Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.
Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde
Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.
Fortsättning från föregående inlägg.
C. Generalförsamlingens begäran om ett rådgivande yttrande
- Resolution 77/247 (där generalförsamlingen bad om ett utlåtande från ICJ) har kritiserats för att endast ha fått stöd av 87 medlemsstater i generalförsamlingen, där de återstående 106 ledamöterna har avstått från att rösta eller röstat emot resolutionen eller helt enkelt varit frånvarande under omröstningen.
- Jag har röstat emot andra stycket i den dispositiva punkt 285 eftersom jag anser att det finns tvingande skäl i det aktuella fallet till varför domstolen borde ha vägrat att avge det begärda rådgivande yttrandet. Dessa är följande:
B. Rättslig bedömning och olämpligheten i att avge ett rådgivande yttrande
1. Brist på adekvat information inför domstolen. Enligt min uppfattning har domstolen inte inför sig korrekt, balanserad och tillförlitlig information som gör det möjligt för den att på ett klokt sätt komma fram till en rättvis slutsats av omtvistade sakfrågor, på ett sätt som är förenligt med dess rättsliga karaktär. På grund av den ensidiga formuleringen av frågorna i resolution 77 tillsammans med den ensidiga åsikten i uttalandena från många deltagare i dessa förfaranden, av vilka några inte ens erkänner staten Israels existens eller legitimitet, har domstolen inte inför sig den korrekta och tillförlitliga information som den behöver för att avge en balanserad uppfattning i dessa frågor. De flesta av deltagarna i dessa rådgivande förfaranden har, tyvärr presenterade domstolen en ensidig berättelse som inte tar hänsyn till konfliktens komplexitet och som missvisar dess juridiska, kulturella, historiska och politiska sammanhang.
...Utan information om Israels motståndares policy och praxis är domstolen begränsad i sin åsikt om de olika komplexa frågorna bakom den israelisk-palestinska konflikten och har, som befarat, tillgripit att ålägga Israel skyldigheter, samtidigt som den bortser från hennes legitima säkerhetsproblem och skyldigheter för Israels arabiska grannar.
Enligt min respektfulla uppfattning kommer detta tillvägagångssätt sannolikt att förvärra snarare än minska spänningarna i Mellanöstern. I del VI av denna avvikande åsikt lyfter jag ytterligare fram några av de viktiga folkrättsliga principer och påståenden som domstolen kunde och borde ha övervägt och noggrant granskat innan den drog slutsatserna i dess rådgivande yttrande.
2. Det rådgivande yttrandet kringgår den befintliga internationella förhandlingsramen
- Det rådgivande yttrandet kringgår och kommer sannolikt att äventyra den befintliga internationellt sanktionerade och rättsligt bindande förhandlingsramen för lösningen av Israel-Palestina-konflikten som hänvisas till i del III i denna avvikande åsikt. Genom att i det rådgivande yttrandet ta upp de rättsliga skyldigheterna för endast en part i tvisten och bortse från båda parters rättigheter och skyldigheter kringgår domstolen tydligt den befintliga förhandlingsramen.
-Så sent som den 19 mars 2023 träffade både Israel och Palestina andra intresserade parter i Sharm-el-Sheikh, Egypten, och bekräftade deras "orubbliga engagemang för alla tidigare överenskommelser mellan dem" och att "ta upp alla kvarstående frågor genom direkt dialog"
-Enligt 2003 års färdplan för fred, "kommer en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten endast att uppnås genom ett slut på våld och terrorism, när det palestinska folket har ett ledarskap som agerar beslutsamt mot terrorismen och vill och kan bygga och praktisera demokrati baserad på tolerans och frihet, och genom Israels beredskap att göra vad som krävs för att en demokratisk palestinsk stat ska kunna upprättas, och ett tydligt, otvetydigt accepterande av båda parter av målet om en förhandlingslösning”
3. Det rådgivande yttrandet kringgår principen om statens samtycke
- Ett annat skäl till att avstå från att ge det rådgivande yttrandet är att undvika att döma vad som i huvudsak är en bilateral tvist mellan Israel och det palestinska folket, i avsaknad av heltäckande argument från en av parterna.
I frågan om Västsahara fastslog domstolen att om ett rådgivande yttrande "skulle ha effekten att kringgå principen att en stat inte är skyldig att tillåta att dess tvister hänskjuts till rättslig lösning utan dess samtycke", skulle domstolen vägra att avge det yttrandet.
- Som jag har nämnt ovan är Israel-Palestina-konflikten och alla dess åtföljande komplexa frågor historiskt och väsentligen en bilateral tvist, beträffande vilken båda parter har anslutit sig till ett annat sätt för tvistlösning, nämligen internationell förhandling, och inte rättslig eller tredje -partuppgörelse.
- Av alla ovanstående skäl är jag övertygad om att domstolen borde ha vägrat att avge sitt rådgivande utlåtande i detta mål. Istället bör Israel och Palestina, de två parterna i konflikten, uppmuntras att återvända till förhandlingsbordet och hitta en varaktig lösning gemensamt och i samförstånd. Förenta nationerna och det internationella samfundet i stort bör göra allt som står i deras makt för att stödja sådana förhandlingar. Tyvärr har det rådgivande yttrandet tonat ner betydelsen av förhandlingsramen, inklusive FN:s och det internationella samfundets roll i detta avseende.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar