Judar som bosättare 1/3

Nyhetsmedia har de senaste dagarna uppmärksammat de judiska bosättningarna utanför vapenstilleståndslinjen från 1949 och även utmålat dem som olagliga och ett hinder för fredsprocessen.(Bl.a. i Yles finska TV nyheter 8.1.)
Får judarna bosätta sig endast på de områden som hamnade på den israeliska sidan av vapenstilleståndslinjen 1949?
Några historiska fakta kanske kan ge svar.

Efter att britterna gett 80% av Palestina till araberna 1921 sägs det i stadgarna för Palestina Mandatet (nuvarande Israel,västbanken och Gaza) att på området skall det grundas ett nationalhem för judarna.
I inledningen till stadgarna sägs:" …Whereas the Principal Allied Powers have also agreed that the Mandatory should be responsible for putting into effect the declaration originally made on November 2nd, 1917, by the Government of His Britannic Majesty, and adopted by the said Powers, in favour of the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people…."
Dokumentet som det hänvisas till lyder:
"Foreign Office
2 November 1917
Dear Lord Rothschild,
I have much pleasure in conveying to you, on behalf of His Majesty’s Government, the following declaration of sympathy with the Jewish Zionist Aspirations which have been submitted to, and approved by, the Cabinet:
"His Majesty’s Government view with favour the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, and will use their best endeavours to facilitate the achievement of this object, it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine, or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country."
I should be grateful if you would bring this declaration to the knowledge of the Zionist Federation.
Yours Sincerely,
Arthur James Balfour"
Vidare kan man läsa i stadgarna:
"Whereas recognition has thereby been given to the historical connection of the
Jewish people with Palestine and to the grounds for reconstituting their national
home in that country;"
Stadgarna för Palestina Mandatet ställer inga hinder ivägen för judisk bosättning i hela området.
FN:s förslag (1947) att dela området i en judisk och en arabisk stat ändrade inte på detta. Det var inte meningen att alla judar skulle bo i den judiska staten och alla araber i den arabiska. Den judiska staten skulle ha en arabisk minoritet och den arabiska en judisk. Den judiska staten bildades och den har idag en arabisk minoritet på ca 20%. Den arabiska staten har ännu inte skapats men av någon anledning verkar både araberna och omvärlden anse att om den blir verklighet skall den vara etniskt rensad från judar.
Araberna accepterade inte delningsplanen 1947 och i kriget 1948 erövrade Jordanien och Egypten Västbanken och Gaza. I samband med erövringen tvingades alla judar lämna området.
Efter att Israel vunnit sexdagarskriget 1967 fick de kontroll över hela det område som tidigare utgjorde det brittiska Palestina Mandatet. Judarna började flytta tillbaka till områden de fördrivits från och återuppbyggde det som rivits ner av araberna, bl.a. i Gamla stan i Jerusalem. Under de senaste 40 åren har ca 300.000 judar valt att bosätta sig i områden som tillhörde Palestina Mandatet men som ligger utanför vapenstilleståndslinjen från 1949.
Vapenstilletåndslinjen från 1949, "Gröna linjen" eller 1967 års gräns som den ibland kallas, kan den anses vara en gräns som judarna inte har rätt att överskrida?
Palestina Mandatets stadgar känner naturligtvis inte till någon sådan gräns, hela området behandlas som en helhet.
Vapenstilleståndsavtalen mellan Israel och arabländerna 1949 betraktar inte stilleståndslinjen som någon gräns.Såhär sägs i avtalen:
"The Armistice Demarcation Line is not to be construed in any sense as a political or territorial boundary, and is delineated without prejudice to rights, claims and positions of either Party to the Armistice as regards ultimate settlement of the Palestine question."
Enligt detta är gränsdragningen helt öppen och gränserna måste fastställas i förhandlingar.
Efter sexdagarskriget antog FN den berömda resolution 242 (enligt FN stadgan kapitel VI, vilket betyder att den är icke-bindande). Liksom vapenstilleståndsavtalen fastställer resolutionen inga gränser utan kräver att för att fred skall kunna uppnås skall Israel dra sig tillbaka från ockuperade områden.Det talas om "ockuperade områden" i obestämd form. Dessutom krävs det att alla stater i området skall få leva i fred med säkra och erkända gränser.
Citat från delar av resolutin 242:
"1. Affirms that the fulfillment of Charter principles requires the establishment of a just and lasting peace in the Middle East which should include the application of both the following principles:
(i) Withdrawal of Israeli armed forces from territories occupied in the recent conflict;
(ii) Termination of all claims or states of belligerency and respect for and acknowledgment of the sovereignty, territorial integrity and political independence of every State in the area and their right to live in peace within secure and recognized boundaries free from threats or acts of force;"
Det sägs inget som skulle begränsa judarnas rätt att bosätta sig öster om Gröna linjen, inte heller var gränserna skall dras.
Oberoende av var eventuella framtida gränser dras kan man hävda att judarna har rätt att bosätta sig i de områden som de själva kallar Judéen och Samarien. Det naturliga skulle vara att gränserna dras så, att så många judar som möjligt kommer att tillhöra Israel och araberna Palestina (ifall man väljer att kalla en framtida stat så ).
Ifall det trots allt skulle finnas judiska bosättningar som blir på den arabiska sidan av gränsen kan man inte kräva att dessa skall flytta bort om de inte vill. Ingen kräver heller på allvar att araberna i den judiska staten vid en fredsuppgörelse skall lämna Israel. På samma sätt som araberna i Israel har fulla medborgerliga rättigheter skall judar som väljer att bo kvar i en arabisk stat ha det.
Att påstå att judisk bosättning på Västbanken är olaglig och ett hinder för fredsprocessen är mera ett politiskt ställningstagande än ett rättsligt.Med ett annat politiskt synsätt kan man vända på påståendet och säga att omvärldens vägran att erkänna judarnas rätt att bosätta sig i sitt gamla hemland är ett hinder för fredsprocessen och bryter mot ingångna avtal.