Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.
Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde
Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.
- Under de senaste 45 åren har en internationell rättslig ram som involverar FN och bilaterala förhandlingar för att lösa den israelisk-palestinska konflikten utvecklats, som bygger på konceptet "land för fred", och som inte ser en lösningen av konflikten genom tvång mot berörda parter utifrån. Fredsavtal mellan Egypten och Israel och Jordanien och Israel undertecknades och genomfördes 1979 respektive 1994. År 2020, inom ramen för Abrahams överenskommelser, har normaliseringsavtal (motsvarande fredsavtal) nåtts mellan Israel och en mångsidig lista av arabländer inklusive Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan. Den israeliska närvaron på Västbanken i avvaktan på ingåendet av ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna är förenligt med de internationella och bilaterala ramarna för lösningen av konflikten.
- Internationell rätt erkänner förhandlingar och avtal som de primära mekanismerna för att lösa internationella tvister. FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 (1967) och 338 (1973) fastställer en ram för fred som har ömsesidigt godkänts och överenskommits av båda parter, och de förblir den internationella ramen för lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Resolutionerna 242 och 338 lämnar möjligheten sannolikheten öppen för israelisk suveränitet i delar av Västbanken i ett slutgiltigt fredsavtal. Resolution 242 föreskriver att fred "bör" (inte "måste") innefatta tillbakadragande av israeliska styrkor "från territorier som ockuperades i den senaste (1967) konflikten", inte från "alla territorier som ockuperades" i den konflikten. Säkerhetsrådets överläggningar tyder på att denna formulering inte var någon slump, och utformningshistoriken tyder på att många av författarna hade för avsikt att ett tillbakadragande "krävs från vissa men inte alla territorier". Resolution 338 uppmanar parterna att genomföra resolution 242.
- Resolution 242:s "land-för-fred"-koncept förblir hörnstenen i alla föreslagna fredsplaner för att lösa konflikten.
Säkerhetsrådet och generalförsamlingen har vid ett flertal tillfällen upprepat sitt stöd för de befintliga bilaterala avtalen som den tillämpliga rättsliga ramen för att lösa den israelisk-palestinska konflikten och fastställa den suveräna statusen för det omtvistade territoriet. Detta är bevis som understryker ståndpunkten både att det relevanta ramverket för en territoriell uppgörelse börjar med resolution 242, och att varje palestinsk rätt eller titel att utöva makt över omtvistat territorium (och dess invånare) inte nödvändigtvis är exklusivt.
- Osloavtalet är bindande bilaterala avtal som ingicks av Israel och Palestina Liberation Organization (PLO), de dåvarande officiella representanterna för det palestinska folket, i väntan på en slutlig uppgörelse mellan parterna, för att fungera som en oåterkallelig mekanism för att nå en kompromisslösning godtagbart för båda parter, inom ramen för den internationellt erkända formeln för att lösa den regionala tvisten. Enligt dessa avtal omfattar frågor som ska tas upp i förhandlingar om permanent status "Jerusalem, flyktingar, bosättningar, säkerhetsarrangemang, gränser, relationer och samarbete med andra grannar och andra frågor av gemensamt intresse". Specifikt med avseende på erkännandet av det palestinska folkets rätt till självbestämmande, erkände Israel för första gången i Osloavtalen PLO som representant för det palestinska folket, och avtalen återspeglar den överenskomna bilaterala ramen genom vilken palestinskt självbestämmande kan förverkligas. Osloavtalen är överenskommelser mellan folkrättssubjekt (nämligen Israel och PLO), och binder alla efterträdare till PLO. Säkerhetsrådet, generalförsamlingen, kvartetten, generalsekreterarens särskilda sändebud och de efterföljande avtalen mellan parterna har alla hänvisat till Osloöverenskommelserna och deras överensstämmelse med tillämpliga FN-resolutioner. Det internationella och bilaterala ramverket för att lösa konflikten, etablerar en rättslig grund för Israels fortsatta utövande av vissa befogenheter och ansvar på Västbanken som majoriteten har karakteriserat som "olaglig".
- Det rådgivande yttrandet ignorerar den internationella rättsliga ramen för lex lata och har effekten att undergräva den internationella "land för fred"-formel som anges i FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, och att ogiltigförklara de bilaterala Osloavtalen. Jag kan således inte ansluta mig till majoriteten i detta yttrande. De historiska fredsprocesserna mellan Israel och dess grannar visar att i detta sammanhang kan engångsfiender lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och lösa sina tvister utan att tillgripa våld och tvång. Som jag har sagt tidigare i ett tidigare yttrande, "kan en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten endast bli resultatet av förhandlingar i god tro mellan israeliska och palestinska representanter som arbetar för att uppnå en rättvis och hållbar tvåstatslösning. En lösning kan inte påtvingas utifrån, än mindre genom rättslig uppgörelse”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar