Finland väljer sida

 Följande text lovade Kyrkpressen publicera, men den uppmuntran och den varning som finns i avslutningen ville man stryka: 

Trots att de flesta inte längre bryr sig om Gud och vad han sagt påminner jag om att enligt Bibeln blir den som välsignar Israel välsignad och den som förbannar blir förbannad. 

Finlands statsledning drar förbannelse över vårt land.

Finland röstade för ett par veckor sedan för en resolution i FN  som på flera sätt fördömer och riktar sig mot Israel. Statsledningen har bekräftat att röstningsförfarandet inte var något misstag utan i enlighet med Finlands linje.

Statsminister Orpo säger att man inte valt sida i konflikten, ifall han själv tror på sina ord är det mycket märkligt.

- Enligt Finlands linje är Judéen, Samarien och östra Jerusalem, dit gamla stan räknas, ockuperat palestinskt territorium, trots att det aldrig under historien existerat något palestinskt territorium. Områdena erövrades från Jordanien som olagligt ockuperat dem.

Israel skall inom 12 månader lämna dessa områden. Detta trots att internationella avtal klart och tydligt säger att området getts till judarna för att de där skall återupprätta sin nationalstat och att det är genom förhandlingar mellan parterna som en eventuell palestinsk stat kan bildas.

- Det historiska Jerusalem som varit judarnas religiösa och politiska huvudstad i 3000 år skall överlämnas till ett folk som inte existerade för 80 år sedan.

-Finland motsätter sig att stater har sina ambassader i Israels huvudstad Jerusalem.

- Trots att omvärlden hysteriskt protesterat när Israel flyttat på den palestinska befolkningen i Gaza, för att undkomma de värsta striderna, kräver Finland att Israel flyttar alla judiska invånare från sina hem på västbanken. En eventuell palestinsk stat skall blir etniskt rensad från judar.

- Finland uppmanar till bojkott av allt och alla som har att göra med Israel på de ockuperade områdena.

-Finland kräver att vapenförsäljning till Israel upphör om det finns misstankar att de kan användas på ockuperat område. Därifrån Israels fiender planerar, förbereder och utför sina attacker.

Detta var några plock från resolutionen som Finland röstade för. Det visar att det finns stor okunskap och lite förstånd inom vår utrikespolitiska ledning.

 Finland vill tvinga judar att lämna sina hem, respekterar inte tidigare internationella beslut, respekterar inte och bryr sig inte om historiska fakta och visar sitt stöd till dem som vill förinta Israel och ger dem därmed uppmuntran att fortsätta sin strid.

 

Daniel Brunell

Sakargument mot Finlands linje

 Texten har sänts till HBL men inte publicerats.

Ingemo Lindroos säger i en ledare att debatten om Mellanöstern skall föras med sakargument. Tyvärr följer hon inte sitt eget råd. Hon avvisar sakliga argument som bibeltroende för fram bara  på grund av att de också tror på Bibeln.

Många kristna har genom sin koppling till Israel tydligen betydligt större kunskap om historiska fakta och dagens läge i Israel än de flesta politiker och journalister har.

Genom omröstningen i FN:s generalförsamling vill Finland tvinga judar att lämna sina hem, respekterar inte tidigare internationella beslut, respekterar inte och bryr sig inte om historiska fakta och visar sitt stöd till dem som vill förinta Israel och ger dem därmed uppmuntran att fortsätta sin strid.

Både politiker och journalister borde läsa den avvikande åsikt som Julia Sebutinde, viceordförande  i FN domstolen ICJ,  lämnade in till det utlåtande som var grund till generalförsamlingens omröstning. Den innehåller en mängd fakta som de flesta väljer att blunda för och enligt henne borde saken överhuvudtaget inte ha behandlats av domstolen.

Genom sitt röstningsförfarande vill Finland att vapenförsäljning till Israel stoppas trots att landet utsätts för angrepp på sju fonter och kämpar för sin existens.

Finland kräver att Israel tvångsförflyttar omkring en halv miljon judar från sina hem på den så kallade västbanken för att göra en eventuell palestinsk stat etniskt rensad från judar.

Finland kräver att Israel inom 12 månader överlämnar västbanken, inklusive gamla Jerusalem som varit judarnas huvudstad i 3000 år, till ett folk som inte existerade för 80 år sedan. Detta trots att Israel genom bl.a. Palestinamandatets stadgar har minst lika berättigade krav på området som de palestinska araberna har.

Dessa exempel från resolutionen visar att man inte behöver vara någon fanatisk kristen för att motsätta sig Finlands förfarande, det räcker med lite kunskap om läget.

Kanadas representant sade efter omröstningen att man inte kan stöda en ensidig resolution som ensam håller Israel ansvarig för konflikten och  som strävar efter att isolera Israel.

Daniel Brunell

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 4

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

- Resolution 77/247  (där generalförsamlingen bad om ett utlåtande från ICJ) har kritiserats för att endast ha fått stöd av 87 medlemsstater i generalförsamlingen, där de återstående 106 ledamöterna har avstått från att rösta eller röstat emot resolutionen eller helt enkelt varit frånvarande under omröstningen.

- Jag har röstat emot andra stycket i den dispositiva punkt 285 eftersom jag anser att det finns tvingande skäl i det aktuella fallet till varför domstolen borde ha vägrat att avge det begärda rådgivande yttrandet. Dessa är följande:

1. Brist på adekvat information inför domstolen. Enligt min uppfattning har domstolen inte inför sig korrekt, balanserad och tillförlitlig information som gör det möjligt för den att på ett klokt sätt komma fram till en rättvis slutsats av omtvistade sakfrågor, på ett sätt som är förenligt med dess rättsliga karaktär. På grund av den ensidiga formuleringen av frågorna i resolution 77 tillsammans med den ensidiga åsikten i uttalandena från många deltagare i dessa förfaranden, av vilka några inte ens erkänner staten Israels existens eller legitimitet, har domstolen inte inför sig den korrekta och tillförlitliga information som den behöver för att avge en balanserad uppfattning i dessa frågor. De flesta av deltagarna i dessa rådgivande förfaranden har, tyvärr presenterade domstolen en ensidig berättelse som inte tar hänsyn till konfliktens komplexitet och som missvisar dess juridiska, kulturella, historiska och politiska sammanhang.

...Utan information om Israels motståndares policy och praxis är domstolen begränsad i sin åsikt om de olika komplexa frågorna bakom den israelisk-palestinska konflikten och har, som befarat, tillgripit att ålägga Israel skyldigheter, samtidigt som den bortser från hennes legitima säkerhetsproblem och skyldigheter för Israels arabiska grannar.

Enligt min respektfulla uppfattning kommer detta tillvägagångssätt sannolikt att förvärra snarare än minska spänningarna i Mellanöstern. I del VI av denna avvikande åsikt lyfter jag ytterligare fram några av de viktiga folkrättsliga principer och påståenden som domstolen kunde och borde ha övervägt och noggrant granskat innan den drog slutsatserna i dess rådgivande yttrande.

2. Det rådgivande yttrandet kringgår den befintliga internationella förhandlingsramen

- Det rådgivande yttrandet kringgår och kommer sannolikt att äventyra den befintliga internationellt sanktionerade och rättsligt bindande förhandlingsramen för lösningen av Israel-Palestina-konflikten som hänvisas till i del III i denna avvikande åsikt. Genom att i det rådgivande yttrandet ta upp de rättsliga skyldigheterna för endast en part i tvisten och bortse från båda parters rättigheter och skyldigheter kringgår domstolen tydligt den befintliga förhandlingsramen.

-Så sent som den 19 mars 2023 träffade både Israel och Palestina andra intresserade parter i Sharm-el-Sheikh, Egypten, och bekräftade deras "orubbliga engagemang för alla tidigare överenskommelser mellan dem" och att "ta upp alla kvarstående frågor genom direkt dialog"

-Enligt 2003 års färdplan för fred, "kommer en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten endast att uppnås genom ett slut på våld och terrorism, när det palestinska folket har ett ledarskap som agerar beslutsamt mot terrorismen och vill och kan bygga och praktisera demokrati baserad på tolerans och frihet, och genom Israels beredskap att göra vad som krävs för att en demokratisk palestinsk stat ska kunna upprättas, och ett tydligt, otvetydigt accepterande av båda parter av målet om en förhandlingslösning”

3. Det rådgivande yttrandet kringgår principen om statens samtycke

- Ett annat skäl till att avstå från att ge det rådgivande yttrandet är att undvika att döma vad som i huvudsak är en bilateral tvist mellan Israel och det palestinska folket, i avsaknad av heltäckande argument från en av parterna.

I frågan om Västsahara fastslog domstolen att om ett rådgivande yttrande "skulle ha effekten att kringgå principen att en stat inte är skyldig att tillåta att dess tvister hänskjuts till rättslig lösning utan dess samtycke", skulle domstolen vägra att avge det yttrandet.

- Som jag har nämnt ovan är Israel-Palestina-konflikten och alla dess åtföljande komplexa frågor historiskt och väsentligen en bilateral tvist, beträffande vilken båda parter har anslutit sig till ett annat sätt för tvistlösning, nämligen internationell förhandling, och inte rättslig eller tredje -partuppgörelse.

- Av alla ovanstående skäl är jag övertygad om att domstolen borde ha vägrat att avge sitt rådgivande utlåtande i detta mål. Istället bör Israel och Palestina, de två parterna i konflikten, uppmuntras att återvända till förhandlingsbordet och hitta en varaktig lösning gemensamt och i samförstånd. Förenta nationerna och det internationella samfundet i stort bör göra allt som står i deras makt för att stödja sådana förhandlingar. Tyvärr har det rådgivande yttrandet tonat ner betydelsen av förhandlingsramen, inklusive FN:s och det internationella samfundets roll i detta avseende.

PRESSMEDDELANDE Internationella kristna ledare står med Israel ”Vi är alla judar nu”

 European Coalition for Israel:

Guinness berättade om den amerikanske underofficeraren Roddie Edmonds som tillfångatogs av tyskarna under andra världskriget. Nazisterna gjorde det klart för alla att de amerikanska judarna skulle skiljas från sina vapenbröder och gå ett okänt öde till mötes. Som det högsta befälet som hölls i det tyska krigsfångelägret befallde Edmonds att över 1 000 amerikanska fångar skulle stiga fram tillsammans med honom och deklarera ”vi är alla judar här”.

Detta var även budskapet vid solidaritetsevenemanget på onsdag kväll där syster Adora Graf från de evangeliska Mariasystrarna i Darmstadt, fader Thierry Vernet från Paris, Os Guinness från Virginia i USA och ECI:s grundare och direktor Tomas Sandell förklarade varför de står upp i solidaritet med det judiska folket efter 7 oktober.

I sitt tal föreställde sig syster Adora Graf vad som skulle hänt ifall alla lokala kyrkor i Tyskland skulle ha ringt i kyrkklockorna under kristallnatten den 9 november 1938. Kunde tragedin ha förhindrats? ”Som kristna kunde vi ha sänt ett tydligt budskap ifall alla kyrkor över hela Tyskland skulle ha hissat den israeliska flaggan som svar på 7 oktober”, sade hon. ”Vi teg under Förintelsen och vi tiger eller står till och med emot Israel i dag.”

...Tomas Sandell konstaterade i sitt tal att Nationernas förbund svek det judiska folket på 1930-talet och att det internationella samfundet, denna gång genom Förenta nationerna, sviker det judiska folket igen 2024.

PRESSMEDDELANDE

Internationella kristna ledare står med Israel

”Vi är alla judar nu”

Israels "attacker" på FN-styrkorna

 En av de attacker på FN styrkorna som Israel har anklagats och fördömts för handlade om två tanks som kört in på FN styrkornas bas. En mycket märklig händelse så som den rapporterades i nyhetsmedia i Finland.

Här är Israels förklaring till "attacken": (AI översättning)

En kort stund efter Netanyahus uttalande svarade IDF på UNIFIL:s påstående att IDF-styrkor hade gått in på en av dess poster i södra Libanon och avfyrat rökgranater som orsakade sjukdom bland fredsbevarande styrkor, bekräftade incidenterna och förklarade att de ägde rum under försök att evakuera skadade IDF trupper som hade hamnat under "massiv anti-tankmissilbeskjutning.

Två av soldaterna som evakuerades var allvarligt skadade, och flera till var lindrigt eller måttligt skadade, uppger IDF. Från en inledande undersökning, sade IDF, "det verkar som om under incidenten och för evakueringen, två stridsvagnar backade till en plats flera meter in i en UNIFIL-position eftersom de inte kunde ha gått någon annanstans på grund av beskjutningen. ” "Efter att beskjutningen  upphört och evakueringen av de sårade slutförts, lämnade stridsvagnarna positionen." UNIFIL sa att stridsvagnarna var vid posten i 45 minuter och att IDF-trupper hade krävt att basen skulle släcka lamporna.

IDF sa att rökskärmar lades ut för att hjälpa evakueringen. "IDF upprätthöll kontinuerlig kontakt med UNIFIL. Under hela incidenten var det ingen fara för UNIFIL-styrkorna från IDF-operationer”, stod det.

Enligt uppgifterna från Israel är händelsen inte längre så märklig och definitivt ingen attack på FN trupperna.

De övriga händelserna kommenteras såhär:

IDF tog ansvar för två separata incidenter under torsdagen och fredagen där fyra FN-soldater från Indonesien och Sri Lanka skadades, och sa att man i båda fallen siktade på Hizbollahs positioner i närheten och att man varnade UNIFIL att de var på väg att skjuta. När det gäller den femte soldaten, som skadades på fredagskvällen, medgav FN att de inte kände till ursprunget till skottlossningen.

Bra att veta:

På söndagskvällen sade IDF:s arabiskspråkiga talesman Avichay Adraee att omkring 25 raketer och missiler under den senaste månaden avfyrats mot israeliska städer och styrkor av Hizbollah, från UNIFIL-posternas omedelbara närhet.  En av attackerna som inleddes bredvid en UNIFIL-position dödade två IDF-soldater, sade Adraee.

The force that isn’t keeping the peace in Lebanon: 4 scenarios for the future of UNIFIL

Netanyahu: UN must withdraw south Lebanon peacekeepers from combat zones

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 3

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

- Under de senaste 45 åren har en internationell rättslig ram som involverar FN och bilaterala förhandlingar för att lösa den israelisk-palestinska konflikten utvecklats, som bygger på konceptet "land för fred", och som inte ser en lösningen av konflikten genom tvång mot berörda parter utifrån. Fredsavtal mellan Egypten och Israel och Jordanien och Israel undertecknades och genomfördes 1979 respektive 1994. År 2020, inom ramen för Abrahams överenskommelser, har normaliseringsavtal (motsvarande fredsavtal) nåtts mellan Israel och en mångsidig lista av arabländer inklusive Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan. Den israeliska närvaron på Västbanken i avvaktan på ingåendet av ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna är förenligt med de internationella och bilaterala ramarna för lösningen av konflikten.

- Internationell rätt erkänner förhandlingar och avtal som de primära mekanismerna för att lösa internationella tvister. FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 (1967) och 338 (1973) fastställer en ram för fred som har ömsesidigt godkänts och överenskommits av båda parter, och de förblir den internationella ramen för lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Resolutionerna 242 och 338 lämnar möjligheten  sannolikheten öppen för israelisk suveränitet i delar av Västbanken i ett slutgiltigt fredsavtal. Resolution 242 föreskriver att fred "bör" (inte "måste") innefatta tillbakadragande av israeliska styrkor "från territorier som ockuperades i den senaste (1967) konflikten", inte från "alla territorier som ockuperades" i den konflikten. Säkerhetsrådets överläggningar tyder på att denna formulering inte var någon slump, och utformningshistoriken tyder på att många av författarna hade för avsikt att ett tillbakadragande "krävs från vissa men inte alla territorier". Resolution 338 uppmanar parterna att genomföra resolution 242.

- Resolution 242:s "land-för-fred"-koncept förblir hörnstenen i alla föreslagna fredsplaner för att lösa konflikten.

Säkerhetsrådet och generalförsamlingen har vid ett flertal tillfällen upprepat sitt stöd för de befintliga bilaterala avtalen som den tillämpliga rättsliga ramen för att lösa den israelisk-palestinska konflikten och fastställa den suveräna statusen för det omtvistade territoriet. Detta är bevis som understryker ståndpunkten både att det relevanta ramverket för en territoriell uppgörelse börjar med resolution 242, och att varje palestinsk rätt eller titel att utöva makt över omtvistat territorium (och dess invånare) inte nödvändigtvis är exklusivt.

- Osloavtalet är bindande bilaterala avtal som ingicks av Israel och Palestina Liberation Organization (PLO), de dåvarande officiella representanterna för det palestinska folket, i väntan på en slutlig uppgörelse mellan parterna, för att fungera som en oåterkallelig mekanism för att nå en kompromisslösning godtagbart för båda parter, inom ramen för den internationellt erkända formeln för att lösa den regionala tvisten. Enligt dessa avtal omfattar frågor som ska tas upp i förhandlingar om permanent status "Jerusalem, flyktingar, bosättningar, säkerhetsarrangemang, gränser, relationer och samarbete med andra grannar och andra frågor av gemensamt intresse". Specifikt med avseende på erkännandet av det palestinska folkets rätt till självbestämmande, erkände Israel för första gången i Osloavtalen PLO som representant för det palestinska folket, och avtalen återspeglar den överenskomna bilaterala ramen genom vilken palestinskt självbestämmande kan förverkligas. Osloavtalen är överenskommelser mellan folkrättssubjekt (nämligen Israel och PLO), och binder alla efterträdare till PLO. Säkerhetsrådet, generalförsamlingen, kvartetten, generalsekreterarens särskilda sändebud och de efterföljande avtalen mellan parterna har alla hänvisat till Osloöverenskommelserna och deras överensstämmelse med tillämpliga FN-resolutioner. Det internationella och bilaterala ramverket för att lösa konflikten, etablerar en rättslig grund för Israels fortsatta utövande av vissa befogenheter och ansvar på Västbanken som majoriteten har karakteriserat som "olaglig".

- Det rådgivande yttrandet ignorerar den internationella rättsliga ramen för lex lata och har effekten att undergräva den internationella "land för fred"-formel som anges i FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, och att ogiltigförklara de bilaterala Osloavtalen. Jag kan således inte ansluta mig till majoriteten i detta yttrande. De historiska fredsprocesserna mellan Israel och dess grannar visar att i detta sammanhang kan engångsfiender lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och lösa sina tvister utan att tillgripa våld och tvång. Som jag har sagt tidigare i ett tidigare yttrande, "kan en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten endast bli resultatet av förhandlingar i god tro mellan israeliska och palestinska representanter som arbetar för att uppnå en rättvis och hållbar tvåstatslösning. En lösning kan inte påtvingas utifrån, än mindre genom rättslig uppgörelse”

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 2

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

Sju gånger har araberna avvisat fredsförslag.

1 Första avslaget 1937: I enlighet med rekommendationerna från Peel-kommissionen 1937 erbjöd den brittiska regeringen de palestinska araberna 80 procent av Palestinamandatet (Transjordanien), och judarna de återstående 20 procenten (Palestina) i en föreslagen delning som var starkt till förmån för det förra. Trots den lilla storleken på deras föreslagna stat, röstade judarna för att acceptera detta erbjudande, men araberna avvisade det och återupptog sitt våldsamma uppror mot det brittiska mandatet. 1946 blev emellertid det territorium som kallas Transjordanien självständigt från Storbritannien den 25 maj 1946. Denna händelse markerade slutet på det brittiska mandatet över den delen av territoriet och upprättandet av det hashemitiska kungariket Transjordanien, med emiren Abdullah som blev dess första kungen. Landet döptes senare om till kungariket Jordan.

2 Andra avslaget 1947: Tio år senare, 1947, efter att Transjordanien (som omfattade 80 procent av det ursprungliga mandat territoriet) hade brutit sig loss och fått självständighet, uppmanade FN:s generalförsamling genom resolution 181 (1947) återigen att inrätta två stater (en judisk och en arabisk, denna gång, på de återstående 20 procenten av det brittiska mandatets territorium, med Jerusalem kvar under internationell administration ("corpus separatum"). Förslaget som ursprungligen accepterades av det judiska ledarskapet som en kompromiss för att upprätta en oberoende judisk stat, avvisades av den arabiska gemenskapen som i huvudsak motsatte sig skapandet av en judisk stat överhuvudtaget i regionen.

Samtidigt med det brittiska tillbakadragandet förklarade det judiska ledarskapet i Palestina skapandet av en oberoende stat Israel som ett nationellt hemland för judar och en fristad för judar som flydde från Förintelsen. Deklarationen hänvisade till Balfourdeklarationen från 1917 och FN:s generalförsamlings resolution 181, som rekommenderade en uppdelning av  Palestinamandatet i en judisk och en arabisk stat.

Deklarationen beskrev också de principer som den nya staten skulle grundas på, inklusive garantin för medborgerliga rättigheter för alla invånare oavsett religion, ras eller kön. Deklarationen uppmanar framför allt till fred och samarbete med angränsande arabstater och ger en inbjudan till de arabiska invånarna i Israel att delta i byggandet av staten baserat på ett fullständigt och jämställt medborgarskap.

3Tredje avslaget 1967: Tjugo år senare, i det som kallas "Sexdagarskriget", inledde Israel en serie förebyggande luftangrepp mot Egypten den 5 juni 1967 som svar på den eskalerande spänningen och militära hoten från dess arabiska grannar (nämligen Egypten, Syrien och Jordanien) som återigen försökte eliminera den judiska staten från regionen. Israel uppnådde en snabb och avgörande seger i detta krig, genom att återerövra östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien; Golanhöjderna från Syrien; Gaza och Sinaihalvön från Egypten. Detta återerövrade territorium har sedan dess kallats de "ockuperade palestinska territorierna" eller "OPTs" (även om det kanske bättre borde hänvisas till som "omstridda palestinska territorier"). 

Den israeliska regeringen var splittrad över vad den skulle göra med detta nya territorium. Hälften av regeringen ville återlämna Västbanken till Jordanien och Gaza till Egypten i utbyte mot fred. Den andra hälften ville ge det territoriet till regionens araber, som hade börjat hänvisa till sig själva som palestinierna, i hopp om att de till slut skulle bygga sin egen stat där. Inget av initiativen kom särskilt långt. Några månader senare träffades Arabförbundet i Sudan och utfärdade sina "Tre nej": ingen fred med Israel, inget erkännande av Israel, inga förhandlingar med Israel. Återigen förkastades tvåstatslösningen blankt av dessa arabstater.

4 Fjärde avslaget 1969-70: Efter att ha avslutat en vapenvila med Israel inledde Egypten med militärt stöd från Sovjetunionen förnyade attacker mot Israel mellan mars 1969 och augusti 1970 i det som blev känt som "Utnötningskriget". Egyptens mål under detta krig inkluderade återerövringen av Sinaihalvön från israeliska styrkor som hade tagit kontroll över halvön under sexdagarskriget; försvagningen av israelisk moral och ekonomi genom kontinuerliga militära angrepp och därigenom pressade den att göra territoriella och politiska eftergifter; och stärkandet av arabisk moral och enhet mot Israels existens och militära dominans i regionen. Detta krig slutade med att Israel slutligen accepterade ett komplext förslag om vapenvila i augusti 1970. Den "kalla freden" mellan de två länderna blev dock kortvarig eftersom Egypten tre år senare, med hjälp av Israels andra arabiska grannar, inledde en överraskningsattack på Israel.

5 Femte avslaget 1973: Från 6 till 25 oktober 1973 inledde en koalition av arabstater under ledning av Egypten och Syrien en överraskande militär attack mot staten Israel, i det som kallas "Yom Kippur-kriget". Överraskningsattacken som började på Yom Kippur (den judiska försoningsdagen) och som sammanföll med den islamiska månaden Ramadan, var avsedd att utmana Israels seger i sexdagarskriget 1967, där Israel hade förvärvat territorium fyra gånger dess tidigare storlek. Kriget som involverade USA och Sovjetunionen på motsatta sidor fick långtgående konsekvenser och ledde slutligen till förhandlingar på villkor som var mer gynnsamma för arabstaterna. Israelerna insåg att, trots imponerande operativa och taktiska framgångar på slagfältet, fanns det ingen garanti för att de alltid skulle dominera arabstaterna militärt, som de hade gjort konsekvent under det första, andra och tredje arabisk-israeliska kriget; dessa förändringar banade väg för den israelisk-palestinska fredsprocessen. Vid 1978 års Camp David-överenskommelser som följde på kriget, återlämnade Israel hela Sinaihalvön till Egypten, vilket ledde till det efterföljande fredsavtalet mellan Egypten och Israel 1979, vilket markerade det första fallet att ett arabiskt land erkände Israel som en legitim stat.

6 Sjätte avslaget 2000: Israels premiärminister Ehud Barak träffades i Camp David, med den palestinska befrielseorganisationens (PLO) ordförande Yasser Arafat 2000, för att slutföra en ny tvåstatsplan. Barak erbjöd Arafat en palestinsk stat i hela Gaza, och 94 procent av Västbanken, med östra Jerusalem som huvudstad. Den palestinske ledaren avvisade blankt erbjudandet. Med USA:s president Bill Clintons ord, "Arafat var här 14 dagar och sa nej till allt." Istället lanserade palestinierna en blodig våg av självmordsbombningar som dödade över 1 000 israeler och lemlästade ytterligare tusentals, på bussar, i bröllopslokaler och i pizzerior.

7 Sjunde avslaget: 2008 försökte Israel ännu en gång lägga fram idén om en tvåstatslösning inför den nya ledningen för PLO. Premiärminister Ehud Olmert gick ännu längre än Ehud Barak hade och utökade fredserbjudandet till att inkludera ytterligare mark för att mildra affären. Liksom sin föregångare tackade den nye palestinske ledaren, Mahmoud Abbas, nej till avtalet.

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 1

Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

- Hade  domstolen  utövat sitt utrymme  för bedömning på ett klokt sätt och upprätthållit integriteten för sin juridiska roll, borde domstolen dock ha avstått från att avge det begärda rådgivande yttrandet

- Det rådgivande yttrandet utelämnar den historiska bakgrunden som är avgörande för att förstå den mångfacetterade israelisk-palestinska tvisten och är liktydigt med en ensidig "kriminalteknisk granskning" av Israels efterlevnad av internationell lag

- Det är absolut nödvändigt att förstå de historiska nyanserna av den israelisk-palestinska konflikten, inklusive de konkurrerande territoriella anspråken från parterna i det tidigare brittiska  Palestinamandatet, såväl som de tidigare och pågående ansträngningarna för att lösa konflikten genom förhandlingsramen som identifierats av säkerhetsrådet 

- Domstolen saknar adekvat, korrekt, balanserad och tillförlitlig information  för att den ska kunna komma fram till en rättvis bedömning och slutsatser om de omtvistade sakfrågorna

- Den tidslinje som föreslagits av domstolen för Israels tillbakadragande från de ockuperade områdena är ogenomförbar och bortser från de frågor som man kommit överens om i den befintliga förhandlingsramen, de säkerhetshot som  Israel utsätts för och behovet av att balansera konkurrerande suveränitetsanspråk.

-Domstolen har tillämpat lagen om krigförande ockupation felaktigt och har antagit presumtioner som är implicita i frågan om generalförsamlingen utan föregående kritisk analys av relevanta frågor, inklusive tillämpningen av principen om uti possidetis juris på det tidigare brittiska mandatets territorium, frågan om Israels gränser och dess konkurrerande suveränitetsanspråk, arten av den palestinska rätten till självbestämmande och dess förhållande till Israels egna rättigheter och säkerhetsfrågor

- For example, whilst the questions presume that there is an “ongoing violation by Israel of the right of the Palestinian people to self-determination”; and that “since 1967, Israel has unlawfully ‘occupied’ territory” that previously comprised British Mandatory territory, the Court has not received arguments or evidence on the territorial scope (i.e. borders) of the State of Israel as on the eve of independence; nor of Israel’s competing territorial claims in relation to the disputed territory. These are issues that must first be addressed before the legal consequences of the alleged occupation of territory by Israel, or the territorial scope of Palestinian self-determination, can be determined.

- Det judiska folket, å andra sidan, har en gammal historia över samma omtvistade territorium känt under det brittiska mandatet, som "Palestina" och efter självständigheten, som Israel. Deras anspråk som ursprungsbefolkning är baserat på de kontinuerliga historiska och kulturella band som fanns långt före Balfourdeklarationen 1917 eller det brittiska mandatet 1922, eller upprättandet av Israel som en självständig stat 1948. Deras anspråk på detta territorium går tillbaka till forntida kungariket Israel för 3 000 år sedan. Deras band till landet har bestått trots motgångar, förföljelse och diaspora som det judiska folket har mött under årtusenden. Israel hävdar att kärnan i konflikten inte handlar om konkurrerande territoriella anspråk som sådana, utan snarare det panarabiska förnekandet av Israels existens och legitimitet som en oberoende, icke-arabisk stat i en region som uppfattas som tillhörande exklusivt araberna. Enligt Israel syftar dess motståndare till att utrota dess existens som nation, 

- Den palestinska nationella stadgan, art. 1, föreskriver att "Palestina är det arabiska palestinska folkets hemland: det är en odelbar del av det arabiska hemlandet, och det palestinska folket är en integrerad del av den arabiska nationen".  

 Artikel 6 säger: "Palestinierna är de arabiska medborgare som fram till 1947 normalt bodde i Palestina oavsett om de fördrevs från det eller har stannat där. Alla som är födda efter detta datum, av en palestinsk far oavsett om de är i Palestina eller utanför det  är också palestinier."

- Trots de olika perspektiven på dess ursprung och natur, involverar den israelisk-palestinska konflikten komplexa historiska, kulturella, ideologiska och territoriella utmaningar som involverar flera stater och icke-statliga aktörer. Enligt min åsikt, innan man svarar på frågorna från generalförsamlingen, är det absolut nödvändigt att förstå de historiska nyanserna av den israelisk-palestinska konflikten, inklusive de konkurrerande territoriella anspråken från parterna i det tidigare brittiska Palestinamandatet, såväl som den tidigare och pågående ansträngningar för att lösa konflikten genom den förhandlingsram som fastställts av säkerhetsrådet. Samtidigt som man erkänner arabiska anspråk på landet, är det avgörande att inse att judar i Israel inte heller är kolonister. Både judiska och arabiska kopplingar till regionen är djupt sammanflätade. För att nå en permanent lösning på konflikten krävs noggrant förhandlade överenskommelser mellan de inblandade parterna, snarare än ensidiga deklarationer och ställningstaganden. Rättsliga rekommendationer baserade på ensidiga berättelser och gjorda i ett kontextuellt vakuum, är minst sannolikt att hjälpa FN:s generalförsamling eller säkerhetsrådet att uppnå detta ädla mål.

- ...dess huvudstad är Samaria; och den södra provinsen Judeen eller Juda (Y’hudah på hebreiska) med huvudstad som Jerusalem. Med tiden utsattes det forntida landet Israel för olika erövringar och ockupationer av starkare kungadömen, inklusive det babyloniska riket (586-539 fvt), det persiska riket (539-332 fvt), den hellenistiska eran (332-167 fvt), den Hasmoneiska dynastin (167-63 f.Kr.), det romerska riket (63 f.Kr.-324 e.Kr.), den bysantinska eran (324-638 e.Kr.), det arabiska kalifatet (638-1099 e.Kr.), korsfararna (1099-1291 e.Kr.), Mamluk-eran (1291-1517 e.Kr.), Osmanska riket (1517-1917 e.Kr.) och brittiska mandatet (1917-1948). Även om dessa erövringar ledde till att många judar förvisades eller skingrades till olika delar av världen i mer än 1 500 år, fanns det en kvarleva som fortsatte att leva i det nuvarande Israels land tills ett stort antal judar började återvända 1882 och efterföljande år. Vid den tiden bodde inte mer än 250 000 araber i landet. År 1948, efter Förintelsen, uppnådde staten Israel sin självständighet eller självbestämmande. Ovanstående historia förstärks av nyare arkeologiska bevis som erhållits genom systematisk undersökning av alla lämningar av landets förflutna  från förhistoria till slutet av det osmanska styret, vilket tydligt avslöjar den historiska kopplingen mellan det judiska folket och landet Israel, och avslöjar resterna av sitt kulturarv i sitt hemland. Dessa synliga lämningar, begravda i jorden, utgör den fysiska länken mellan det förflutna, nuet och framtiden för det judiska folket i denna del av världen. Det kan hävdas att denna historia är vad som motiverade den civiliserade nationsgemenskapen genom Förenta Nationerna att återupprätta "det judiska folkets nationella hemland" 1948

- Territoriellt gällde namnet "Palestina" vagt för en region som under 400 år före första världskriget var en del av det osmanska riket. År 135 e.Kr., efter att ha slagit ner det andra judiska upproret i provinsen Judéen eller Juda, döpte romarna om den provinsen till "Syria Palaestina" (eller "Palestinska Syrien"). Romarna gjorde detta som ett straff, för att trotsa "Y'hudim" (judisk befolkning) och för att utplåna kopplingen mellan dem och deras provins (känd på hebreiska som Y'hudah). Namnet "Palaestina" användes i relation till folket som kallas filistéerna och som fanns längs Medelhavskusten. Termen "Palestina" användes i århundraden utan en exakt geografisk eller territoriell definition. Före upprättandet av "British Mandatory Palestine" ansåg palestinska araber sig ha en enhetlig identitet med araberna i subregionen fram till 1900-talet. När den framstående arabisk-amerikanske historikern, professor Philip Hitti, vittnade mot uppdelningen av  Palestinamandatet inför den angloamerikanska kommittén 1946, anmärkte han: ”Det finns inget sådant som ’Palestina’ i historien; absolut inte." 

Den första palestinsk-arabiska kongressen som sammanträdde i Jerusalem den 27 januari till den 10 februari 1919 för att välja palestinska representanter för fredskonferensen i Paris, antog en resolution där den bland annat betraktade Palestina som en integrerad del av arabiska Syrien.

- ...en lokal arabisk ledare, sa till Peel-kommissionen som till slut föreslog en delning av Palestina: "Det finns inget sådant land [som Palestina]! "Palestina" är en term som sionisterna uppfann! . . . Vårt land var i århundraden en del av Syrien.”

- Det formella upprättandet av det brittiska  Palestinamandatet inträffade den 24 juli 1922 när Nationernas Förbund gav Storbritannien mandatet, vilket officiellt trädde i kraft den 29 september 1923. Det territoriella omfattningen av det brittiska  Palestinamandatet omfattade ursprungligen två regioner som kallas Transjordanien (i öster) och Palestina (i väster). Gränserna för det ursprungliga  Palestinamandatet bestämdes genom förhandlingar och avtal enligt följande. Linjen i norr uppstod från anglo-franska förhandlingar 1923. Den i söder fastställdes genom fördrag i mitten av 1920-talet mellan Storbritannien och den nya nationen Saudiarabien. Gränsen mellan Palestinas mandat och Mesopotamiens (Irak) mandat var av liten omedelbar betydelse, med tanke på att linjen låg mitt i en obebodd öken och Storbritannien kontrollerade båda sidor. Den linjen fixades slutligen genom en skriftväxling 1932. Den östra delen av det obligatoriska Palestina (som utgör 80 procent av territoriet och var känt som "Transjordanien") förblev under den brittiska administrationen fram till den 25 maj 1946, då den blev självständiga kungariket Transjordanien och döptes senare om till Jordanien. Den västra delen av det obligatoriska Palestina (som utgör 20 procent av territoriet och kallades "Palestina") förblev under det brittiska mandatet fram till maj 1948 då Storbritannien avslutade mandatet. Det är detta sistnämnda territorium som omfattar 20 procent av Palestinas ursprungliga mandat (i dag helt enkelt känt som "Palestina") som fortfarande är under strid i den israelisk-palestinska konflikten.

- Förslaget om att skapa en tvåstatslösning på det brittiska Palestinamadnatets territorium (en för den judiska befolkningen och den andra för den arabiska befolkningen) har varit en återkommande punkt på FN:s agenda men har upprepade gånger förkastats av arabiska befolkning som bor i territoriet, samt av Israels arabiska grannar. 

- Det brittiska mandatet för Palestina före 1948 omfattade det territorium som idag är känt som Israel, Västbanken, Gazaremsan och Jordanien. Området väster om Jordanfloden utgör den moderna staten Israel, Västbanken och Gazaremsan; medan området öster om Jordanfloden utgör dagens Hashemitiska kungariket Jordan. 1922 delade britterna administrativt upp territoriet och etablerade Emiratet Transjordanien i området öster om Jordanfloden som senare blev staten Jordan 1946. När det brittiska mandatet upphörde 1948 hänvisade mandat Palestina således till område väster om Jordanfloden.

-Peel-kommissionen drog slutsatsen att dessa motstridiga strävanden var oförenliga under det befintliga mandatet och föreslog en "delningsplan" som en potentiell lösning, vilket föreslog skapandet av separata judiska och arabiska stater med ett fortsatt brittiskt mandat över nyckelområden. Detta förslag avvisades dock till slut av den arabiska befolkningen, vilket ledde till fortsatt konflikt. Sedan dess har FN förespråkat idén om en tvåstatslösning baserad på samförståndsförhandlingar och avtal mellan de palestinska judarna och araberna, som det enda genomförbara alternativet för varaktig fred och säkerhet i den delen av världen. Medan det israeliska ledarskapet har varit öppet för konceptet, har palestinska araber och angränsande arabstater konsekvent avvisat idén om en judisk stat som samexisterar med en arabisk stat vid minst sju tillfällen, som visas nedan.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

ECI uppmärksammar första årsdagen av 7 oktober-massakern vid minneshögtider runt om i Europa

 ECI uppmärksammar första årsdagen av 7 oktober-massakern vid minneshögtider runt om i Europa

I ett uttalande på söndag kväll kallade ECI:s grundare och direktor Tomas Sandell 7 oktober ”ett civilisationellt ögonblick som har ritat upp nya moraliska gränslinjer mellan dem som öppet hyllar denna brutala pogrom, dem som förblir likgiltiga och dem som mot alla odds väljer att stå upp för den judiska statens rätt att försvara sig själv mot dess dödsfiender”.

Detta är inte bara en militär konfrontation på olika håll i Mellanöstern, utan en ideologiernas kamp runt om i världen; i media, inom den akademiska världen och den diplomatiska världen, allt medan Israel står inför en allt tydligare isolering”, förklarade Sandell.

I en FN-omröstning den 18 september röstade endast 14 nationer av 193 mot en resolution som indirekt belönar Hamas för de barbariska grymheterna den 7 oktober genom att av Israel kräva ett villkorslöst tillbakadragande från de omstridda territorierna – trots det pågående existentiella krig som den judiska staten utkämpar.

På lördag, endast fyra dagar efter att Iran hade genomfört en omfattande ballistisk attack mot Israel och endast två dagar innan den första årsdagen för 7 oktober, krävde den franske presidenten Emmanuel Macron ett vapenembargo mot Israel. Uttalandet kom endast månader efter att Tamim bin Hamad Al Thani, emiren av Qatar, vid ett möte med president Macron tillkännagav investeringar på 10 miljarder euro inom strategiska sektorer av den franska ekonomin. Qatar, som för närvarande är värdland för Hamas politiska ledare, är också en av terroristorganisationens huvudsponsorer. Frankrike var en av 13 EU-medlemsstater som röstade för FN-resolutionen den 18 september där en liten majoritet (14 EU-stater) antingen avstod eller röstade emot resolutionen.

Läs hela pressmeddelandet

Finland väljer sida

För tio dagar sedan skrev jag en insändare till Hufvudstadsbladet, en text som jag själv tycker är en av de viktigare jag skrivit. HBL publicerar den inte eftersom, enligt dem, en annan insändare med samma tema redan publicerats.

Varken nyhetsmedia eller politiker är intresserade av att berätta vad Finland röstade för i FN:s generalförsamling. Därför hoppas jag att de som tycker det är viktigt att människor får veta hur Finlands ledning ställer sig till Israel delar detta inlägg. Tack!

PS följande dag behandlade HBL ämnet på ledarplats, också nu utan att berätta vad resolutionen går ut på.

Resolutionen: Illegal Israeli actions in Occupied East Jerusalem and the

rest of the Occupied Palestinian Territory

-----------------------------------------------------

Finland röstade senaste vecka för en resolution i FN  som på flera sätt fördömer och riktar sig mot Israel. Statsledningen har bekräftat att röstningsförfarandet inte var något misstag utan i enlighet med Finlands linje.

Statsminister Orpo säger att man inte valt sida i konflikten, ifall han själv tror på sina ord är det mycket märkligt.

- Enligt Finlands linje är Judéen, Samarien och östra Jerusalem, dit gamla stan räknas, ockuperat palestinskt territorium, trots att det aldrig under historien existerat något palestinskt territorium. Områdena erövrades från Jordanien som olagligt ockuperat dem.

Israel skall inom 12 månader lämna dessa områden. Detta trots att internationella avtal klart och tydligt säger att området getts till judarna för att de där skall återupprätta sin nationalstat och att det är genom förhandlingar mellan parterna som en eventuell palestinsk stat kan bildas.

- Det historiska Jerusalem som varit judarnas religiösa och politiska huvudstad i 3000 år skall överlämnas till ett folk som inte existerade för 80 år sedan.

-Finland motsätter sig att stater har sina ambassader i Israels huvudstad Jerusalem.

- Trots att omvärlden hysteriskt protesterat när Israel flyttat på den palestinska befolkningen i Gaza, för att undkomma de värsta striderna, kräver Finland att Israel flyttar alla judiska invånare från sina hem på västbanken. En eventuell palestinsk stat skall blir etnisk rensad från judar.

- Finland uppmanar till bojkott av allt och alla som har att göra med Israel på de ockuperade områdena.

-Finland kräver att vapenförsäljning till Israel upphör om det finns misstankar att de kan användas på ockuperat område. Därifrån Israels fiender planerar, förbereder och utför sina attacker.

Detta var några plock från resolutionen som Finland röstade för. Det visar att det finns stor okunskap och lite förstånd inom vår utrikespolitiska ledning.

 Finland vill tvinga judar att lämna sina hem, respekterar inte tidigare internationella beslut, respekterar inte och bryr sig inte om historiska fakta och visar sitt stöd till dem som vill förinta Israel och ger dem därmed uppmuntran att fortsätta sin strid.

 Trots att de flesta inte längre bryr sig om Gud och vad han sagt påminner jag om att enligt Bibeln blir den som välsignar Israel välsignad och den som förbannar blir förbannad. 

Finlands statsledning drar förbannelse över vårt land.

Jämförelse - hur Finland behandlar Turkiet och Israel

En kort jämförelse mellan Turkiet och Israel. Var och en kan dra sina egna slutsatser.

Vill bara påpeka att när det gäller Turkiet säger Finlands utrikespolitiska ledning att Finland och Turkiet står varandra närmare än någonsin, vi är likasinnade aktörer i FN och kampen mot terrorismen är ett viktigt gemensamt tema. Inga som helst krav kom fram under president Stubbs besök nyligen.

När det gäller Israel säger Finland att Israel inom 12 månader måste lämna området som de ockuperar, inklusive delar av sin huvudstad. Finland kräver att judar som bor på det så kallade ockuperade området lämnar området. Finland motsätter sig att länder har sina ambassader i Israels huvudstad, Jerusalem. Man kräver också stopp på vapenförsäljning till Israel och bojkott av allt som har att göra med de ockuperade områdena.

Som jag skrev, dra egna slutsatser!

Ockupation

Turkiet

 1974 invaderade Turkiet Cypern och har sedan dess ockuperat norra Cypern. Turkiets ockupation är en olaglig ockupation eftersom den var resultatet av ett anfallskrig och man ockuperade ett annat lands territorium.

Israel

Några år tidigare ockuperade Israel Judéen och Samarien, det som Jordanien under sin olagliga ockupation av området börjat kalla västbanken. Jordaniens ockupation var olaglig eftersom man tog området i ett anfallskrig. Israel erövrade området i ett försvarskrig och området tillhörde inte någon annan stat utan tillhörde det område som enligt Palestina mandatet och San Remo deklarationen gavs till det judiska folket. Israel ockuperade alltså ett område som egentligen var deras och dessutom i ett försvarskrig, så det är inte fråga om någon olaglig ockupation.

Flyktingar

Turkiet

Som en följd av kriget som Turkiet startade tvingades omkring 200.000 grekcyprioter fly från sina hem ( en tredjedel av öns befolkning) och närmare 60.000 turkcyprioter. Grekcyprioternas egendom delades ut bland turkcyprioterna.

Israel

Som en följd av krigen som araberna statade mot Israel 1948 och 1967  flydde omkring 600.000 - 800.000 araber. Ungefär lika många judar tvingades under samma tid fly från arabländerna. De araber som valde att stanna på israeliskt territorium blev israeliska medborgare.

Krigsbrott

Turkiet

Turkiet kan har anklagats för krigsbrott på Cypern, samt både i Syrien och Irak i krig mot kurderna.

Israel

Israel har anklagats för krigsbrott, främst i kriget mot Hamas i Gaza när man försvarar den egna staten och befolkningen mot fiender som har som mål att utplåna den judiska staten.

Terrorism

Turkiet

Turkiet understöder terroristorganisationer, främst Hamas. Dess ledare kan fritt besöka och vistas i Turkiet och även planera attacker mot Israel från turkiskt territorium.

Israel

Israel bekämpar terrorism och är den stat som är den mest utsatta vad gäller terrorattacker.

Cypern en delad ö i 50 år – FN:s försök att återuppliva fredssamtalen har inte gett resultat

Cypernkrisen 1974

Cypern anklagar Turkiet för krigsbrott efter planerna på att bosätta tidigare turistmålet och spökstaden Varosha

Turkiets invasion och kemiska attacker i norra Irak

Rapport: Turkiet ansvarigt för brott i Syrien

Julia Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s beslut

 Nyttig läsning för alla men speciellt för våra politiker! Sebutinde visar på svagheterna och bristerna i ICJ:s beslut.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

92. For all the above reasons, I am of the view that the Court should have declined to give its Advisory Opinion in the present case. Instead, Israel and Palestine, the two parties to the conflict, should be encouraged to return to the negotiating table and to jointly find a lasting solution. The United Nations and international community at large, should support these two parties to do so. In rendering its Advisory Opinion, the Court should have been careful to guard its judicial character and integrity by ensuring that the nuanced and more complex issues that require resolution through negotiation, are left to the negotiation framework already agreed upon by the parties to the Israeli-Palestine conflict.

(Signed) Julia SEBUTINDE.

Iran anfaller - det är Israels fel

 Det verkar vara en trend bland redaktörer och så kallade experter att anklaga Israel och speciellt Netanyahu för krigen i Mellanöstern och till och med  Irans attack mot Israel.

Netanyahu håller i gång kriget i Gaza och startade kriget mot Hizbollah för att provocera Iran att anfalla Israel, så att Israel får slå tillbaka. Ungefär så påstår man. Det visar på en stor brist på kunskap om läget i Israel eller så är det helt enkelt fråga om att svartmåla Israel. Båda orsakerna finns säkert i bakgrunden.

När det gäller kriget mot Hamas skall vi komma i håg att för ett år sedan var det många västledare som krävde att Hamas måste elimineras. Det var den naturliga reaktionen när världen fick se dess grymhet.

Ledarna i väst har haft möjlighet att backa från sina uttalanden när de insett att krig kostar och kräver offer. Men den lyxen har inte Israel. De måste slutföra kriget mot Hamas, det handlar om den judiska statens rätt att existera.

Hizbollah anföll Israel dagen efter att Hamas hade utfört massakern av fler än 1000 judar. Därefter har de dagligen skjutit raketer mot norra Israel och tvingat ungefär 60.000 israeler i norra Israel att lämna sina hem, fly och hitta någon annan plats att bo på.

Omvärlden har inte nämnvärt ansträngt sig för att tvinga Hizbollah att upphöra med beskjutningarna och dra sig bort från gränsen till Israel. Hizbollahs närvaro i södra Libanon bryter mot FN:s säkerhetsråds resolution 1701. Trots att FN har styrkor i området har de under de 18 år som gått sedan resolutionen antogs inte gjort något för att förhindra Hizbollah att etablera sig och rusta upp i södra Libanon.

Efter att ha utsatts för beskjutning i ett år och flyktingarna tvingats leva borta från sina hemtrakter lika länge har Israel nu tagit tag i saken. Det är den naturligaste sak i världen och är precis vad alla andra stater också skulle göra i motsvarande situation.

Det är ingen provokation mot Iran, som vissa påstår, det handlar om att försvara det egna landets invånarna och skapa förutsättningar för dem att återvända till sina hem.

Israels premiärminister Netanyahu har ett stort stöd, både bland folket och från parlamentet, för kriget mot Hamas och mot Hizbollah. Vissa från oppositionspartierna skulle till och med önska hårdare tag. Så när "experter" målar upp bilden av Netanyahu som krigstokig har de inga grunder för sina påståenden.

När det gäller provokationer kan man fråga sig varför inte Irans agerande lyfts fram. Iran har ingen gräns mot Israel utan ligger nästan 2000 km bort. 

Iran använder både Hamas och Hizbollah för att föra krig mot Israel och utrustar dem efter bästa förmåga. Dessutom använder Iran grupper i Syrien, Irak och Jemen för att attackera Israel med missiler och drönare. 

Iran klargör på nytt och på nytt att deras mål är att utplåna Israel.

Iran har nu två gånger utfört massiva missilangrepp på Israel. Notera att angreppen inte har varit svar på några israeliska attacker mot Iran, sådana har inte förekommit.

I finländsk media målas det alltså ändå upp en bild att det är Israel som provocerar och är orsaken till striderna. Det må vara okunskap eller ren illvilja och judehat men bilden som finländarna får från många av våra nyhetsförmedlare är att Israel och speciellt Netanyahu är ond och orsak till allt det onda i Mellanöstern.

Och naturligtvis leder det till ökat hat mot Israel och judar.

Hamas has refused to engage in ceasefire talks for weeks, US State Dept. says

They were right': France would defend itself like Israel does, former president says

Only way for Israeli northerners to return home is boots on ground in south Lebanon - editorial

IDF shoots down drones targeting central Israel; Yemen’s Houthis claim attack

Iranian regime’s missile assault underlines that Israel, with US, must expedite its demise

Skrämmande agerande av utrikespolitiska ledningen

 Man blir nog lite rädd när man ser hur Finlands utrikespolitiska ledning agerar.

Efter mötet med Turkiets president Erdogan finns följande att läsa på presidentens webbsida:

Överläggningarna handlade om Finlands och Turkiets bilaterala relationer och ländernas samarbete i Nato, krigen i Ukraina och Palestina,...

 Kriget i Palestina? Finland har inte erkänt någon palestinsk stat, så vad syftar han på? Gaza, västbanken eller kanske det som palestinierna eftersträvar, en palestinsk stat från Medelhavet till Jordanfloden. Israel nämns inte trots att Israel angrips på sju fronter från olika håll i Mellanöstern.

I en intervju för MTV uutiset säger Stubb att han med Erdogan pratade om två krig, kriget i Palestina och kriget i Libanon. Som sagt märkligt ordval.

President Stubb fick också en fråga om Irans attack mot Israel med ballistiska missiler. Det enda han hade att komma med var en förhoppning om att situationen skulle lugna ner sig och man får till stånd en vapenvila. Nästan två hundra missiler från Iran och inte ett ord av fördömande från president Stubb.

- Finland och Turkiet står varandra närmare än någonsin, säger Stubb.

- Turkiet är en likasinnad aktör i FN ...

- Kampen mot terrorismen är också ett viktigt gemensamt tema: “Finland fördömer terrorism i alla dess former”, sade president Stubb.

Finland och Turkiet står varandra närmare än någonsin, är likasinnade aktörer och kampen mot terrorismen är ett viktigt gemensamt tema. Det var många motsägelser.

- Turkiet är ett land som utför massakrer ( om man använder samma ordval som omvärlden använder mot Israel) gång på gång mot kurderna i Irak och Syrien.

-Turkiet ockuperar olagligt Cypern.

-Turkiet är ett militärt hot mot NATO grannlandet Grekland.

-Turkiet stöder öppet terroristorganisationen Hamas, försvarar den och låter den operera fån turkiskt territorium

-Turkiet respekterar inte mänskliga rättigheter

-Turkiets president Erdogan har vid flera tillfällen jämfört Israels premiärminister, som är en av Mellanösterns få demokratiskt valda ledare med Hitler.

Det verkar som om vår utrikespolitiska ledning inte är mogen sin uppgift utan nöjer sig med att komma med smicker och håller tyst om de brott Turkiet gör sig skyldig till.

Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Turkiet

Turkiet har övergått från att vara en parlamentarisk republik till en exekutiv presidentrepublik. Regelbundna allmänna val hålls.

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande. Situationen präglas av det tvååriga undantagstillstånd som infördes efter kuppförsöket 2016 och påföljande lagändringar, vilka har försvagat viktiga demokratiska kontrollmekanismer och stärkt presidentämbetet ytterligare. Inte minst rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts. Europadomstolens domar verkställs inte konsekvent. Korruption fortsätter att vara ett utbrett problem.

Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).

Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Turkiets invasion och kemiska attacker i norra Irak

Den 24 april 2021 inledde Turkiet ytterligare en militärinvasion i norra Irak, ett område som kontrolleras av kurder. Invasionen, som av allt att döma fortfarande pågår, uppges inkludera kemiska attacker. Turkiet har i 38 år utfört militära gränsöverskridande invasioner mot den kurdiska regionen i norra Irak som lett till stort lidande hos den civila befolkningen. Fortsatta militära invasioner är inte lösningen, i stället krävs dialog och politiska förhandlingar för att skapa säkerhet och stabilitet.

Cypern en delad ö i 50 år – FN:s försök att återuppliva fredssamtalen har inte gett resultat

På lördag har det gått 50 år sedan Turkiet invaderade norra Cypern och ön delades i tu.

I gryningen den 20 juli 1974 sände Turkiet soldater till Cypern efter att den grekiska militärjuntan i Aten störtat den cypriotiska presidenten.

På den turkcypriotiska sidan är 50-årsjubileet en stor dag och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan ska delta i firandet på plats.

Ökad spänning i östra Medelhavet

Konflikter mellan Turkiet och Grekland har pågått sedan uppdelningen av det Osmanska riket efter första världskriget. Senast under 1990-talet var länderna nära väpnade strider. Här finns flera historiska motsättningar, men en viktig faktor är den grekiska ö-värld som ligger nära det turkiska fastlandet. Den har gjort att Turkiet dragit en nitlott i det geopolitiska regelverk som FN och andra internationella organisationer dragit upp (se faktaruta) där små grekiska öar ”låser in” det turkiska fastlandet.

Flera faktorer spär nu på motsättningarna.

– Turkiet har under 2000-talet tagit en mer framåtlutad roll, med en växande ekonomi och ökad militär kraft. Det styrande partiet AKP och dess ledare Recip Tayyip Erdogan har dessutom kastat loss landet från landets traditionellt västliga förankring och vänt sig mer mot Mellanöstern. Ett mål är att bli en viktig part vid förhandlingsborden när regionens framtid avhandlas, säger rapportförfattaren Aron Lund.

At UNGA, Erdogan again compares Netanyahu to Hitler, calls for alliance to stop Israel

Despite its anti-Israel stance, Turkey isn’t shedding tears over Hezbollah losses

Erdogan has repeatedly expressed firm support for Hamas and has insisted it is not a terror organization. He has repeatedly accused Israel of a Nazi-like “genocide” of Palestinians in Gaza and branded Prime Minister Benjamin Netanyahu a war criminal.

Stubb träffar Erdogan

 I ett pressmeddelande fån presidentens kansli står det följande:

Republikens president Alexander Stubb avlägger ett officiellt besök i Turkiet tisdagen den 1 oktober 2024.

I Ankara kommer president Stubb att träffa Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Teman för mötet är Finlands och Turkiets bilaterala relationer och ländernas samarbete i Nato, krigen i Ukraina och Palestina...

Kriget i Palestina, märkligt ordval som inte bådar gott. Få se vad han säger efter att ha träffat Erdogan som öppet stöder terroristorganisationen Hamas.

Iran anfaller Israel

 Enligt uppgifter som finns för tillfället har Iran hittills avfyrat omkring 500 ballistiska missiler mot Israel.

Samtidigt har en terrorattack i Jaffa dödat 8 personer och skadat lika många.

Iran launches massive aerial attack on Israel, 500 missiles sent

Det finns olika uppgifter om antalet missiler från 180 till 500.

Hittills rapporteras endast ett par personer ha skadats.

IDF says Israelis can leave their bomb shelters following Iranian missile attack

Efter ungefär en timme fick israelerna lämna sina bombskydd

White House: Biden directs US military to aid Israeli defense against Iranian attacks

IDF spokesman says mass Iranian attack on Israel ‘will have consequences’

Iran threatens further attacks on Israel if IDF retaliates to aerial barrage

Iran tycker att de måste få skjuta missiler mot Israel utan att Israel svarar. Man kan kanske säga att det är ett intressant sätt att tänka. Vi skjuter på dig men du får inte skjuta på oss.

Iran launches hundreds of rockets into Israel in massive aerial attack

A Palestinian worker from Gaza was reportedly killed as a result of fragments of rockets that fell in the city of Jericho in the West Bank, according to Israeli media.

Magen David Adom's CEO Eli Bin announced that there was a direct hit to a building in north Tel Aviv on George Wise Street. MDA confirmed that three people had been wounded by falls in Tel Aviv.

A strike also hit a home in Tel Sheva, according to Maariv.

Multiple other falls were recorded in Tel Aviv, Dimona, Nabatim, Hora, Hod Hasharon, Beersheba, and Rishon Lezion.

Views from a bomb shelter: All alone amid a cacophony of missile booms – comment

As I write this, I keep trying to make sure everyone is okay, trying to calm down my own panicked heart. I want to believe that “together, we will win.” But right now, in this bomb shelter in Modi’in, I’m all alone. And all I can do is hope that everything will be okay, that my loved ones and I will see tomorrow.

Iran launches hundreds of rockets into Israel in massive aerial attack

Israel säger att man kommer att svara på attacken från Iran.