiske utrikesministern uttryck för målet med Palestina mandatet:

"Foreign Office

2 November 1917

Dear Lord Rothschild,

I have much pleasure in conveying to you, on behalf of His Majesty’s Government, the following declaration of sympathy with the Jewish Zionist Aspirations which have been submitted to, and approved by, the Cabinet:

"His Majesty’s Government view with favour the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, and will use their best endeavours to facilitate the achievement of this object, it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine, or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country."

I should be grateful if you would bring this declaration to the knowledge of the Zionist Federation.

Yours Sincerely,

Arthur James Balfour"

Vid San Remo konferensen (1920) och i stadgarna för Palestina mandatet (1922) slås det klart och tydligt fast att judarna har rätt att bosätta sig i området mellan Jordanfloden och Medelhavet. (OBS! 80% av Palestina mandatet gavs av Storbritannien till araberna, nuvarande Jordanien)

Stadgarna för Palestina mandatet:

…Whereas the Principal Allied Powers have also agreed that the Mandatory should be responsible for putting into effect the declaration originally made on November 2nd, 1917, by the Government of His Britannic Majesty, and adopted by the said Powers, in favour of the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people….

...Whereas recognition has thereby been given to the historical connection of the
Jewish people with Palestine and to the grounds for reconstituting their national
home in that country...

Trots att araberna fick upprätta flera självständiga stater i mellanöstern vägrade de att acceptera att en judisk stat skulle upprättas. En stor orsak till detta är att området av muslimerna betraktas som muslimskt. Området har erövrats av muslimerna och skall därför tillhöra dem för alltid, anser man.
Även under den ottomanska perioden bodde det judar i Palestina men med ökad invandring (av både judar och araber) och löften om en självständig stat till judarna ökade motståndet.
Det mest kända exemplet från den här tiden är kanske från 1929 när araberna utförde en massaker på 67 judar i Hebron.

1947 röstade FN:s generalförsamling för att Palestina mandatet skulle delas ytterligare en gång för att en judisk stat och en andra arabisk stat skulle kunna bildas på området.
Judarna godkände delningsplanen och tog tillfället i akt och bildade en självständig stat, Israel, i maj 1948.
Araberna vägrade godkänna delningsplanen eftersom de inte kunde acceptera en judisk stat i området.
Efter den israeliska självständighetsförklaringen anföll de arabiska grannländerna Israel för att göra slut på den judiska staten. Israel lyckades försvara sig och 1949 undertecknades vapenstilleståndsavtal där det bl.a. sägs att vapenstilleståndslinjen inte skall ha någon betydelse när eventuella framtida gränser fastslås. (Idag hänvisas konstant till denna linje för skapandet av en palestinsk stat).

I 19 år, fram till sexdagarkriget 1968 hade arabländerna Jordanien och Egypten (båda muslimska stater) kontrollen över västbanken och Gaza. Inga försök gjordes under den här perioden för att upprätta en palestinsk stat på området.

PLO
När PLO bildades 1964 avsade de sig alla anspråk på västbanken och Gaza, dessa områden var redan under arabisk kontroll. Istället kämpade PLO för att befria Palestina eller med andra ord förinta den judiska staten Israel.
I PLO:s första stadgar från 1964, när alltså västbanken och Gaza kontrollerades av arabstater kan man läsa följande:
Article 2. Palestine with its boundaries at the time of the British Mandate is a regional indivisible unit.

Article 17. The Partitioning of Palestine in 1947 and the establishment of Israel are illegal and false regardless of the loss of time, because they were contrary to the wish of the Palestine people and its natural right to its homeland, and in violation of the basic principles embodied in the charter of the United Nations, foremost among which is the right to self-determination.

Article 24. This Organization does not exercise any regional sovereignty over the West Bank in the Hashemite Kingdom of Jordan, on the Gaza Strip or the Himmah Area. Its activities will be on the national popular level in the liberational, organizational, political and financial fields.

Efter sexdagarskriget skrevs stadgarna om. Fortfarande finns bl.a. artikel 2 med som säger att hela området som tillhörde det brittiska Palestina mandatet är en odelbar helhet. I artikel 19 upprepas det som tidigare sades i artikel 17 att delandet av Palestina och skapandet av Israel var illegalt.
I artikel 9 sägs att väpnad strid är enda sättet att befria Palestina.

1974 antog PLO det som allmänt kallas Fasplanen.
Efter att araberna förlorat ännu ett krig mot Israel (Yom kippur kriget) insåg man inom PLO att man vid sidan av den väpnade kampen också måste använda andra medel för att uppnå målet.
Den väpnade kampen var fortfarande det viktigaste men man var också beredd att gå steg för steg och upprätta en palestinsk myndighet över endast en del av området för att sedan befria hela Palestina.

I punkt 8 och 9 kan man läsa följande:
8. Once it is established, the Palestinian national authority will strive to achieve a union of the confrontation countries, with the aim of completing the liberation of all Palestinian territory, and as a step along the road to comprehensive Arab unity.
9. The Liberation Organization will strive to strengthen its solidarity with the socialist countries, and with forces of liberation and progress throughout the world, with the aim of frustrating all the schemes of Zionism, reaction and imperialism.

1993 skrevs Osloavtalet under och palestinierna fick självstyrelse, egna myndigheter, på vissa områden av västbanken och Gaza.
PLO:s stadgar och fasplanen finns kvar oförändrade och med facit i hand kan vi se att palestinierna har arbetat helt i enlighet med dem.
Efter att palestinierna fick upprätta sina egna myndigheter ökade terrorismen mot Israel lavinartat.Döden slog till på de israeliska gatorna som aldrig förr.
De palestinska myndigheterna gör också allt de kan för att isolera Israel inom det internationella samfundet.
Åtminstone två olika fredsplaner där palestinierna skulle ha fått en egen stat har lagts fram (Barak, Olmert) men palestinierna har alltid tackat nej.
När Israel fick sin nuvarande regering lade palestinierna fram nya krav för att överhuvudtaget komma till förhandlingsbordet. De krävde ett stopp på israeliskt byggande i bosättningarna på västbanken.
Israel gick med på ett tio månader långt stopp men palestinierna vägrade komma till förhandlingsbordet ända tills det återstod endast ett par veckor av byggstoppet. När sedan byggstoppet tog slut avbröt de förhandlingarna.

Varför denna ovilja från palestiniernas sida att försöka nå en fredsöverenskommelse?
PLO ordförande Abbas förklarade saken i sin insändare i New York Times och den visar att han fortfarande arbetar helt i enlighet med Fasplanen och PLO:s stadgar.
-palestinierna kommer i september att gå till FN för att generalförsamlingen skall erkänna en palestinsk stat. - I en fredsöverenskommelse skulle palestinierna tvingas göra kompromisser och bl.a. erkänna den judiska staten Israel. Som PLO:s ordförande skulle Abbas tvingas gå mot PLO:s stadgar och Fasplanen, men nu ser han en möjlighet att få en självständig stat utan att ge upp sina långsiktiga mål: Befria hela Palestina.

-En sjävständig palestinsk stat har enligt Abbas bättre förutsättningar att fortsätta kampen mot Israel, inom FN, inom mänskorättsrådet och inom internationella domstolen.

Målet med erkännandet av en palestinsk stat är alltså inte att leva i fred med Israel utan att kunna fortsätta kampen mer effektivt.

Det som Abbas naturligtvis inte lyfter fram är att våldet fortfarande är ett medel som man är beredd att använda när tidpunkten anses vara den rätta. De palestinska myndigheterna lyfter fortsättningsvis fram terrorister som hjältar och rollmodeller för befolkningen så det finns säkert frivilliga som är beredd att offra sig när ledarna vill sända ut dem för att döda.
Gaza är ett skrämmmande exempel på hur det kan gå. Israel lämnade över området till palestinierna. Efter ett kort inbördeskrig tog Hamas över makten och raketer och granater började regna ner över israeliska städer. Det fanns inget intresse hos dem som har makten att bygga upp området och skapa goda levnadsförhållanden för befolkningen. Det enda som gällde var att fortsätta kriget mot Israel. Kosta vad det kosta vill.

”Om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger…”

Abbas in 'The New York Times': Rewriting history, rejecting peace

Inga kommentarer: