Att flyga Jag tycker inte om höga höjder, men det gäller bara när jag har fötterna på jorden. Att sitta i ett flygplan på 10 000 meters höjd är inget problem. Jag tror att det beror på att när flygplanet lyft är det inte jag som ansvaret. Jag kan inget annat göra än sitta på min plats och lita på att piloterna, teknikerna och flygledarna gör ett bra jobb och vet vad de håller på med. Att de tryggt får ner det som de tagit upp i luften. Annat är det när jag står och ser ut över ett 100 meter djupt stup men det får jag återkomma till...
Eftersom det inte är någon större prisskillnad på att flyga eller ta tåg till Helsingfors bestämde vi oss för att denhär gången flyga hela vägen till Israel, vilket betyder 3 flygturer: Karleby - Helsingfors - Riga - Tel-Aviv. När vi landade i Helsingfors blåste det i vindbyarna 23m/s vilket betydde att det lilla flygplanet skakade och gungade under inflygningen, men piloten var skicklig och planet landade mjukt och exakt i rätt vinkel. Trots det hörde jag att passageraren framför oss förklarade att hon kommer att ta tåget tillbaka hem. I Riga rådde samma väderförhållanden och landningen var en upprepning från Helsingfors.
När vi startat från Riga kom kaptenen med den uppmuntrande upplysningen: "We will have some problems..." Kraftig turbulens under den senare delen av resan utlovades. Vi märkte dock inte mycket av den turbulensen för vi satt bredvid en ung judisk kvinna som var på väg till Israel för att ordna sitt bröllop och min fru och hon samtalade ivrigt under resans sista två timmar.Det var ett sådant sammanträffande som man ibland får vara med om, när artighetspratet snabbt övergår i ett riktigt samtal om viktiga saker. En tidigare okänd person känns plötsligt som en god vän.
De två sista timmarna av resan gick därför snabbt och det kändes som om det bara gått en kort stund när vi kunde höra av motorljudet att vi höll på att gå in för landning. Men plötsligt varvades motorererna upp igen och kort därefter hördes kaptenens röst: "Inget att oroa sig för vi flög på fel höjd och skall bara göra en extra runda..." Jag som trodde att flygen noggrant dirigerades vid inflygningen.. inte borde det väl vara möjligt att flyga på fel höjd i närheten av ett hårt trafikerat flygfält? Men tydligen är det möjligt. Efter den extra rundan kom vi på nytt in för landning och nu var vi tydligen på rätt höjd men vid själva landningen verkade det som om planet i några långa sekunder stod och vägde, vänstra sidans däck var i kontakt med marken men vilken del var näst i tur att röra vid landningsbanan? Vänstra vingspetsen eller högra sidans däck? Vingen rörde inte vid marken och landningen lyckades.
Äntligen fick man sträcka på benen och stiga ut i den varma israelsika nattluften. Men ... regn och riktigt ordentligt med regn och ganska kyligt, det var ju också ett välkomnande. Passkontrollen avklarades snabbt denhär gången och vår gode vän stod och väntade på oss när vi fått vårt bagage.Hon har kört sträckan mellan flyfältet och Jerusalem otaliga gånger under de tre år som hon och hennes man arbetat i Israel ( de har haft många besök!) och på mindre än en timme var vi hemma hos våra vänner.
Flyget hem var odramatiskt men det som väckte min uppmärksamhet var säkerhetskontrollerna. På flygplatsen i Israel finns det väldigt många som arbetar med säkerhetskontollerna, eller egentligen verkar det som om ungefär hälften av personalen arbetar och resten står och pratar eller flirtar med varandra.Den del som arbetar verkar också ha många andra uppgifter och det är bara ibland som de hinner ta sig an passagerarna i den allt längre kön. I en ovan betraktares ögon verkar det inte finnas något system eller ordning på säkerhetskontrollerna, vilket kanske också är meningen. Som positiv kommentar måste nämnas att flickan som intervjuade oss var artig, trevlig och glad.
Metalldetektorerna väckte också mitt intresse. På flygplatsen i Israel gick vi genom alla metalldetektorer utan problem. Men efter att ha gått igenom dem och suttit på Air Baltics flyg till Riga gav metalldetektorn på flygplatsen i Riga utslag när min fru passerade. Hon kroppsvisiterades noggrannt två gånger. Naturligtvis utan att man hittade något som förorsakade utslaget. Efter att ha flugit vidare var det min tur att fastna i metalldetektorn i Helsingfors.Efter två slarviga kroppsvisiteringar kommenterade jag till säkerhetsvakten att metalldetektorena verkar vara opålitliga. Han nickade och sade att de verkar ge utslag lite när och hur som helst.
Vätskor på flyget Efter säkerhetskontrollen i Israel köpte vi en flaska vatten och en flaska vin och satte det i handbagaget för att ta med det på flyget. Inget problem det gick hur bra som helst. Men i Riga var det mellanlandning och planbyte vilket betydde en ny säkerhetskontroll. Och genom säkerhetskontrollen får man inte ta några vätskor i handbagaget trots att man redan gått genom kontrollen i Israel, upplyste oss säkerhetsvakten vänligt men bestämt.Vad göra? Vi drack upp vattnet och slängde vinflaskan i papperskorgen. (Jag ångrade mig senare, att vi inte öppnade den och bjöd våra medpassagerare).
Efter säkerhetskontrollen kunde vi igen om vi ville köpa så mycket vatten och vin som vi orkade bära i handbagaget och ta med oss på flyget. Det märkliga i detta arrangemang är att det är förbjudet att föra vätskor genom säkerhetskontrollen på flygplatsen men inte att föra vätskor med sig på flyget. Märkligt är också att jag kan ha med mig vätskor på Air Baltics flyg till Riga men när jag vill flyga vidare med samma bolag kan jag inte längre ha med mig samma vätskor. Det måste vara väldigt skarpa hjärnor som tänkt ut de lagar och förordningar som reglerar detta.
Regn och sol, nytt och gammalt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar