Kriget har medfört enorma kostnader för Israel

Iran med sina terroristorganisationer Hamas och Hizbollah har lyckats förorsaka Israel enorma kostnader. Ekonomiska sådana men också kostnader i mänskoliv och tusentals skadade, varav många kommer att lida av sina skador hela livet.

 Defense Ministry: 12,000 wounded during war, over half under 30

According to the division’s data, 93% of the wounded are men, 66% are reservists, and 51% are between the ages of 18 and 30.

The Defense Ministry’s Rehabilitation Department admitted 12,000 wounded individuals since the war began on October 7, 2023, it announced Tuesday...

Det finns goda orsaker till varför Israel vill förbjuda UNRWA:s verksamhet

 Med anledning av att Israel förbjudit UNRWA att verka på israeliskt territorium eller på områden som de kontrollerar rekommenderar jag att man hör på föredraget som beskriver vad UNRWA egentligen är. (tal på engelska, textning finska)

Omvärlden bryr sig naturligtvis inte om de riktiga problemen så länge man får skylla allt på Israel.

"Dr. Wilf is considered to be one of Israel’s most articulate representatives on the international stage and a leading intellectual and original thinker on matters of foreign policy, economics, education, and Jewish peoplehood..."

Einat Wilf: Därför är UNRWA en del av problemen i Gaza, inte lösningen

For 75 years, UNRWA has sought to undermine Israel, perpetuate conflict - analysis

UNRWA should be seen more like a country of its own, or a kind of empire of perpetual suffering. While good intentions may have created UNRWA in 1950, what it has become is something it was never intended to be. The only reason one would maintain an organization like UNRWA, which keeps millions of people dependent, is so that those people can be used as a proxy against Israel...

......The concept of UNRWA is to keep Palestinians dependent in refugee camps in order to use them, generation after generation, to provide young men as foot soldiers for fighting Israel. Winding down the camps and having the people live normal lives and believe in two states and peace would have potentially resulted in peace. However, the UNRWA mandate was never to embrace peace and two states and coexistence..."

…Since the 1990s, the UNRWA camps have not embraced two states or peace but have instead continued to embrace extremism, thereby becoming a hotbed for radicalism. The road to October 7 was paved from there. In Gaza, when Hamas took over, UNRWA didn’t oppose Hamas but was available to partner with it. Now, Gaza has been destroyed in another war because of UNRWA’s unwillingness to end this conflict and stop using refugees as a tool against Israel.

Int’l ire at Israel for outlawing UNRWA in Jerusalem, Gaza, West Bank

The bills passed 92-10, with support from the opposition parties National Unity, Yisrael Beytenu, and Yesh Atid.

Israel outlaws UNRWA, bucking international pressure

International backlash erupts as Israel passes legislation to shut down UNRWA operations, with US warning of 'implications' while EU and allies condemn move amid Gaza humanitarian crisis.

UNRWA is deeply flawed, but strategic wisdom of banning agency is unclear

Experts on Israeli policy and international organizations who spoke with The Times of Israel similarly had little positive to say about UNRWA.

But there is nevertheless a divergence of opinion as to whether the new laws are a wise move for Jerusalem to have adopted given the difficult military conflicts it is still deeply engaged in and Israel’s embattled diplomatic standing.

Därför är UNRWA problemet och inte lösningen

 Ett bra föredrag om UNRWA, dess historia och målsättning.

Einat Wilfs föredrag om UNRWA

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 8

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt gällande ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

Fortsättning från föregående inlägg,

VI. DET RÅDGIVANDE YTTRANDET FÖRBISER VIKTIGA RÄTTSLIGA PRINCIPER I INTERNATIONELL LAG .

G. Israels rättigheter att bosätta sig i det territorium som omfattar det tidigare Palestina mandatet

Både Israels och Palestinas gränser och territoriella suveränitet är ett annat känsligt område som domstolen inte bara kan anta att de uppskattar baserat på den ensidiga berättelsen i uttalandena från den pro-palestinska gruppen av stater. Generalförsamlingens frågor uppmanar domstolen att göra ett antal fördomsfulla antaganden eller presumtioner, inklusive, (a) olagligheten av Israels ockupation inklusive bosättningar och annektering av palestinska territorier ockuperade sedan 1967; (b) "Israels pågående kränkning av det palestinska folkets rätt till självbestämmande"; (c) det faktum att Israels politik och praxis nödvändigtvis är "inriktad på att förändra den demografiska sammansättningen, karaktären och statusen för . . . Jerusalem”; och (d) den "diskriminerande karaktären hos Israels lagstiftning och politik" i OPT. Frågorna ber domstolen att förutsätta att alla territorier som hölls under den jordanska och egyptiska ockupationen inom 1949 års vapenstilleståndslinjer automatiskt är Palestinas suveräna territorier och således inte Israels. Jag är inte säker på att det här problemet är så enkelt som det verkar.

Åtminstone skulle domstolen behöva undersöka och utvärdera bevis om huruvida 1949 års vapenstilleståndslinjer är "säkra gränser" enligt säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338. Detta skulle i sin tur kräva undersökning av de hot som Israel står inför från OPTs och den bredare regionen. Inom ramen för de frågor som ställts till domstolen är fastställandet av territoriell suveränitet avgörande eftersom det utan att klargöra båda parters respektive anspråk i konflikten skulle vara omöjligt att besvara frågan om den territoriella omfattningen av det palestinska självbestämmandekravet eller av Israels tillbakadragande från territorium som anses vara ockuperat.

Dessutom skulle domstolen behöva fastställa det territorium över vilket palestinierna hävdar suveränitet och om Palestina historiskt har gjort olika påståenden inför olika forum. Det rådgivande yttrandet tar inte upp några av ovanstående frågor och har ärligt talat inte tillräckligt med information för att ens göra en välgrundad gissning.

Som nämnts tidigare i denna avvikande åsikt inrättades mandatet för Palestina som skapades av de allierade huvudmakterna 1920 efter första världskriget och godkändes av Nationernas Förbund 1922, i första hand för att återupprätta "ett judiskt hemland i Palestina" . Följaktligen erhöll det judiska folket vissa rättigheter att bosätta sig i Palestina som inte bara omfattade de nu omtvistade områdena Gazaremsan, "Västbanken" och Västra Jerusalem, utan även Transjordanien. Även om den exakta karaktären av rättigheterna som tilldelas under mandatet har varit föremål för många diskussioner, visar mandatets språk att med avseende på det territorium som då var känt som "Palestina", var det judiska folket de främsta förmånstagarna av dessa rättigheter.

Genom att införliva Balfourdeklarationen i ingressen till mandatet Mandatet bekräftades tydligt det judiska folkets rätt att bosätta sig, bestämma själv och leva fredligt i mandatterritoriet (eller åtminstone i den del som återstod efter att Storbritannien överförde 70 procent av mandatterritoriet till Jordanien). Palestinas mandat föreskrev inte någon annan uppdelning, förutom separationen av Transjordanien. Det har hävdats att den palestinska arabiska befolkningen som lever inom mandatet också hade och fortsätter att ha rätt till självbestämmande. Mandatets grunddokument (inklusive generalförsamlingens resolution 181 (1947)) är dock tysta om frågan om självbestämmande för palestinska araber som bor inom mandat territoriet, vilket antyder att frågan om deras självbestämmande uppfattades som en av "internt självbestämmande" som skulle kräva förhandlingar och ömsesidig överenskommelse.

Internt självbestämmande syftar på rätten för människor i en stat att styra sig själva utan inblandning utifrån. Det är en princip som främjar demokratiska friheter och autonomi för minoritetsgrupper inom suveräna stater. Detta koncept skiljer sig från externt självbestämmande, som relaterar till folkens rätt att bestämma sin egen politiska status och eventuellt bilda en självständig stat. Hur som helst, flera nationaliteters rätt till självbestämmande på ett visst territorium bör inte störa tillämpningen av principen om uti possidetis juris.

H. Arab-palestiniernas rätt till självbestämmande

Även om det inte råder något tvivel om att rätten till självbestämmande är en rättighet erga omnes, som det palestinska folket har rätt till, i det aktuella sammanhanget, väcker den frågor om territoriella gränser och säkerheten  för både den blivande oberoende palestinska staten och den israeliska staten som skall samexisterar sida vid sida. Dessa frågor, inklusive de två staternas föreslagna gränser, territoriell okränkbarhet och legitima säkerhetsproblem för båda folken, har inte tagits upp i det rådgivande yttrandet. Genom att be domstolen att undersöka en av parternas politik och praxis, samtidigt som den ignorerar den andra partens eller intresserade tredjeländers politik och praxis, såsom de arabiska grannarna, och genom att be domstolen fastställa de rättsliga konsekvenserna av Israels politik och praxis kan domstolen inte komma fram till en balanserad uppfattning som är förenlig med dess rättsliga funktion och karaktär. Den praktiska och realistiska lösningen är en överenskommelse, som båda parter i konflikten gemensamt har kommit fram till genom förhandlingar i god tro inom den befintliga förhandlingsramen och genomförandet av befintliga säkerhetsrådsresolutioner.

Folkrätten stöder utan tvekan arab-palestiniernas rätt till självbestämmande men överlåter det till de berörda parterna (inklusive staten Israel som för närvarande hävdar suveränitet över det omtvistade territoriet i kraft av uti possidetis juris) att komma överens om valet av medel för att uppfylla den rätten. Såsom återspeglas i säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338 tillåter inte internationell rätt att självbestämmandet strider mot en befintlig suverän stats suveräna rättigheter, inklusive dess rättigheter till territoriella och säkra och integritetsförsvarbara gränser för politiskt oberoende. Om, i enlighet med uti possidetis juris, hela det territorium som omfattas av Palestinas mandat i maj 1948 blev Israels suveräna territorium, så kommer palestinskt självbestämmande nödvändigtvis att vara den form av autonomi som inte står i konflikt med den suveräniteten.

Mot bakgrund av det föregående, alla diskussioner om Israels påstådda ockupation eller annektering av palestinskt territorium eller dess påstådda skada för arab-palestiniernas rätt till självbestämmande, men som inte beaktar de föregående historiska fakta och principer för internationell sedvanerätt, är ensidig, obalanserad och kommer sannolikt inte att hjälpa generalförsamlingen och säkerhetsrådet att hitta en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten.

I. Oro över Israels tillbakadragande från de omtvistade områdena och dess säkerhet

Även om generalförsamlingens frågor syftar till att få domstolen att rekommendera ett "omedelbart slut på Israels ockupation" och ett "omedelbart och ovillkorligt tillbakadragande" från OPTs, är frågan om Israels avslutande av ockupationen och dess tillbakadragande från OPT mer nyanserad. Det kräver en bedömning av båda parters lagliga rättigheter och skyldigheter enligt Osloavtalen, som godkänts av säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338. Som påpekats ovan erkände dessa resolutioner att slutet på Israels ockupation innebar att två ömsesidigt beroende villkor uppfylldes, nämligen ”Israels tillbakadragande från territorier som det hade tagit i konflikten” å ena sidan, och ”Palestinas erkännande av Israels suveränitet, territoriella integritet och rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser fria från hot eller våldshandlingar”. Med andra ord måste både Israel och Palestina röra sig tillsammans för att säkerställa det nödvändiga villkor för Israel att dra sig tillbaka från de arabiskt ockuperade områdena och för Palestina att tillhandahålla de försäkringar och villkor som gör att Israel kan känna sig trygg i detta.

Ett balanserat rådgivande yttrande skulle oundvikligen behöva undersöka båda dessa förhållanden, särskilt med tanke på den senaste attacken från Hamas av Israel den 7 oktober 2023 och det efterföljande Gazakriget. 

Det rådgivande yttrandet i punkt 4 i den operativa klausulen tar uppenbarligen upp Israels skyldighet att snabbt dra sig ur OPT samtidigt som de helt ignorerar Israels och hennes medborgares säkerhetsproblem, inklusive bosättarna.

J. Urskillningslös tillämpning av lagen om krigförande ockupation på Västbanken, Gaza och västra Jerusalem

Artikel 42 i Haagreglerna, som återspeglar internationell sedvanerätt, säger att ”territorium anses ockuperat när det ställs under den fientliga arméns överinseende. Ockupationen sträcker sig endast till det territorium där sådan auktoritet har etablerats och kan utövas.” Det finns många exempel på territorier i världen som skulle kunna betraktas som ”ockuperade” enligt den fjärde Genèvekonventionen, inklusive Västsahara, norra Cypern , Abchazien, östra Ukraina och Krim. Ändå har statlig praxis inte varit lika kritisk mot ockupationerna i dessa exempel som i fallet med Palestina.

K. En ockupation genom laglig användning av våld (självförsvar) är inte olaglig

Säkerhetsrådets praxis ger inget stöd för uppfattningen att "begreppet "olaglig ockupation" kan sträcka sig till ockupation som är ett resultat av en laglig användning av våld". Med tanke på omständigheterna kring Israels ockupation av territorierna i fråga 1967 borde detta vara tillräckligt. Även om flera resolutioner från generalförsamlingen som specifikt tar upp den israeliska ockupationen av arabiska territorier hänvisar till ockupationen som "olaglig", visar en granskning av röstlängden att ingen av de västerländska demokratierna stödde resolutionerna som hävdade den israeliska ockupationens olaglighet.

Historiskt sett tog Israel kontroll över de omtvistade områdena (dvs Västbanken, Gazaremsan och Jerusalem) i juni 1967 som svar på ett tydligt och närvarande hot, initierat av en grupp arabstater, med avsikt att förinta den judiska staten. Legitimiteten för Israels kontroll över dessa territorier vid den tiden var i allmänhet obestridd eftersom man förstod att det hade gjort det inom ramen för det legitima utövandet av sin rätt till självförsvar. Även om det internationella samfundet så småningom utvecklade ett ramverk för att lösa detta krig (FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, diskuterade ovan), hävdades det inte vid den tiden att Israels kontroll över dessa territorier, i avvaktan på en sådan lösning, var olagliga. Följaktligen är det svårt att avgöra vid vilken tidpunkt i historien, och i avvaktan på en förhandlad lösning, när Israels närvaro i och kontroll över det omtvistade territoriet blev en illegal ockupation, enligt majoritetens uppfattning.

L. En laglig ockupation blir inte olaglig på grund av tidens gång

Statlig praxis och opinio juris stöder inte förekomsten av en regel i internationell sedvanerätt som innebär att en lagligen skapad ockupation senare kan bli olaglig på grund av tidens gång.

Varken Haagbestämmelserna eller den fjärde Genèvekonventionen begränsar ockupationens varaktighet, och kräver inte heller att ockupanten återställer territorierna till suveränen innan ett fredsavtal undertecknas. Domare Rosalyn Higgins har på liknande sätt noterat att "det inte finns någonting i vare sig [FN-stadgan] eller allmän internationell lag som får en att anta att militär ockupation, i väntan på ett fredsavtal, är olaglig". Det är obestridligt att Israels fortsatta närvaro i de omtvistade områdena till stor del beror på genuina säkerhetsproblem, såväl som på dess egna suveränitetsanspråk på dessa territorier, som endast kan lösas genom förhandlingar.

M. Israels bosättningar i de omtvistade territorierna överensstämmer med artikel 6 i mandatet

Uppfattningen att Israels etablering av bosättningar i de omtvistade områdena är olagligt och innebär olaglig "annektering" vilar helt på artikel 49 (6) i den fjärde Genèvekonventionen, som föreskriver att "ockupationsmakten inte ska deportera eller överföra delar av sina egna civilbefolkningen till det territorium som den ockuperar”. Domstolen har inga bevis för att (förutom möjligen medlemmar av den israeliska försvarsstyrkan) någon av de israeliska medborgare som har flyttat in i det omtvistade området sedan 1967 tvingades eller tvingades att göra det av den israeliska regeringen. Det är mycket möjligt att en del av invånarna i dessa områden har legitima lagfart från före 1967. Att beteckna alla bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken som "olagliga" ger en felaktig bild avbåde andan och bokstaven i artikel 49 (6) i den fjärde Genèvekonventionen . Dessutom strider en sådan uppfattning mot artikel 6 i mandatet för Palestina som uppmuntrade judiska bosättningar under hela mandatet och är helt otillämplig baserat på Israels anspråk på suveränitet enligt uti possidetis juris.

N. Förhandlingsramen och inte det ensidiga erkännandet av Palestina är fortfarande den enda vägen för en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten

Som nämnts tidigare valde Israel och representanterna för arab-palestinierna att förhandla om villkoren för palestinskt självbestämmande eller självbestämmande under de villkor som anges i Osloavtalen, vilka instrument förblir giltiga och bindande,

Israel är ensamt inte att skylla på det decennier långa dödläget, vilket har illustreras av de många krig och attacker som har riktats mot den staten av dess motståndare. Frågor om slutlig status, inklusive permanenta gränser för en blivande palestinsk stat, administrationen av Jerusalem och återvändande av flyktingar, är bland de frågor som parterna i konflikten enades om skulle avgöras genom förhandlingar. Att söka eller erhålla ensidigt erkännande av palestinsk stat eller självständighet inom en suverän stats territorium bryter mot Osloavtalet och kan bara förvärra konflikten.

VII. SLUTSATS 

 Av alla ovanstående skäl anser jag att domstolen borde ha vägrat att avge sitt rådgivande utlåtande i detta mål. Istället bör Israel och Palestina, de två parterna i konflikten, uppmuntras att återvända till förhandlingsbordet och att gemensamt hitta en varaktig lösning. Förenta nationerna och det internationella samfundet i stort bör stödja dessa två parter för att göra det. När domstolen avgav sitt rådgivande yttrande borde domstolen ha varit noga med att bevaka sin rättsliga karaktär och integritet genom att se till att de nyanserade och mer komplexa frågor som kräver en lösning genom förhandlingar överlämnas till den förhandlingsram som redan kommit överens om av parterna i den israeliska- Palestina-konflikten. 

(Signerad) Julia SEBUTINDE.

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 7

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt gällande ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

Fortsättning från föregående inlägg:

VI. DET RÅDGIVANDE YTTRANDET FÖRBISER VIKTIGA RÄTTSLIGA PRINCIPER I INTERNATIONELL LAG

D. Gränser, suveränitet och exakta omfattning av territoriella anspråk kan inte antas

Frågorna om Israels påstådda ockupation av vissa palestinska territorier sedan 1967, eller om dess annektering av främmande territorium, eller om det påstådda intrånget i det palestinska folkets rätt till självbestämmande, är alla frågor som inte kan besvaras utan att först fastställa den territoriella räckvidden ( gränser) för staten Israel, en kritisk fråga som domstolen inte har mottagit argument eller bevis för. Gränserna, både Israels och Palestinas territoriella suveränitet, är ett annat känsligt område som domstolen inte bara kan förutsätta att uppskatta baserat på den ensidiga berättelsen i uttalandena från den pro-palestinska gruppen av stater.

Generalförsamlingens frågor i resolution 77/247 vilar på vissa antaganden, nämligen att:  (1) alla territorier som hölls under den jordanska och egyptiska ockupationen inom 1949 års vapenstilleståndslinjer automatiskt är Palestinas suveräna territorier, och alltså inte tillhör Israel; (2) att Israels närvaro på Västbanken, Gazaremsan och Jerusalem är utan någon juridisk motivering; (3) Israels närvaro i dessa områden kränker palestinska rättigheter; (4) detta territorium är "palestinskt";...

Åtminstone skulle domstolen behöva undersöka och utvärdera bevis om huruvida 1949 års vapenstilleståndslinjer är "säkra gränser" enligt säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338. Detta skulle i sin tur kräva undersökning av de hot som Israel står inför från OPTs och den bredare regionen. Inom ramen för de frågor som ställts till domstolen är fastställandet av territoriell suveränitet avgörande eftersom det utan att klargöra de respektive anspråken från båda parter i konflikten skulle vara omöjligt att besvara frågan om territoriell omfattning av det palestinska självbestämmandekravet eller Israels tillbakadragande från territorium anses vara ockuperat.

Generalförsamlingens resolution 77/247 hänvisar till Västbanken, den östra delen av Jerusalem, och Gazaremsan som "palestinskt territorium". Resolutionen verkar utgå från att suveräna rättigheter till detta område uteslutande åvilar det palestinska folket. Den bortser från eventuella anspråk som staten Israel och det judiska folket kan ha med avseende på några av dessa områden. Juridiskt och i verkligheten, i över ett sekel, har suverän rättslig äganderätt över Västbanken (och faktiskt Gazaremsan) varit, och fortsätter att vara, obestämd eller i vila.

Enligt dessa avtal skall frågan om den slutliga dispositionen av dessa områden endast avgöras genom förhandling.

Fram till dess har båda sidor kommit överens om provisoriska arrangemang, som fortsätter att gälla och styr det rättsliga förhållandet dem emellan idag. Jag ger några tankar nedan angående dessa komplexa frågor.

E. Uti possidetis juris och Israels gränser inför självständigheten

Enligt internationell rätt finns det flera principer på vilka lagligt verkställbara gränser upprättas, inklusive effektiv kontroll, historisk titel och fördrag. Uti possidetis juris är en av huvudprinciperna i internationell sedvanerätt som är avsedd att säkerställa stabilitet, säkerhet och kontinuitet i avgränsningen av territoriella gränser för stater som uppstår från avkolonisering eller mandat som det brittiska mandat Palestina. Principen om uti possidetis juris omvandlar i själva verket de koloniala och administrativa linjer som existerade vid tidpunkten för den nya statens födelse till nationella gränser. Principen är tillämplig på staten, eftersom den är "i ögonblicket av självständighet", det vill säga för "fotografiet" av den territoriella situation som existerade då.

Principen om uti possidetis juris, som föreskriver att nybildade suveräna stater ska behålla de inre gränser som deras tidigare beroende område hade innan de blev självständiga, syftar till att bevara de nya staternas territoriella integritet genom att upprätthålla gränsernas status quo, och därigenom förhindra konflikter som kan uppstå från gränstvister.

Som nämnts ovan, när Storbritannien avslutade sitt förvaltarskap över det som fanns kvar av mandatet för Palestina 1947, enligt principen om uti possidetis juris, blev de administrativa gränserna för mandatet för Palestina den 14 maj 1948 gränserna för den oberoende staten Israel (den enda staten som kom ur det obligatoriska Palestina vid tidpunkten för Storbritanniens tillbakadragande). Dessa gränser var följande: (1) I väster var Medelhavet gränsen. (2) Mandatets östra gräns var Jordanfloden och en linje som sträckte sig söderut från Döda havet (i vilket Jordanfloden mynnar ut), till Röda havet nära Aqaba, som skiljer Palestina från Transjordanien. (3) I norr, gränsen mot det franska mandatet för Syrien och Libanon, som man kom överens om i Paulet-Newcombe-avtalet av den 23 december 19201. (4) I söder, gränsen till Egypten, som går längs Negevöknen . Dessa gränser fanns kvar tills det brittiska mandatet upphörde den 15 maj 1948, och staten Israels efterföljande självständighetsförklaring (se kartan i figur 2).

Israels självständighet tycks alltså falla helt inom gränserna för omständigheter som utlöser principen om uti possidetis juris. Att tillämpa regeln tycks diktera att Israels gränser är de i Palestinamandatet som föregick det, utom där annat överenskommits av Israel och dess relevanta grannar.

Med tanke på lokaliseringen av gränserna för Palestinas mandat skulle en tillämpning av doktrinen om uti possidetis juris på Israel innebära att Israel har territoriell suveränitet över alla de omtvistade områdena Jerusalem, Västbanken och Gaza, utom i den grad som Israel har frivilligt givit suveränitet sedan dess självständighet. Denna slutsats står i motsats till den allmänt förespråkade ståndpunkten att internationell rätt ger Israel få eller inga suveräna anspråk på dessa områden.

F. FN:s delningsplan, 1948 års självständighetskrig och Israels vapenstilleståndslinjer

På tröskeln till det brittiska tillbakadragandet, den 14 maj, förklarade judiska myndigheter självständighet för den judiska staten i Palestina, kallad Israel. Lokala arabiska myndigheter å andra sidan, medan de förkastade den judiska staten, förklarade de inte eller på annat sätt gjorde de inte några åtgärder för att skapa en arabisk stat i Palestina. Israels självständighetsförklaring följdes omedelbart av utbrottet av det arabisk-israeliska kriget 1948 då fem arabstater (inklusive Jordanien, som hade fått självständighet från Storbritannien 1946, Egypten, Irak, Libanon och Syrien) som var emot upprättandet av en Judiska staten i regionen invaderade den nyligen oberoende staten. Kriget slutade i slutet av 1948, med Israel kontrollerar ungefär tre fjärdedelar av Palestinamandatets territorium. Det återstående territoriet erövrades av Syrien, Egypten och Jordanien. Egypten styrde de erövrade delarna av Palestina (Gazaremsan) av militär administration. Jordanien ockuperade en del av det territorium som blev känt som Västbanken, medan Egypten ockuperade Gaza. Jerusalem delades mellan israeliska styrkor i väst och jordanska styrkor i öst, medan Transjordanien och Syrien behandlade de erövrade områdena som en del av sina kommunala territorier. Ingen annan arabstat gjorde anspråk på suveränitet inom området. Syrien , Egypten och Jordanien undertecknade alla vapenstilleståndsavtal med Israel, som markerade gränserna mellan det territorium som kontrolleras av Israel och de områden som erövrats av arabstaterna. Vapenstilleståndsavtalen var dock tydliga genom att ange att vapenstilleståndslinjerna inte var gränser och att parterna behöll sina anspråk på territoriell suveränitet.

Vapenstilleståndslinjerna, som etablerades 1949 och modifierades genom mindre justeringar av militära linjer mellan 1949 och 1967, kallas ofta för "1967 års gränser". Det rådgivande yttrandet har faktiskt rekommenderat att Israel drar sig tillbaka från det omtvistade territoriet baserat på "1967 års gränser". Men implikationen att vapenstilleståndslinjerna från 1949 blev Israels lagliga internationella gränser är svår att överensstämma med doktrinen om uti possidetis juris. Att ge dessa linjer status som internationella gränser skulle vara lika med att godkänna användningen av aggressivt våld av främmande stater 1967 mot det judiska folket och den suveräna staten Israels territoriella integritet, i strid med folkrättens förbud mot användningen kraft för att förvärva territorium.

Jordaniens ockupation och efterföljande annektering av "Västbanken" var uppenbart i strid med internationell lag, dess kontroll över området hade erhållits med våld efter en aggressionshandling och hade därför ingen effekt på Israels rätt till suveränitet över de omtvistade territorierna vid självständighet . Det är därför de nämnda vapenstilleståndslinjerna inte är synonyma med legitima territoriella gränser.

Således, även om betydande ansträngningar hade investerats i att skapa och föra fram förslag för att ändra gränserna för den judiska staten Israel och en övervägd arabstat (tvåstatslösning), har inga sådana ansträngningar hittills lyckats genomföras. Det verkar alltså som om uti possidetis juris dikterar ett erkännande av Israels gränser som sammanfallande med mandatets gränser från 1948, snarare än "1967 års gränser"  tills parterna i konflikten kommer överens om annat.

Fortsättning följer.

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 6

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt gällande ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

VI. DET RÅDGIVANDE YTTRANDET FÖRBISER VIKTIGA RÄTTSLIGA PRINCIPER I INTERNATIONELL LAG

Enligt min respektfulla uppfattning är majoritetens tillvägagångssätt för att avge det rådgivande yttrandet fundamentalt felaktigt eftersom det inte tar hänsyn till viktiga rättsliga principer och förslag i internationell rätt, som styr den israelisk-palestinska frågan. Domstolens analys av statusen för de territorier som återerövrades av Israel 1967 och eventuella rättsliga uttalanden om dessa territoriers status borde ha vägletts av följande folkrättsliga principer.

A. Suverän jämlikhet mellan stater

Artikel 2, punkt 1, i Förenta Nationernas stadga befäster tanken att alla FN:s medlemsstater, oavsett storlek, befolkning, ekonomisk makt eller militär styrka, anses lika enligt internationell rätt. Principen om suverän jämlikhet kräver att internationell rätt tillämpas konsekvent i alla stater och situationer. Ändå verkar tillämpningen av internationell rätt på den israelisk-palestinska konflikten avvika från denna standard. Till exempel karakteriseringen av israeliska bosättningar i territorierna efter 1967, inklusive östra Jerusalem, som olagliga och ett allvarligt brott mot internationell rätt, eller påståendet att gränserna den 4 juni 1967 fungerar som Israels de facto gränser, eller receptet av en obligatorisk tvåstatslösning — dessa är tolkningar som inte tillämpas enhetligt på andra regioner som anses "ockuperade", såsom Krim av Ryssland, Västsahara av Marocko eller norra Cypern av Turkiet. Israel har, precis som alla andra stater, rätt till likabehandling enligt internationell rätt. Därför är det absolut nödvändigt att folkrättens regler och principer utformas och tillämpas med objektivitet, vilket säkerställer lika och icke-diskriminerande behandling för alla stater. Som nämnts ovan är generalförsamlingens frågor och hela tillvägagångssättet i det rådgivande yttrandet ensidiga och obalanserade och ignorerar eller förringar Israels befintliga territoriella och suveränitetsrättigheter.

B. Rättsväsendet måste skilja på lag och politik

- Alla internationella normuttryck får inte karaktären av bindande lag. Och ändå behandlar det rådgivande yttrandet alla FN-resolutioner som citeras däri, som att de skapar bindande rättsliga förpliktelser som inte nödvändigtvis är sant. Till exempel blir FN:s generalförsamlings eller säkerhetsråds juridiska åsikter inte automatiskt internationell lag. De tjänar endast som bevis för internationell sedvanerätt om de representerar utbredd statlig praxis och den kollektiva uppfattningen att sådan praxis är juridiskt nödvändig (opinion juris).

- Samtidigt erkänner den internationella rättsliga ramen också policyuttalanden som inte har någon juridisk tyngd och inte ålägger några juridiska skyldigheter. Många av resolutionerna från FN:s generalförsamling och säkerhetsråd som hänvisar till den israelisk-palestinska konflikten är exempel på icke-bindande politiska uttalanden.

- På samma sätt är uttalandet eller slutsatsen att tvåstatslösningen är obligatorisk eller nödvändig för att uppnå en rättvis, varaktig och heltäckande fred, ett annat icke-bindande politiskt uttalande.

C. Statens samtycke krävs för att lösa tvister mellan stater

Som en grundläggande princip i internationell rätt kräver FN-institutioner (inklusive det huvudsakliga rättsliga organet) den inblandade statens uttryckliga samtycke för att medla i tvister mellan stater eller mellan stater och icke-statliga enheter. Förenta Nationerna verkar i första hand på principen om statens suveränitet och kan vanligtvis inte införa resolutioner utan statens samtycke. Ändå, som observerats ovan, kringgår det rådgivande yttrandet statens samtycke genom att avge rättsliga yttranden i frågor som är klart reserverade för FN:s och bilaterala förhandlingsramverk.

Fortsättning följer...

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 5

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

V. BRISTER I RÅDGIVANDE YTTRANDET

Domstolen, med utgångspunkt från frågorna från generalförsamlingen och olika uttalanden och iakttagelser som lämnats in inför domstolen, identifierar Israels policy och praxis i samband med ockupationen som de ansåg vara olaglig, och som följaktligen borde få rättsliga konsekvenser för Israel, andra stater och FN. Förutom att rösta emot det rådgivande yttrandet skulle jag vilja dela med mig av några tankar om de frågor som ställdes i begäran och revisionsrättens svar på dem, och belysa deras begränsningar.

Svar på fråga 1

Med tanke på det breda internationella stödet för dessa rättsliga förslag har majoriteten av domstolen helt förutsägbart accepterat de rättsliga premisserna eller presumtionerna i den första frågan som hänvisades till den av generalförsamlingen, nämligen: (a) att Israels ockupation inklusive bosättningar och annektering av palestinska territorier som ockuperats sedan 1967 är i sig olagliga; (b) att Israel är ansvarigt för en "pågående kränkning . . . om det palestinska folkets rätt till självbestämmande”; (c) att Israels politik och praxis är avsiktligt och nödvändigt "inriktat på att förändra den demografiska sammansättningen, karaktären och statusen för . . . Jerusalem”; och (d) att Israels praxis och politik är i sig diskriminerande och strider mot viktiga regler i internationell humanitär rätt (IHL) och internationell mänsklig rättighet (IHRL).

Den verkliga utmaningen för domstolen uppstår när man försöker besvara den andra frågan med den begränsade information som den ensidiga berättelsen ger "Hur hänvisar Israels politik och praxis till . . . ovan påverkar ockupationens rättsliga status, och vilka är de rättsliga konsekvenserna som uppstår för alla stater och Förenta Nationerna av denna status?”

Svara på fråga 2

Förutsägbart har domstolen, efter att ha kvalificerat Israels närvaro i de omtvistade territorierna som en illegal ockupation, i enlighet med de flesta deltagares åsikter, dragit slutsatsen att Israel enligt internationell rätt är skyldigt att få ett slut på sin illegala politik och praxis, i syfte att förverkliga Palestinas rätt till självbestämmande. Återigen är detta föga förvånande och inte nytt eftersom domstolen gjorde liknande uttalanden i Wall Opinion. Dessutom, så vitt jag kan se från den begränsade informationen inför domstolen, ifrågasätter inte ens Israel det faktum att det palestinska folket har rätt till självbestämmande. Den större utmaningen ur en juridisk och praktisk synvinkel är att domstolen avgör de mer komplexa och nyanserade frågorna, såsom territoriella omfattningen av den oberoende palestinska staten, tidslinjen och processen genom vilken Israel bör få den "olagliga ockupationen" till ett slut, inklusive att dra sig tillbaka från de omtvistade territorierna utan att äventyra sina egna säkerhetsbehov.

Frågor som kräver noggrant övervägande

I den här delen av mitt yttrande delar jag vissa betänkligheter som jag har med några av de frågor som enligt min uppfattning domstolen inte har tagit tillräcklig hänsyn till i det rådgivande yttrandet.

1.Tidslinjen för att avsluta Israels ockupation är osäker och ogenomförbar 

 Tidslinjen som föreslagits av de flesta deltagare och vad domstolen har kallat "att få ett slut på Israels olagliga närvaro i det ockuperade palestinska territoriet så snabbt som möjligt" är osäker och ogenomförbar . Medan Palestina, liksom de flesta av deltagarna, har krävt ett "omedelbart, totalt och villkorslöst" slut på Israels illegala ockupation, har formuleringen i det rådgivande yttrandet, tillsammans med en total avsaknad av några kommentarer som tar upp Israels säkerhetsproblem, samma effekt som de flesta stater bad om. Dessutom strider detta helt klart mot vad Israel och Palestina tidigare kommit överens om, inklusive under Osloavtalet, eller till och med vad säkerhetsrådet sanktionerade enligt resolutionerna 242 och 338. Ett omedelbart, totalt och ovillkorligt tillbakadragande av israeliska väpnade styrkor och civila bosättningar är helt enkelt ogenomförbart i nuvarande situation.

Detta beror på att Israels fortsatta närvaro på Västbanken och Jerusalem (och nyligen i Gaza) delvis bygger på verkliga säkerhetsproblem; oenigheten mellan parterna om de två staternas gränser och de facto verkligheten på plats. Dessa frågor kommer att göra ett omedelbart och ensidigt tillbakadragande av Israel praktiskt taget omöjligt.

Ännu viktigare, domstolen borde ha föreställt sig och rekommenderat till generalförsamlingen, säkerhetsrådet och tredjeländer, en process som införlivar den tidigare nämnda internationella förhandlingsramen i "Israels tillbakadragande". Detta kunde till exempel ha gjorts genom att rekommendera att tidslinjen och arbetssättet för Israels tillbakadragande skulle bestämmas genom bilaterala eller multilaterala förhandlingar under FN:s överinseende.

2. Det rådgivande yttrandet ignorerar Israels legitima säkerhetsproblem och behov av effektiva säkerhetsgarantier

En annan viktig faktor som domstolen har förbisett, och som skiljer Israel-Palestina-konflikten från andra internationella situationer som involverar krav på ett "omedelbart, totalt och ovillkorligt slut" av kolonisering eller ockupation eller utgånget rättsligt mandat, är de existentiella hot och säkerhetshot som utgörs av det judiska folket och staten Israel, från de omtvistade områdena och från dess motståndare i grannskapet och bortom. Det är obestridligt att det finns stater och icke-statliga aktörer som öppet har uttryckt en önskan att se staten Israel, inte bara dra sig ur OPT utan också utplånas från jordens yta, inklusive från dess eget territorium. Gång på gång har Israels motståndare inlett överraskande attacker mot Israel inom hennes gränser och inte bara som vedergällning för hennes ockupation av palestinskt territorium. Faktum är att många av krigen mellan Israel och hennes arabiska grannar har utkämpats av Israel i förebyggande syfte för att avlägsna ett omedelbart och existentiellt militärt hot som härrör från antingen OPTs eller från fiender längre bort. Exempel inkluderar kriget 1967, sexdagarskriget och på senare tid det pågående Gazakriget. Som påpekats tidigare i detta yttrande har säkerhetsrådet hittills tagit hänsyn till Israels legitima säkerhetsproblem och krävt ett tillbakadragande som sker samtidigt med effektiva säkerhetsgarantier, vilket återspeglas i dess resolutioner 242 (1967) och 338 (1973) m.fl.

Faktum är att Osloprocessens kollaps orsakades av Israels ovilja att fortsätta sitt tillbakadragande från de ockuperade områdena i avsaknad av effektiva säkerhetsgarantier från den palestinska sidan. Vid den tiden, istället för säkerhetsgarantier, upplevde Israel självmordsbombningar som härrörde från OPTs under perioderna 1994-1997 och 2000-2006, vilket ledde till en avmattning och slutligen stopp för tillbakadragningsövningen. Omvänt, den enda gången Israel ensidigt har dragit sig tillbaka från Gazaremsan 2005 och inte insisterat på samtidiga säkerhetsgarantier för sig självt, har resultaten varit katastrofala för Israel.

Det rådgivande yttrandet tar inte hänsyn till den spända säkerhetssituationen på Västbanken, som gör det praktiskt taget omöjligt för israeliska styrkor att ensidigt dra sig tillbaka från ockuperade områden utan att införa säkerhetsgarantier för hundratals israeliska medborgare eller bosättare (inklusive de som inneha giltiga titlar till privat mark från före 1948) som skulle förbli under palestinsk kontroll. Situationen kan bli farligt flyktig för alla kvarlämnade israeliska medborgare om ett ensidigt tillbakadragande av Israel från de omtvistade områdena skulle leda till ett maktvakuum som skulle fyllas, som i fallet med Gazaremsan, av Hamas eller andra extremistgrupper till Israels förstörelse. Mot bakgrund av ovanstående omständigheter är det beklagligt att domstolen, när den avger sitt rådgivande yttrande i detta fall, har valt att förbise och har underskattat legitimiteten i Israels säkerhetsproblem.

3 Behovet av att balansera konkurrerande suveränitetsanspråk

En annan komplex fråga som är relevant för att analysera de rättsliga konsekvenserna av olagligheten i Israels politik och praxis är det faktum att Israel har sina egna suveränitetsanspråk beträffande delar av territoriet som det internationella samfundet ser som OPT, en fråga som inte ägnats någon uppmärksamhet av flest deltagare. Även om det verkar finnas ett brett internationellt samförstånd kring förslaget att tvåstatslösningen bör implementeras baserat på Israels gränser från 1967, kan ett sådant politiskt samförstånd inte i och för sig ge äganderätt till territorium där inget existerar enligt internationell rätt, eller ta bort äganderätt över territorium där sådan äganderätt finns lagligen. Fastställande av suveränitet kan till exempel innebära att man tar kännedom om och behandlar olika områden där det fanns en övervägande judisk närvaro före 1948 (t.ex. de judiska kvarteren i Gamla Jerusalem eller Gush Etzion) gentemot andra områden från vilka Israel ensidigt drog sig tillbaka (t.ex. Gazaremsan). Att kräva Israels "omedelbara, totala och ovillkorliga" tillbakadragande skulle vara liktydigt med att förneka Israels rättsliga anspråk som hänför sig till delar av dessa territorier.

För att fastställa de konkurrerande suveränitetsanspråken skulle domstolen behöva flytta sitt fokus från en granskning av "Israels policy och praxis i OPTs" till en granskning av Israels och Palestinas konkurrerande suveränitetsanspråk över olika delar av OPTs, trots att sådana frågor var inte tillräckligt argumenterat under detta förfarande. Det är uppenbart att detta är komplexa frågor som med rätta kräver en förhandling snarare än en rättslig lösning. Detta är ytterligare ett skäl till varför resolution 242 kräver ett avtal som leder till "uppsägning av alla anspråk" och erkännande av "säkra och erkända gränser". Det är också därför som Osloöverenskommelserna föreställde sig förhandlingar om slutlig status över gränser.

4.Frågan om rättsmedel eller skadestånd

Detta är uppenbarligen en situation där det finns tillräckligt med skuld, inte bara av Israel utan också av arabiska palestinier (för misslyckande av tidigare fredsförhandlingar och för att ha tillgripit krig) och, i viss mån, det internationella samfundet, för att ta det länge för att hitta en varaktig lösning på Israel-Palestina-konflikten. 

Lösningen av två stater som samexisterar fredligt sida vid sida, har aldrig legat i händerna på den ena eller den andra parten. Israels ensidiga tillbakadragande från OPTs (kort på att försvinna från jordens yta) kommer inte att åstadkomma den välbehövliga freden i Mellanöstern. Detta väcker frågan: exakt vad är Israels del av skulden som det borde betala skadestånd för?

Dessutom, i de flesta om inte alla fall av avkolonisering eller uppsägning av Nationernas Förbund eller FN-mandat där ockupations- eller kolonialmakten har gynnats av årtionden av plundring av natur- och mineraltillgångarna i det ockuperade territoriet eller kolonin, har människorna i dessa territorier uppnått självbestämmande, inte fått några skadestånd för sin förlust, än mindre att återställa dem till status quo ante! 

Situationen i denna del av Mellanöstern är annorlunda eftersom Israel inte är en kolonisatör, som har visats i det historiska sammanhanget. Det var Storbritannien som ursprungligen hade mandatet för Palestina, och staten Israel var den enda staten som uppstod som en självständig stat och ärvde hela det omtvistade territoriet under uti possidetis juris. 

Utan att först fastställa och balansera de berörda parternas konkurrerande suveränitet och territoriella anspråk, är det enligt min uppfattning orealistiskt och förenklat att rekommendera den typ av skadestånd som avses i det rådgivande yttrandet. 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, under jämförbara omständigheter, ansåg i 2010 års Demopoulos-mål som involverade norra Cypern, med vilken åsikt jag håller med om i det aktuella fallet, att: "Domstolen finner sig ställd inför mål belastade med politiska, historiska och faktiska omständigheter. komplexitet som härrör från ett problem som borde ha lösts genom att alla parter tagit fullt ansvar för att hitta en lösning på politisk nivå. Denna verklighet, liksom tidens gång och den fortsatta utvecklingen av den bredare politiska tvisten måste informera domstolens tolkning och tillämpning av konventionen som inte, om den ska vara sammanhängande och meningsfull, varken vara statisk eller blind för de konkreta faktiska omständigheterna .”

Ledare i Jerusalem Post om UNIFIL och västvärldens reaktioner

En läsvärd ledare i Jerusalem Post!

 UNIFIL’s inaction and the West's blind eye - editorial

Hezbollah has been hiding behind UNIFIL for far too long, but European leaders continue to blame Jerusalem.

...Given that UNIFIL has done little to prevent Hezbollah from bombarding Israel from southern Lebanon since October 8, and given that it did nothing to report Hezbollah’s massive buildup in the region over the years, the claim by the European foreign ministers that the organization is a force for stability, is utterly baseless.

Furthermore, the accusation that Israel is deliberately targeting UNIFIL personnel is ridiculous. Israel cannot tolerate a situation where Hezbollah terrorists believe they can fire near UNIFIL positions and be immune from an Israeli response.

UNIFIL, to ensure that its personnel are not harmed, should withdraw from southern Lebanon. And top-tier European foreign ministers, to retain credibility with Jerusalem, should direct their condemnations at Hezbollah for brazenly violating the UNSC Resolution 1701 and for putting UNIFIL at risk rather than accusing Israel of defending itself against terrorists.

...Hezbollah has built fortifications and has transferred weapons to southern Lebanon for years, but in a 2017 report to the UN Security Council, the Irish commander of UNIFIL at the time, Maj.-Gen. Michael Beary declared, “I have no evidence, nor have I been provided with any evidence of weapons transfers into my area of operations. We are extremely active in the area, and if there was a large cache of weapons, we would know about it.”

An incredulous Nikki Haley, then the US ambassador to the UN, said Hezbollah openly bragged about its stockpiled weapons; only the UNIFIL commander remained “blind” to this.

UN Secretary-General António Guterres supported Beary and said the UN could not confirm Israel’s account that Hezbollah was arming itself in southern Lebanon.

What a joke.

What does Guterres think – that the Hezbollah attack tunnels full of equipment and weapons that the IDF is unearthing each day in southern Lebanon were formed as if by magic? That the rockets and missiles stored in scores of homes in the area materialized out of thin air?

The very same Guterres is now rejecting Prime Minister Benjamin Netanyahu’s appeals to evacuate UNIFIL forces from the combat zone in southern Lebanon and the result of this refusal, Netanyahu said on Monday, is that UNIFIL is serving as a human shield for Hezbollah..."

Finland väljer sida

 Följande text lovade Kyrkpressen publicera, men den uppmuntran och den varning som finns i avslutningen ville man stryka: 

Trots att de flesta inte längre bryr sig om Gud och vad han sagt påminner jag om att enligt Bibeln blir den som välsignar Israel välsignad och den som förbannar blir förbannad. 

Finlands statsledning drar förbannelse över vårt land.

Finland röstade för ett par veckor sedan för en resolution i FN  som på flera sätt fördömer och riktar sig mot Israel. Statsledningen har bekräftat att röstningsförfarandet inte var något misstag utan i enlighet med Finlands linje.

Statsminister Orpo säger att man inte valt sida i konflikten, ifall han själv tror på sina ord är det mycket märkligt.

- Enligt Finlands linje är Judéen, Samarien och östra Jerusalem, dit gamla stan räknas, ockuperat palestinskt territorium, trots att det aldrig under historien existerat något palestinskt territorium. Områdena erövrades från Jordanien som olagligt ockuperat dem.

Israel skall inom 12 månader lämna dessa områden. Detta trots att internationella avtal klart och tydligt säger att området getts till judarna för att de där skall återupprätta sin nationalstat och att det är genom förhandlingar mellan parterna som en eventuell palestinsk stat kan bildas.

- Det historiska Jerusalem som varit judarnas religiösa och politiska huvudstad i 3000 år skall överlämnas till ett folk som inte existerade för 80 år sedan.

-Finland motsätter sig att stater har sina ambassader i Israels huvudstad Jerusalem.

- Trots att omvärlden hysteriskt protesterat när Israel flyttat på den palestinska befolkningen i Gaza, för att undkomma de värsta striderna, kräver Finland att Israel flyttar alla judiska invånare från sina hem på västbanken. En eventuell palestinsk stat skall blir etniskt rensad från judar.

- Finland uppmanar till bojkott av allt och alla som har att göra med Israel på de ockuperade områdena.

-Finland kräver att vapenförsäljning till Israel upphör om det finns misstankar att de kan användas på ockuperat område. Därifrån Israels fiender planerar, förbereder och utför sina attacker.

Detta var några plock från resolutionen som Finland röstade för. Det visar att det finns stor okunskap och lite förstånd inom vår utrikespolitiska ledning.

 Finland vill tvinga judar att lämna sina hem, respekterar inte tidigare internationella beslut, respekterar inte och bryr sig inte om historiska fakta och visar sitt stöd till dem som vill förinta Israel och ger dem därmed uppmuntran att fortsätta sin strid.

 

Daniel Brunell

Sakargument mot Finlands linje

 Texten har sänts till HBL men inte publicerats.

Ingemo Lindroos säger i en ledare att debatten om Mellanöstern skall föras med sakargument. Tyvärr följer hon inte sitt eget råd. Hon avvisar sakliga argument som bibeltroende för fram bara  på grund av att de också tror på Bibeln.

Många kristna har genom sin koppling till Israel tydligen betydligt större kunskap om historiska fakta och dagens läge i Israel än de flesta politiker och journalister har.

Genom omröstningen i FN:s generalförsamling vill Finland tvinga judar att lämna sina hem, respekterar inte tidigare internationella beslut, respekterar inte och bryr sig inte om historiska fakta och visar sitt stöd till dem som vill förinta Israel och ger dem därmed uppmuntran att fortsätta sin strid.

Både politiker och journalister borde läsa den avvikande åsikt som Julia Sebutinde, viceordförande  i FN domstolen ICJ,  lämnade in till det utlåtande som var grund till generalförsamlingens omröstning. Den innehåller en mängd fakta som de flesta väljer att blunda för och enligt henne borde saken överhuvudtaget inte ha behandlats av domstolen.

Genom sitt röstningsförfarande vill Finland att vapenförsäljning till Israel stoppas trots att landet utsätts för angrepp på sju fonter och kämpar för sin existens.

Finland kräver att Israel tvångsförflyttar omkring en halv miljon judar från sina hem på den så kallade västbanken för att göra en eventuell palestinsk stat etniskt rensad från judar.

Finland kräver att Israel inom 12 månader överlämnar västbanken, inklusive gamla Jerusalem som varit judarnas huvudstad i 3000 år, till ett folk som inte existerade för 80 år sedan. Detta trots att Israel genom bl.a. Palestinamandatets stadgar har minst lika berättigade krav på området som de palestinska araberna har.

Dessa exempel från resolutionen visar att man inte behöver vara någon fanatisk kristen för att motsätta sig Finlands förfarande, det räcker med lite kunskap om läget.

Kanadas representant sade efter omröstningen att man inte kan stöda en ensidig resolution som ensam håller Israel ansvarig för konflikten och  som strävar efter att isolera Israel.

Daniel Brunell

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 4

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

Fortsättning från föregående inlägg.

C. Generalförsamlingens begäran om ett rådgivande yttrande

- Resolution 77/247  (där generalförsamlingen bad om ett utlåtande från ICJ) har kritiserats för att endast ha fått stöd av 87 medlemsstater i generalförsamlingen, där de återstående 106 ledamöterna har avstått från att rösta eller röstat emot resolutionen eller helt enkelt varit frånvarande under omröstningen.

- Jag har röstat emot andra stycket i den dispositiva punkt 285 eftersom jag anser att det finns tvingande skäl i det aktuella fallet till varför domstolen borde ha vägrat att avge det begärda rådgivande yttrandet. Dessa är följande:

B. Rättslig bedömning och olämpligheten i att avge ett rådgivande yttrande

1. Brist på adekvat information inför domstolen. Enligt min uppfattning har domstolen inte inför sig korrekt, balanserad och tillförlitlig information som gör det möjligt för den att på ett klokt sätt komma fram till en rättvis slutsats av omtvistade sakfrågor, på ett sätt som är förenligt med dess rättsliga karaktär. På grund av den ensidiga formuleringen av frågorna i resolution 77 tillsammans med den ensidiga åsikten i uttalandena från många deltagare i dessa förfaranden, av vilka några inte ens erkänner staten Israels existens eller legitimitet, har domstolen inte inför sig den korrekta och tillförlitliga information som den behöver för att avge en balanserad uppfattning i dessa frågor. De flesta av deltagarna i dessa rådgivande förfaranden har, tyvärr presenterade domstolen en ensidig berättelse som inte tar hänsyn till konfliktens komplexitet och som missvisar dess juridiska, kulturella, historiska och politiska sammanhang.

...Utan information om Israels motståndares policy och praxis är domstolen begränsad i sin åsikt om de olika komplexa frågorna bakom den israelisk-palestinska konflikten och har, som befarat, tillgripit att ålägga Israel skyldigheter, samtidigt som den bortser från hennes legitima säkerhetsproblem och skyldigheter för Israels arabiska grannar.

Enligt min respektfulla uppfattning kommer detta tillvägagångssätt sannolikt att förvärra snarare än minska spänningarna i Mellanöstern. I del VI av denna avvikande åsikt lyfter jag ytterligare fram några av de viktiga folkrättsliga principer och påståenden som domstolen kunde och borde ha övervägt och noggrant granskat innan den drog slutsatserna i dess rådgivande yttrande.

2. Det rådgivande yttrandet kringgår den befintliga internationella förhandlingsramen

- Det rådgivande yttrandet kringgår och kommer sannolikt att äventyra den befintliga internationellt sanktionerade och rättsligt bindande förhandlingsramen för lösningen av Israel-Palestina-konflikten som hänvisas till i del III i denna avvikande åsikt. Genom att i det rådgivande yttrandet ta upp de rättsliga skyldigheterna för endast en part i tvisten och bortse från båda parters rättigheter och skyldigheter kringgår domstolen tydligt den befintliga förhandlingsramen.

-Så sent som den 19 mars 2023 träffade både Israel och Palestina andra intresserade parter i Sharm-el-Sheikh, Egypten, och bekräftade deras "orubbliga engagemang för alla tidigare överenskommelser mellan dem" och att "ta upp alla kvarstående frågor genom direkt dialog"

-Enligt 2003 års färdplan för fred, "kommer en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten endast att uppnås genom ett slut på våld och terrorism, när det palestinska folket har ett ledarskap som agerar beslutsamt mot terrorismen och vill och kan bygga och praktisera demokrati baserad på tolerans och frihet, och genom Israels beredskap att göra vad som krävs för att en demokratisk palestinsk stat ska kunna upprättas, och ett tydligt, otvetydigt accepterande av båda parter av målet om en förhandlingslösning”

3. Det rådgivande yttrandet kringgår principen om statens samtycke

- Ett annat skäl till att avstå från att ge det rådgivande yttrandet är att undvika att döma vad som i huvudsak är en bilateral tvist mellan Israel och det palestinska folket, i avsaknad av heltäckande argument från en av parterna.

I frågan om Västsahara fastslog domstolen att om ett rådgivande yttrande "skulle ha effekten att kringgå principen att en stat inte är skyldig att tillåta att dess tvister hänskjuts till rättslig lösning utan dess samtycke", skulle domstolen vägra att avge det yttrandet.

- Som jag har nämnt ovan är Israel-Palestina-konflikten och alla dess åtföljande komplexa frågor historiskt och väsentligen en bilateral tvist, beträffande vilken båda parter har anslutit sig till ett annat sätt för tvistlösning, nämligen internationell förhandling, och inte rättslig eller tredje -partuppgörelse.

- Av alla ovanstående skäl är jag övertygad om att domstolen borde ha vägrat att avge sitt rådgivande utlåtande i detta mål. Istället bör Israel och Palestina, de två parterna i konflikten, uppmuntras att återvända till förhandlingsbordet och hitta en varaktig lösning gemensamt och i samförstånd. Förenta nationerna och det internationella samfundet i stort bör göra allt som står i deras makt för att stödja sådana förhandlingar. Tyvärr har det rådgivande yttrandet tonat ner betydelsen av förhandlingsramen, inklusive FN:s och det internationella samfundets roll i detta avseende.

Fortsättning följer

PRESSMEDDELANDE Internationella kristna ledare står med Israel ”Vi är alla judar nu”

 European Coalition for Israel:

Guinness berättade om den amerikanske underofficeraren Roddie Edmonds som tillfångatogs av tyskarna under andra världskriget. Nazisterna gjorde det klart för alla att de amerikanska judarna skulle skiljas från sina vapenbröder och gå ett okänt öde till mötes. Som det högsta befälet som hölls i det tyska krigsfångelägret befallde Edmonds att över 1 000 amerikanska fångar skulle stiga fram tillsammans med honom och deklarera ”vi är alla judar här”.

Detta var även budskapet vid solidaritetsevenemanget på onsdag kväll där syster Adora Graf från de evangeliska Mariasystrarna i Darmstadt, fader Thierry Vernet från Paris, Os Guinness från Virginia i USA och ECI:s grundare och direktor Tomas Sandell förklarade varför de står upp i solidaritet med det judiska folket efter 7 oktober.

I sitt tal föreställde sig syster Adora Graf vad som skulle hänt ifall alla lokala kyrkor i Tyskland skulle ha ringt i kyrkklockorna under kristallnatten den 9 november 1938. Kunde tragedin ha förhindrats? ”Som kristna kunde vi ha sänt ett tydligt budskap ifall alla kyrkor över hela Tyskland skulle ha hissat den israeliska flaggan som svar på 7 oktober”, sade hon. ”Vi teg under Förintelsen och vi tiger eller står till och med emot Israel i dag.”

...Tomas Sandell konstaterade i sitt tal att Nationernas förbund svek det judiska folket på 1930-talet och att det internationella samfundet, denna gång genom Förenta nationerna, sviker det judiska folket igen 2024.

PRESSMEDDELANDE

Internationella kristna ledare står med Israel

”Vi är alla judar nu”

Israels "attacker" på FN-styrkorna

 En av de attacker på FN styrkorna som Israel har anklagats och fördömts för handlade om två tanks som kört in på FN styrkornas bas. En mycket märklig händelse så som den rapporterades i nyhetsmedia i Finland.

Här är Israels förklaring till "attacken": (AI översättning)

En kort stund efter Netanyahus uttalande svarade IDF på UNIFIL:s påstående att IDF-styrkor hade gått in på en av dess poster i södra Libanon och avfyrat rökgranater som orsakade sjukdom bland fredsbevarande styrkor, bekräftade incidenterna och förklarade att de ägde rum under försök att evakuera skadade IDF trupper som hade hamnat under "massiv anti-tankmissilbeskjutning.

Två av soldaterna som evakuerades var allvarligt skadade, och flera till var lindrigt eller måttligt skadade, uppger IDF. Från en inledande undersökning, sade IDF, "det verkar som om under incidenten och för evakueringen, två stridsvagnar backade till en plats flera meter in i en UNIFIL-position eftersom de inte kunde ha gått någon annanstans på grund av beskjutningen. ” "Efter att beskjutningen  upphört och evakueringen av de sårade slutförts, lämnade stridsvagnarna positionen." UNIFIL sa att stridsvagnarna var vid posten i 45 minuter och att IDF-trupper hade krävt att basen skulle släcka lamporna.

IDF sa att rökskärmar lades ut för att hjälpa evakueringen. "IDF upprätthöll kontinuerlig kontakt med UNIFIL. Under hela incidenten var det ingen fara för UNIFIL-styrkorna från IDF-operationer”, stod det.

Enligt uppgifterna från Israel är händelsen inte längre så märklig och definitivt ingen attack på FN trupperna.

De övriga händelserna kommenteras såhär:

IDF tog ansvar för två separata incidenter under torsdagen och fredagen där fyra FN-soldater från Indonesien och Sri Lanka skadades, och sa att man i båda fallen siktade på Hizbollahs positioner i närheten och att man varnade UNIFIL att de var på väg att skjuta. När det gäller den femte soldaten, som skadades på fredagskvällen, medgav FN att de inte kände till ursprunget till skottlossningen.

Bra att veta:

På söndagskvällen sade IDF:s arabiskspråkiga talesman Avichay Adraee att omkring 25 raketer och missiler under den senaste månaden avfyrats mot israeliska städer och styrkor av Hizbollah, från UNIFIL-posternas omedelbara närhet.  En av attackerna som inleddes bredvid en UNIFIL-position dödade två IDF-soldater, sade Adraee.

The force that isn’t keeping the peace in Lebanon: 4 scenarios for the future of UNIFIL

Netanyahu: UN must withdraw south Lebanon peacekeepers from combat zones

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 3

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

Fortsättning från föregående inlägg.

III. FÖRHANDLINGSRAMEN FÖR LÖSNING AV KONFLIKTEN OCH FÖRENA NATIONERNAS STÖDROLL

- Under de senaste 45 åren har en internationell rättslig ram som involverar FN och bilaterala förhandlingar för att lösa den israelisk-palestinska konflikten utvecklats, som bygger på konceptet "land för fred", och som inte ser en lösningen av konflikten genom tvång mot berörda parter utifrån. Fredsavtal mellan Egypten och Israel och Jordanien och Israel undertecknades och genomfördes 1979 respektive 1994. År 2020, inom ramen för Abrahams överenskommelser, har normaliseringsavtal (motsvarande fredsavtal) nåtts mellan Israel och en mångsidig lista av arabländer inklusive Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan. Den israeliska närvaron på Västbanken i avvaktan på ingåendet av ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna är förenligt med de internationella och bilaterala ramarna för lösningen av konflikten.

A. Säkerhetsrådets resolutioner 242 (1967) och 338 (1973)

- Internationell rätt erkänner förhandlingar och avtal som de primära mekanismerna för att lösa internationella tvister. FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 (1967) och 338 (1973) fastställer en ram för fred som har ömsesidigt godkänts och överenskommits av båda parter, och de förblir den internationella ramen för lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Resolutionerna 242 och 338 lämnar möjligheten  sannolikheten öppen för israelisk suveränitet i delar av Västbanken i ett slutgiltigt fredsavtal. Resolution 242 föreskriver att fred "bör" (inte "måste") innefatta tillbakadragande av israeliska styrkor "från territorier som ockuperades i den senaste (1967) konflikten", inte från "alla territorier som ockuperades" i den konflikten. Säkerhetsrådets överläggningar tyder på att denna formulering inte var någon slump, och utformningshistoriken tyder på att många av författarna hade för avsikt att ett tillbakadragande "krävs från vissa men inte alla territorier". Resolution 338 uppmanar parterna att genomföra resolution 242.

- Resolution 242:s "land-för-fred"-koncept förblir hörnstenen i alla föreslagna fredsplaner för att lösa konflikten.

Säkerhetsrådet och generalförsamlingen har vid ett flertal tillfällen upprepat sitt stöd för de befintliga bilaterala avtalen som den tillämpliga rättsliga ramen för att lösa den israelisk-palestinska konflikten och fastställa den suveräna statusen för det omtvistade territoriet. Detta är bevis som understryker ståndpunkten både att det relevanta ramverket för en territoriell uppgörelse börjar med resolution 242, och att varje palestinsk rätt eller titel att utöva makt över omtvistat territorium (och dess invånare) inte nödvändigtvis är exklusivt.

B. Interimsavtalen mellan Israel och de palestinska myndigheterna (Osloavtalet)

- Osloavtalet är bindande bilaterala avtal som ingicks av Israel och Palestina Liberation Organization (PLO), de dåvarande officiella representanterna för det palestinska folket, i väntan på en slutlig uppgörelse mellan parterna, för att fungera som en oåterkallelig mekanism för att nå en kompromisslösning godtagbart för båda parter, inom ramen för den internationellt erkända formeln för att lösa den regionala tvisten. Enligt dessa avtal omfattar frågor som ska tas upp i förhandlingar om permanent status "Jerusalem, flyktingar, bosättningar, säkerhetsarrangemang, gränser, relationer och samarbete med andra grannar och andra frågor av gemensamt intresse". Specifikt med avseende på erkännandet av det palestinska folkets rätt till självbestämmande, erkände Israel för första gången i Osloavtalen PLO som representant för det palestinska folket, och avtalen återspeglar den överenskomna bilaterala ramen genom vilken palestinskt självbestämmande kan förverkligas. Osloavtalen är överenskommelser mellan folkrättssubjekt (nämligen Israel och PLO), och binder alla efterträdare till PLO. Säkerhetsrådet, generalförsamlingen, kvartetten, generalsekreterarens särskilda sändebud och de efterföljande avtalen mellan parterna har alla hänvisat till Osloöverenskommelserna och deras överensstämmelse med tillämpliga FN-resolutioner. Det internationella och bilaterala ramverket för att lösa konflikten, etablerar en rättslig grund för Israels fortsatta utövande av vissa befogenheter och ansvar på Västbanken som majoriteten har karakteriserat som "olaglig".

- Det rådgivande yttrandet ignorerar den internationella rättsliga ramen för lex lata och har effekten att undergräva den internationella "land för fred"-formel som anges i FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, och att ogiltigförklara de bilaterala Osloavtalen. Jag kan således inte ansluta mig till majoriteten i detta yttrande. De historiska fredsprocesserna mellan Israel och dess grannar visar att i detta sammanhang kan engångsfiender lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och lösa sina tvister utan att tillgripa våld och tvång. Som jag har sagt tidigare i ett tidigare yttrande, "kan en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten endast bli resultatet av förhandlingar i god tro mellan israeliska och palestinska representanter som arbetar för att uppnå en rättvis och hållbar tvåstatslösning. En lösning kan inte påtvingas utifrån, än mindre genom rättslig uppgörelse”

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 2

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

Fortsättning från föregående inlägg.

II. HISTORISK KONTEXT TILL DEN ISRAELISK-PALESTINSKA KONFLIKTEN

Sju gånger har araberna avvisat fredsförslag.

1 Första avslaget 1937: I enlighet med rekommendationerna från Peel-kommissionen 1937 erbjöd den brittiska regeringen de palestinska araberna 80 procent av Palestinamandatet (Transjordanien), och judarna de återstående 20 procenten (Palestina) i en föreslagen delning som var starkt till förmån för det förra. Trots den lilla storleken på deras föreslagna stat, röstade judarna för att acceptera detta erbjudande, men araberna avvisade det och återupptog sitt våldsamma uppror mot det brittiska mandatet. 1946 blev emellertid det territorium som kallas Transjordanien självständigt från Storbritannien den 25 maj 1946. Denna händelse markerade slutet på det brittiska mandatet över den delen av territoriet och upprättandet av det hashemitiska kungariket Transjordanien, med emiren Abdullah som blev dess första kungen. Landet döptes senare om till kungariket Jordan.

2 Andra avslaget 1947: Tio år senare, 1947, efter att Transjordanien (som omfattade 80 procent av det ursprungliga mandat territoriet) hade brutit sig loss och fått självständighet, uppmanade FN:s generalförsamling genom resolution 181 (1947) återigen att inrätta två stater (en judisk och en arabisk, denna gång, på de återstående 20 procenten av det brittiska mandatets territorium, med Jerusalem kvar under internationell administration ("corpus separatum"). Förslaget som ursprungligen accepterades av det judiska ledarskapet som en kompromiss för att upprätta en oberoende judisk stat, avvisades av den arabiska gemenskapen som i huvudsak motsatte sig skapandet av en judisk stat överhuvudtaget i regionen.

Samtidigt med det brittiska tillbakadragandet förklarade det judiska ledarskapet i Palestina skapandet av en oberoende stat Israel som ett nationellt hemland för judar och en fristad för judar som flydde från Förintelsen. Deklarationen hänvisade till Balfourdeklarationen från 1917 och FN:s generalförsamlings resolution 181, som rekommenderade en uppdelning av  Palestinamandatet i en judisk och en arabisk stat.

Deklarationen beskrev också de principer som den nya staten skulle grundas på, inklusive garantin för medborgerliga rättigheter för alla invånare oavsett religion, ras eller kön. Deklarationen uppmanar framför allt till fred och samarbete med angränsande arabstater och ger en inbjudan till de arabiska invånarna i Israel att delta i byggandet av staten baserat på ett fullständigt och jämställt medborgarskap.

3Tredje avslaget 1967: Tjugo år senare, i det som kallas "Sexdagarskriget", inledde Israel en serie förebyggande luftangrepp mot Egypten den 5 juni 1967 som svar på den eskalerande spänningen och militära hoten från dess arabiska grannar (nämligen Egypten, Syrien och Jordanien) som återigen försökte eliminera den judiska staten från regionen. Israel uppnådde en snabb och avgörande seger i detta krig, genom att återerövra östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien; Golanhöjderna från Syrien; Gaza och Sinaihalvön från Egypten. Detta återerövrade territorium har sedan dess kallats de "ockuperade palestinska territorierna" eller "OPTs" (även om det kanske bättre borde hänvisas till som "omstridda palestinska territorier"). 

Den israeliska regeringen var splittrad över vad den skulle göra med detta nya territorium. Hälften av regeringen ville återlämna Västbanken till Jordanien och Gaza till Egypten i utbyte mot fred. Den andra hälften ville ge det territoriet till regionens araber, som hade börjat hänvisa till sig själva som palestinierna, i hopp om att de till slut skulle bygga sin egen stat där. Inget av initiativen kom särskilt långt. Några månader senare träffades Arabförbundet i Sudan och utfärdade sina "Tre nej": ingen fred med Israel, inget erkännande av Israel, inga förhandlingar med Israel. Återigen förkastades tvåstatslösningen blankt av dessa arabstater.

4 Fjärde avslaget 1969-70: Efter att ha avslutat en vapenvila med Israel inledde Egypten med militärt stöd från Sovjetunionen förnyade attacker mot Israel mellan mars 1969 och augusti 1970 i det som blev känt som "Utnötningskriget". Egyptens mål under detta krig inkluderade återerövringen av Sinaihalvön från israeliska styrkor som hade tagit kontroll över halvön under sexdagarskriget; försvagningen av israelisk moral och ekonomi genom kontinuerliga militära angrepp och därigenom pressade den att göra territoriella och politiska eftergifter; och stärkandet av arabisk moral och enhet mot Israels existens och militära dominans i regionen. Detta krig slutade med att Israel slutligen accepterade ett komplext förslag om vapenvila i augusti 1970. Den "kalla freden" mellan de två länderna blev dock kortvarig eftersom Egypten tre år senare, med hjälp av Israels andra arabiska grannar, inledde en överraskningsattack på Israel.

5 Femte avslaget 1973: Från 6 till 25 oktober 1973 inledde en koalition av arabstater under ledning av Egypten och Syrien en överraskande militär attack mot staten Israel, i det som kallas "Yom Kippur-kriget". Överraskningsattacken som började på Yom Kippur (den judiska försoningsdagen) och som sammanföll med den islamiska månaden Ramadan, var avsedd att utmana Israels seger i sexdagarskriget 1967, där Israel hade förvärvat territorium fyra gånger dess tidigare storlek. Kriget som involverade USA och Sovjetunionen på motsatta sidor fick långtgående konsekvenser och ledde slutligen till förhandlingar på villkor som var mer gynnsamma för arabstaterna. Israelerna insåg att, trots imponerande operativa och taktiska framgångar på slagfältet, fanns det ingen garanti för att de alltid skulle dominera arabstaterna militärt, som de hade gjort konsekvent under det första, andra och tredje arabisk-israeliska kriget; dessa förändringar banade väg för den israelisk-palestinska fredsprocessen. Vid 1978 års Camp David-överenskommelser som följde på kriget, återlämnade Israel hela Sinaihalvön till Egypten, vilket ledde till det efterföljande fredsavtalet mellan Egypten och Israel 1979, vilket markerade det första fallet att ett arabiskt land erkände Israel som en legitim stat.

6 Sjätte avslaget 2000: Israels premiärminister Ehud Barak träffades i Camp David, med den palestinska befrielseorganisationens (PLO) ordförande Yasser Arafat 2000, för att slutföra en ny tvåstatsplan. Barak erbjöd Arafat en palestinsk stat i hela Gaza, och 94 procent av Västbanken, med östra Jerusalem som huvudstad. Den palestinske ledaren avvisade blankt erbjudandet. Med USA:s president Bill Clintons ord, "Arafat var här 14 dagar och sa nej till allt." Istället lanserade palestinierna en blodig våg av självmordsbombningar som dödade över 1 000 israeler och lemlästade ytterligare tusentals, på bussar, i bröllopslokaler och i pizzerior.

7 Sjunde avslaget: 2008 försökte Israel ännu en gång lägga fram idén om en tvåstatslösning inför den nya ledningen för PLO. Premiärminister Ehud Olmert gick ännu längre än Ehud Barak hade och utökade fredserbjudandet till att inkludera ytterligare mark för att mildra affären. Liksom sin föregångare tackade den nye palestinske ledaren, Mahmoud Abbas, nej till avtalet.

Fortsättning följer...

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 1

Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

I. INTRODUKTION

- Hade  domstolen  utövat sitt utrymme  för bedömning på ett klokt sätt och upprätthållit integriteten för sin juridiska roll, borde domstolen dock ha avstått från att avge det begärda rådgivande yttrandet

- Det rådgivande yttrandet utelämnar den historiska bakgrunden som är avgörande för att förstå den mångfacetterade israelisk-palestinska tvisten och är liktydigt med en ensidig "kriminalteknisk granskning" av Israels efterlevnad av internationell lag

- Det är absolut nödvändigt att förstå de historiska nyanserna av den israelisk-palestinska konflikten, inklusive de konkurrerande territoriella anspråken från parterna i det tidigare brittiska  Palestinamandatet, såväl som de tidigare och pågående ansträngningarna för att lösa konflikten genom förhandlingsramen som identifierats av säkerhetsrådet 

- Domstolen saknar adekvat, korrekt, balanserad och tillförlitlig information  för att den ska kunna komma fram till en rättvis bedömning och slutsatser om de omtvistade sakfrågorna

- Den tidslinje som föreslagits av domstolen för Israels tillbakadragande från de ockuperade områdena är ogenomförbar och bortser från de frågor som man kommit överens om i den befintliga förhandlingsramen, de säkerhetshot som  Israel utsätts för och behovet av att balansera konkurrerande suveränitetsanspråk.

-Domstolen har tillämpat lagen om krigförande ockupation felaktigt och har antagit presumtioner som är implicita i frågan om generalförsamlingen utan föregående kritisk analys av relevanta frågor, inklusive tillämpningen av principen om uti possidetis juris på det tidigare brittiska mandatets territorium, frågan om Israels gränser och dess konkurrerande suveränitetsanspråk, arten av den palestinska rätten till självbestämmande och dess förhållande till Israels egna rättigheter och säkerhetsfrågor

- For example, whilst the questions presume that there is an “ongoing violation by Israel of the right of the Palestinian people to self-determination”; and that “since 1967, Israel has unlawfully ‘occupied’ territory” that previously comprised British Mandatory territory, the Court has not received arguments or evidence on the territorial scope (i.e. borders) of the State of Israel as on the eve of independence; nor of Israel’s competing territorial claims in relation to the disputed territory. These are issues that must first be addressed before the legal consequences of the alleged occupation of territory by Israel, or the territorial scope of Palestinian self-determination, can be determined.

II. HISTORISK KONTEXT TILL DEN ISRAELISK-PALESTINSKA KONFLIKTEN

- Det judiska folket, å andra sidan, har en gammal historia över samma omtvistade territorium känt under det brittiska mandatet, som "Palestina" och efter självständigheten, som Israel. Deras anspråk som ursprungsbefolkning är baserat på de kontinuerliga historiska och kulturella band som fanns långt före Balfourdeklarationen 1917 eller det brittiska mandatet 1922, eller upprättandet av Israel som en självständig stat 1948. Deras anspråk på detta territorium går tillbaka till forntida kungariket Israel för 3 000 år sedan. Deras band till landet har bestått trots motgångar, förföljelse och diaspora som det judiska folket har mött under årtusenden. Israel hävdar att kärnan i konflikten inte handlar om konkurrerande territoriella anspråk som sådana, utan snarare det panarabiska förnekandet av Israels existens och legitimitet som en oberoende, icke-arabisk stat i en region som uppfattas som tillhörande exklusivt araberna. Enligt Israel syftar dess motståndare till att utrota dess existens som nation, 

- Den palestinska nationella stadgan, art. 1, föreskriver att "Palestina är det arabiska palestinska folkets hemland: det är en odelbar del av det arabiska hemlandet, och det palestinska folket är en integrerad del av den arabiska nationen".  

 Artikel 6 säger: "Palestinierna är de arabiska medborgare som fram till 1947 normalt bodde i Palestina oavsett om de fördrevs från det eller har stannat där. Alla som är födda efter detta datum, av en palestinsk far oavsett om de är i Palestina eller utanför det  är också palestinier."

- Trots de olika perspektiven på dess ursprung och natur, involverar den israelisk-palestinska konflikten komplexa historiska, kulturella, ideologiska och territoriella utmaningar som involverar flera stater och icke-statliga aktörer. Enligt min åsikt, innan man svarar på frågorna från generalförsamlingen, är det absolut nödvändigt att förstå de historiska nyanserna av den israelisk-palestinska konflikten, inklusive de konkurrerande territoriella anspråken från parterna i det tidigare brittiska Palestinamandatet, såväl som den tidigare och pågående ansträngningar för att lösa konflikten genom den förhandlingsram som fastställts av säkerhetsrådet. Samtidigt som man erkänner arabiska anspråk på landet, är det avgörande att inse att judar i Israel inte heller är kolonister. Både judiska och arabiska kopplingar till regionen är djupt sammanflätade. För att nå en permanent lösning på konflikten krävs noggrant förhandlade överenskommelser mellan de inblandade parterna, snarare än ensidiga deklarationer och ställningstaganden. Rättsliga rekommendationer baserade på ensidiga berättelser och gjorda i ett kontextuellt vakuum, är minst sannolikt att hjälpa FN:s generalförsamling eller säkerhetsrådet att uppnå detta ädla mål.

- ...dess huvudstad är Samaria; och den södra provinsen Judeen eller Juda (Y’hudah på hebreiska) med huvudstad som Jerusalem. Med tiden utsattes det forntida landet Israel för olika erövringar och ockupationer av starkare kungadömen, inklusive det babyloniska riket (586-539 fvt), det persiska riket (539-332 fvt), den hellenistiska eran (332-167 fvt), den Hasmoneiska dynastin (167-63 f.Kr.), det romerska riket (63 f.Kr.-324 e.Kr.), den bysantinska eran (324-638 e.Kr.), det arabiska kalifatet (638-1099 e.Kr.), korsfararna (1099-1291 e.Kr.), Mamluk-eran (1291-1517 e.Kr.), Osmanska riket (1517-1917 e.Kr.) och brittiska mandatet (1917-1948). Även om dessa erövringar ledde till att många judar förvisades eller skingrades till olika delar av världen i mer än 1 500 år, fanns det en kvarleva som fortsatte att leva i det nuvarande Israels land tills ett stort antal judar började återvända 1882 och efterföljande år. Vid den tiden bodde inte mer än 250 000 araber i landet. År 1948, efter Förintelsen, uppnådde staten Israel sin självständighet eller självbestämmande. Ovanstående historia förstärks av nyare arkeologiska bevis som erhållits genom systematisk undersökning av alla lämningar av landets förflutna  från förhistoria till slutet av det osmanska styret, vilket tydligt avslöjar den historiska kopplingen mellan det judiska folket och landet Israel, och avslöjar resterna av sitt kulturarv i sitt hemland. Dessa synliga lämningar, begravda i jorden, utgör den fysiska länken mellan det förflutna, nuet och framtiden för det judiska folket i denna del av världen. Det kan hävdas att denna historia är vad som motiverade den civiliserade nationsgemenskapen genom Förenta Nationerna att återupprätta "det judiska folkets nationella hemland" 1948

- Territoriellt gällde namnet "Palestina" vagt för en region som under 400 år före första världskriget var en del av det osmanska riket. År 135 e.Kr., efter att ha slagit ner det andra judiska upproret i provinsen Judéen eller Juda, döpte romarna om den provinsen till "Syria Palaestina" (eller "Palestinska Syrien"). Romarna gjorde detta som ett straff, för att trotsa "Y'hudim" (judisk befolkning) och för att utplåna kopplingen mellan dem och deras provins (känd på hebreiska som Y'hudah). Namnet "Palaestina" användes i relation till folket som kallas filistéerna och som fanns längs Medelhavskusten. Termen "Palestina" användes i århundraden utan en exakt geografisk eller territoriell definition. Före upprättandet av "British Mandatory Palestine" ansåg palestinska araber sig ha en enhetlig identitet med araberna i subregionen fram till 1900-talet. När den framstående arabisk-amerikanske historikern, professor Philip Hitti, vittnade mot uppdelningen av  Palestinamandatet inför den angloamerikanska kommittén 1946, anmärkte han: ”Det finns inget sådant som ’Palestina’ i historien; absolut inte." 

Den första palestinsk-arabiska kongressen som sammanträdde i Jerusalem den 27 januari till den 10 februari 1919 för att välja palestinska representanter för fredskonferensen i Paris, antog en resolution där den bland annat betraktade Palestina som en integrerad del av arabiska Syrien.

- ...en lokal arabisk ledare, sa till Peel-kommissionen som till slut föreslog en delning av Palestina: "Det finns inget sådant land [som Palestina]! "Palestina" är en term som sionisterna uppfann! . . . Vårt land var i århundraden en del av Syrien.”

- Det formella upprättandet av det brittiska  Palestinamandatet inträffade den 24 juli 1922 när Nationernas Förbund gav Storbritannien mandatet, vilket officiellt trädde i kraft den 29 september 1923. Det territoriella omfattningen av det brittiska  Palestinamandatet omfattade ursprungligen två regioner som kallas Transjordanien (i öster) och Palestina (i väster). Gränserna för det ursprungliga  Palestinamandatet bestämdes genom förhandlingar och avtal enligt följande. Linjen i norr uppstod från anglo-franska förhandlingar 1923. Den i söder fastställdes genom fördrag i mitten av 1920-talet mellan Storbritannien och den nya nationen Saudiarabien. Gränsen mellan Palestinas mandat och Mesopotamiens (Irak) mandat var av liten omedelbar betydelse, med tanke på att linjen låg mitt i en obebodd öken och Storbritannien kontrollerade båda sidor. Den linjen fixades slutligen genom en skriftväxling 1932. Den östra delen av det obligatoriska Palestina (som utgör 80 procent av territoriet och var känt som "Transjordanien") förblev under den brittiska administrationen fram till den 25 maj 1946, då den blev självständiga kungariket Transjordanien och döptes senare om till Jordanien. Den västra delen av det obligatoriska Palestina (som utgör 20 procent av territoriet och kallades "Palestina") förblev under det brittiska mandatet fram till maj 1948 då Storbritannien avslutade mandatet. Det är detta sistnämnda territorium som omfattar 20 procent av Palestinas ursprungliga mandat (i dag helt enkelt känt som "Palestina") som fortfarande är under strid i den israelisk-palestinska konflikten.

- Förslaget om att skapa en tvåstatslösning på det brittiska Palestinamadnatets territorium (en för den judiska befolkningen och den andra för den arabiska befolkningen) har varit en återkommande punkt på FN:s agenda men har upprepade gånger förkastats av arabiska befolkning som bor i territoriet, samt av Israels arabiska grannar. 

- Det brittiska mandatet för Palestina före 1948 omfattade det territorium som idag är känt som Israel, Västbanken, Gazaremsan och Jordanien. Området väster om Jordanfloden utgör den moderna staten Israel, Västbanken och Gazaremsan; medan området öster om Jordanfloden utgör dagens Hashemitiska kungariket Jordan. 1922 delade britterna administrativt upp territoriet och etablerade Emiratet Transjordanien i området öster om Jordanfloden som senare blev staten Jordan 1946. När det brittiska mandatet upphörde 1948 hänvisade mandat Palestina således till område väster om Jordanfloden.

-Peel-kommissionen drog slutsatsen att dessa motstridiga strävanden var oförenliga under det befintliga mandatet och föreslog en "delningsplan" som en potentiell lösning, vilket föreslog skapandet av separata judiska och arabiska stater med ett fortsatt brittiskt mandat över nyckelområden. Detta förslag avvisades dock till slut av den arabiska befolkningen, vilket ledde till fortsatt konflikt. Sedan dess har FN förespråkat idén om en tvåstatslösning baserad på samförståndsförhandlingar och avtal mellan de palestinska judarna och araberna, som det enda genomförbara alternativet för varaktig fred och säkerhet i den delen av världen. Medan det israeliska ledarskapet har varit öppet för konceptet, har palestinska araber och angränsande arabstater konsekvent avvisat idén om en judisk stat som samexisterar med en arabisk stat vid minst sju tillfällen, som visas nedan.

Fortsätter...

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

ECI uppmärksammar första årsdagen av 7 oktober-massakern vid minneshögtider runt om i Europa

 ECI uppmärksammar första årsdagen av 7 oktober-massakern vid minneshögtider runt om i Europa

I ett uttalande på söndag kväll kallade ECI:s grundare och direktor Tomas Sandell 7 oktober ”ett civilisationellt ögonblick som har ritat upp nya moraliska gränslinjer mellan dem som öppet hyllar denna brutala pogrom, dem som förblir likgiltiga och dem som mot alla odds väljer att stå upp för den judiska statens rätt att försvara sig själv mot dess dödsfiender”.

Detta är inte bara en militär konfrontation på olika håll i Mellanöstern, utan en ideologiernas kamp runt om i världen; i media, inom den akademiska världen och den diplomatiska världen, allt medan Israel står inför en allt tydligare isolering”, förklarade Sandell.

I en FN-omröstning den 18 september röstade endast 14 nationer av 193 mot en resolution som indirekt belönar Hamas för de barbariska grymheterna den 7 oktober genom att av Israel kräva ett villkorslöst tillbakadragande från de omstridda territorierna – trots det pågående existentiella krig som den judiska staten utkämpar.

På lördag, endast fyra dagar efter att Iran hade genomfört en omfattande ballistisk attack mot Israel och endast två dagar innan den första årsdagen för 7 oktober, krävde den franske presidenten Emmanuel Macron ett vapenembargo mot Israel. Uttalandet kom endast månader efter att Tamim bin Hamad Al Thani, emiren av Qatar, vid ett möte med president Macron tillkännagav investeringar på 10 miljarder euro inom strategiska sektorer av den franska ekonomin. Qatar, som för närvarande är värdland för Hamas politiska ledare, är också en av terroristorganisationens huvudsponsorer. Frankrike var en av 13 EU-medlemsstater som röstade för FN-resolutionen den 18 september där en liten majoritet (14 EU-stater) antingen avstod eller röstade emot resolutionen.

Läs hela pressmeddelandet

Finland väljer sida

För tio dagar sedan skrev jag en insändare till Hufvudstadsbladet, en text som jag själv tycker är en av de viktigare jag skrivit. HBL publicerar den inte eftersom, enligt dem, en annan insändare med samma tema redan publicerats.

Varken nyhetsmedia eller politiker är intresserade av att berätta vad Finland röstade för i FN:s generalförsamling. Därför hoppas jag att de som tycker det är viktigt att människor får veta hur Finlands ledning ställer sig till Israel delar detta inlägg. Tack!

PS följande dag behandlade HBL ämnet på ledarplats, också nu utan att berätta vad resolutionen går ut på.

Resolutionen: Illegal Israeli actions in Occupied East Jerusalem and the

rest of the Occupied Palestinian Territory

-----------------------------------------------------

Finland röstade senaste vecka för en resolution i FN  som på flera sätt fördömer och riktar sig mot Israel. Statsledningen har bekräftat att röstningsförfarandet inte var något misstag utan i enlighet med Finlands linje.

Statsminister Orpo säger att man inte valt sida i konflikten, ifall han själv tror på sina ord är det mycket märkligt.

- Enligt Finlands linje är Judéen, Samarien och östra Jerusalem, dit gamla stan räknas, ockuperat palestinskt territorium, trots att det aldrig under historien existerat något palestinskt territorium. Områdena erövrades från Jordanien som olagligt ockuperat dem.

Israel skall inom 12 månader lämna dessa områden. Detta trots att internationella avtal klart och tydligt säger att området getts till judarna för att de där skall återupprätta sin nationalstat och att det är genom förhandlingar mellan parterna som en eventuell palestinsk stat kan bildas.

- Det historiska Jerusalem som varit judarnas religiösa och politiska huvudstad i 3000 år skall överlämnas till ett folk som inte existerade för 80 år sedan.

-Finland motsätter sig att stater har sina ambassader i Israels huvudstad Jerusalem.

- Trots att omvärlden hysteriskt protesterat när Israel flyttat på den palestinska befolkningen i Gaza, för att undkomma de värsta striderna, kräver Finland att Israel flyttar alla judiska invånare från sina hem på västbanken. En eventuell palestinsk stat skall blir etnisk rensad från judar.

- Finland uppmanar till bojkott av allt och alla som har att göra med Israel på de ockuperade områdena.

-Finland kräver att vapenförsäljning till Israel upphör om det finns misstankar att de kan användas på ockuperat område. Därifrån Israels fiender planerar, förbereder och utför sina attacker.

Detta var några plock från resolutionen som Finland röstade för. Det visar att det finns stor okunskap och lite förstånd inom vår utrikespolitiska ledning.

 Finland vill tvinga judar att lämna sina hem, respekterar inte tidigare internationella beslut, respekterar inte och bryr sig inte om historiska fakta och visar sitt stöd till dem som vill förinta Israel och ger dem därmed uppmuntran att fortsätta sin strid.

 Trots att de flesta inte längre bryr sig om Gud och vad han sagt påminner jag om att enligt Bibeln blir den som välsignar Israel välsignad och den som förbannar blir förbannad. 

Finlands statsledning drar förbannelse över vårt land.