I Österbottens Tidning 14.02. ingår en recension av Sören Wibecks bok: Ett land, två folk. Boken behandlar konflikten mellan araberna och Israel och är enligt recensionen lättläst och balanserad.
Jag har inte själv läst boken så jag kan inte uttala mig om den, men jag har läst andra mer kritiska recensioner av boken och den kanske inte är så balanserad som ÖT:s recension, skriven av Marko Sjöblom, vill få oss att tro.
Wibeck lär ska haft som ambition att skriva en opartisk skildring av Palestinakonflikten men Ernst Klein tidigare chefredaktör för Östgöta Correspondenten skriver en recension i Judisk Krönika (nr 6 2009, sid 10) med rubriken: Inte så opartiskt som författaren tror. Det är en betydligt mer kritisk recension än den som Marko Sjöblom står för.
Klein kritiserar bl .a. Wibeck för att han misslyckas med att sätta in Palestinakonflikten i sitt historiska sammanhang.
Några plock ur recensionen av Ernst Klein:
- Wibeck berättar detaljerat (alltför detaljerat) om de olika turerna mellan stormakterna i Mellanöstern efter första världskriget. Men han försöker aldrig sätta in skeendet i ett internationellt historiskt sammanhang. Och han ägnar inte ett ögonblicks fundering åt att ingen ifrågasätter någon annan gräns eller statsbildning i området förutom Israels. Och det finns inte ett ord om Europas nya gränser och omfattande folkfördrivning efter andra världskriget som om det inte hade betydelse för legitimiteten i FN-beslutet att dela Palestina.
- Efter andra världskriget fördrevs kanske 13 miljoner tysktalande från sina hem i Polen och Tjeckoslovakien. Från finska Karelen tvingades 400 000 människor på flykt när området, som bland annat omfattar vad som var Finlands nästa största stad Viborg, införlivades med Sovjetunionen.
Efter såväl första som andra världskriget gjordes Europas karta om utan mycket hänsyn till enskilda människors önskemål. Mellanösterns gränser är ett resultat av det osmanska väldets upplösning när segrarmakterna upprättade helt nya stater. Och i en uppgörelse mellan Turkiet och Grekland tvångsflyttades mer än en miljon människor mellan de två länderna.
Så där kan man hålla på och beskriva påtvingade förändringar som numera ingen – eller bara extremister – ifrågasätter.
Detta förhållande ställer den som vill skriva en opartisk historia över konflikten i Palestina inför ett av allt att döma olösligt dilemma. Den arabiska versionen är nämligen att den judiska invandringen och upprättandet av staten Israel utgör en unik historisk orättvisa. De som flydde i samband med Israels självständighetskrig 1948 har med detta synsätt en ovillkorlig rätt att återvända till sina (eller deras föräldrars eller farföräldrars) gamla hem. Det är därför naturligt att de fortfarande bor i flyktingläger och att den övriga världen bidrar till deras försörjning där.
I Europa är det en självklarhet att respektera det s k Benesj-dekretet om att de tyskar som fördrevs från de sudettyska provinserna inte har rätt att återvända och inte har rätt till någon kompensation för sin förlorade egendom där.
En liknande hållning från Israel fördöms däremot regelbundet och även de som accepterar att palestinaflyktingarna inte kan återvända anser att de ska kompenseras ekonomiskt av Israel. Den arabiska ståndpunkten är fortfarande att de ska ha full frihet att återvända och det var på den frågan som fredsansträngningarna år 2000 föll, trots i övrigt mycket långtgående israeliska eftergifter.
- Wibecks ohistoriska synsätt kommer också fram i t ex hans skildring av Libanonkriget 1982. Där finns inte ett ord om det inbördeskrig i Libanon som då pågått i många år med PLO som en mycket aktiv spelare och som avslutades först långt efter den israeliska inmarschen genom en syrisk ockupation.
- Överhuvudtaget präglas boken av att Sören Wibeck har ett orimligt behov att förmedla detaljkunskaper istället för att försöka dra upp konfliktens stora linjer. Hans iver att förmedla sin beläsenhet i ämnet blir dessutom rätt löjlig när det finns massor av fel i bokens myller av detaljfakta.
Så långt Ernst Klein i Judisk Krönika.
Marko Sjöblom skriver att behovet av en lättläst och saklig redogörelse är stor, bland annat därför att kunskapen om själva konflikten och dess historiska bakgrund ofta är bristfällig och ensidig. Detta är något som jag helt kan hålla med om, kunskapen om konflikten och dess historiska bakgrund är bristfällig hos väldigt många.
Marko Sjöblom nämner ett exempel på var han anser att kunskaperna är bristfälliga: I "bibelbältet" (norra svenska österbotten) finns gott om folk som tolkar konflikten ur ett allt för snävt religiöst perspektiv, säger han.
Utgående från detta konstaterande ställer jag mig frågande till hur balanserad Marko Sjöbloms recension är.Självklart finns det folk i "bibelbältet" (som vanligtvis stöder Israel ) som har bristfällig kunskap om konflikten.Men jag vågar påstå att okunskapen är minst lika stor bland sekulariserade grupper som inte har annan information om konflikten än nyhetsmedierna.De kristna som intresserar sig för konflikten har vanligtvis åtminstone en del historisk kunskap och dessutom ofta kontakter med människor som lever och bor i Israel.
Sjöblom väljer dock att peka ut dem som tolkar konflikten ur ett religiöst perspektiv som folk med bristfälliga kunskaper.
Sedan kan man fråga sig om det ens är möjligt att tolka konflikten ur ett "alltför snävt religiöst perspektiv".
Grundproblemet är nämligen den att Gud lovade Israels land till Abrahams,Isaks och Jakobs ättlingar.Världens nationer och folk vägrar acceptera detta faktum och ger sig därmed i strid med Gud.Så länge nationerna är i strid med Gud och vägrar acceptera hans beslut blir det ingen bestående fred. Detta är säkert att se saken ur ett snävt religiöst perspektiv men det är grundproblemet som det beskrivs i Bibeln.(Trots att man känner till grundproblemet är det inte lätt att veta hur man praktiskt skall gå framåt.)
Terroristorganisationen Hamas har dethär med religionen roll mycket klart för sig. De ser också konflikten ur ett mycket snävt religiöst pespektiv.
I organisationens stadgar kan man läsa följande:
Artikel 15: Det är nödvändigt att ingjuta i de muslimska generationernas sinnen att Palestinaproblemet är ett religiöst problem och skall behandlas utgående från detta.
Artikel 11: Den Muslimska motståndsrörelsen tror på att Palestina är ett islamskt område (Waqf) helagad åt kommande muslimska generationer fram till Domedagen. Landet eller delar av det får inte slösas bort eller ges bort. Inget arabiskt land och inte alla arabiska länder tillsammans, ingen kung eller president eller organisation, palestinsk eller arabisk, har rätt att göra det. Palestina är ett islamiskt "Waqf" område.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar