Bosättningarna
Är de judiska bosättningarna på västbanken, eller i
Judéen och Samarien som området kallades i tusentals år innan Jordanien gav det
namnet västbanken, lagliga eller olagliga?
Efter kriget 1967 kunde judarna igen bosätta sig i
området som är hjärtat av det historiska Israel, Judéen och
Samarien.
U.S. Undersecretary of State, Rostow ansåg vid
tidpunkten att Palestina mandatets stadgar fortfarande gäller och
konstaterade:
"Den judiska rätten till bosättning i Palestina väster om Jordanfloden, det vill
säga i Israel, på Västbanken och i Jerusalem är oantastlig. Denna rätt
har aldrig avslutats och kan inte sägas
upp annat än genom en
erkänd fred mellan Israel och dess
grannar. Det finns ingen efterföljande rättsligt bindande
instrument avseende territoriet i fråga
som har upphävt denna rättighet för judisk
bosättning."
När man talar
om bosättningarnas laglighet hänvisas ofta till Genevekonventionens artikl 49.
Men ett obestridligt faktum är att artikel 49 inte skrevs för de förhållanden
som råder i dagens Israel.
Paragraf 6 i
artikel 49 lyder:"Ockupationsmakten skall inte deportera eller förflytta delar
av den egna civilbefolkningen till territoriet den
ockuperar."
("The Occupying Power shall not deport or transfer parts of its own civilian
population into the territory it occupies.")
När det gäller Israel och den judiska befolkningen så säger internationell lag enligt Palestina mandatet att judarna har rätt till, och de till och med uppmuntras att bosätta sig i alla delar av Palestina.
Judarna har inte deporterats eller tvångsförflyttats till Judéen, Samarien och östra Jerusalem därför är inte heller Fjärde Genevekonventionen direkt tillämpbar på situationen där.
Om man försöker olagligförklara de judiska bosättningarna utgående från Genevekonventionen förbiser man totalt den lagliga status som Palestina mandatet har och de rättigheter det ger det judiska folket när det gäller bosättning i området.
Enligt Osloavtalet hör bosättningarna till de frågor som skall tas upp i förhandlingarna mellan Israel och de palestinska araberna.
Jerusalem
När palestinierna kräver att få östra Jerusalem till huvudstad måste man komma ihåg att östra Jerusalem för judarna är Jerusalem. Gamla stan är det historiska Jerusalem, det är först under de senaste hundra åren som Jerusalem växt utanför murarna.
Eftersom palestiniernas president Abbas har sagt att inga judar kommer att ha rätt att leva i den palestinska staten skulle östra Jerusalem som palestiniernas huvudstad betyda att omkring 225.000 judar skulle tvingas flytta från sina hem. En upprepning av händelserna 1948 då 25.000 judar tvingades fly när araberna invaderade Jerusalem.
Är det realistiskt att tänka sig att de palestinska araberna med Abbas i spetsen skulle genomföra en så rasistisk politik? De arabiska palestinierna fick 1922 80 % av det Palestinska mandatets territorium, nuvarande Jordanien. I Jordanien har judar varken rätt att köpa land eller bosätta sig. Det är fullt möjligt att samma regler skulle gälla ifall de palestinska araberna fick ytterligare en stat.
När det gäller Jerusalems lagliga status kan man notera att Palestina mandatets stadgar inte gör något undantag för Jerusalem. Staden hör alltså till det område som gavs till judarna för att där återupprätta sin nationalstat.
När frågan om Jerusalem debatterades i FN 1949 sade Israels premiärminister David Ben-Gurion i Knesset att: Jerusalem var en oskiljbar del av staten Israel och dess eviga huvudstad, parlamentet gav honom sitt stöd.
Israels premiärminister Menachem Begin sade efter Camp David konferenssen: Jerusalem är en stad, odelbar, staten Israels huvudstad.
Egyptens president Anwar Sadat proklamerade däremot: Arabiska Jerusalem är en integrerad del av västbanken och borde vara under arabisk överhöghet.
Israel, en suverän stat, säger alltså att Jerusalem är deras odelbara huvudstad medan västbanken inte är någon suverän stat och man säger att Jerusalem "borde vara".
Varje stat har rätt att välja sin egen huvudstad inom sitt eget territorium och det finns inga juridiska orsaker till varför en del av Jerusalem skulle avskiljas från det område som judarna har rätt till enligt Palestina mandatet.
Texten baserar sig på uppgifter från boken Foundations of the International Legal Rights of the Jewish People and the State of Israel and the Implications for the Proposed New Palestinian State
skriven av Dr. Cynthia D. Wallace.
Dr. Cynthia D. Wallace received her PhD in international law from Cambridge Univeristy. Her international law career spans some thirty years and she has held academic and senior diplomatic-level posts.
Här kan man läsa ett engelskt sammandrag av boken.
När det gäller Israel och den judiska befolkningen så säger internationell lag enligt Palestina mandatet att judarna har rätt till, och de till och med uppmuntras att bosätta sig i alla delar av Palestina.
Judarna har inte deporterats eller tvångsförflyttats till Judéen, Samarien och östra Jerusalem därför är inte heller Fjärde Genevekonventionen direkt tillämpbar på situationen där.
Om man försöker olagligförklara de judiska bosättningarna utgående från Genevekonventionen förbiser man totalt den lagliga status som Palestina mandatet har och de rättigheter det ger det judiska folket när det gäller bosättning i området.
Enligt Osloavtalet hör bosättningarna till de frågor som skall tas upp i förhandlingarna mellan Israel och de palestinska araberna.
Jerusalem
När palestinierna kräver att få östra Jerusalem till huvudstad måste man komma ihåg att östra Jerusalem för judarna är Jerusalem. Gamla stan är det historiska Jerusalem, det är först under de senaste hundra åren som Jerusalem växt utanför murarna.
Eftersom palestiniernas president Abbas har sagt att inga judar kommer att ha rätt att leva i den palestinska staten skulle östra Jerusalem som palestiniernas huvudstad betyda att omkring 225.000 judar skulle tvingas flytta från sina hem. En upprepning av händelserna 1948 då 25.000 judar tvingades fly när araberna invaderade Jerusalem.
Är det realistiskt att tänka sig att de palestinska araberna med Abbas i spetsen skulle genomföra en så rasistisk politik? De arabiska palestinierna fick 1922 80 % av det Palestinska mandatets territorium, nuvarande Jordanien. I Jordanien har judar varken rätt att köpa land eller bosätta sig. Det är fullt möjligt att samma regler skulle gälla ifall de palestinska araberna fick ytterligare en stat.
När det gäller Jerusalems lagliga status kan man notera att Palestina mandatets stadgar inte gör något undantag för Jerusalem. Staden hör alltså till det område som gavs till judarna för att där återupprätta sin nationalstat.
När frågan om Jerusalem debatterades i FN 1949 sade Israels premiärminister David Ben-Gurion i Knesset att: Jerusalem var en oskiljbar del av staten Israel och dess eviga huvudstad, parlamentet gav honom sitt stöd.
Israels premiärminister Menachem Begin sade efter Camp David konferenssen: Jerusalem är en stad, odelbar, staten Israels huvudstad.
Egyptens president Anwar Sadat proklamerade däremot: Arabiska Jerusalem är en integrerad del av västbanken och borde vara under arabisk överhöghet.
Israel, en suverän stat, säger alltså att Jerusalem är deras odelbara huvudstad medan västbanken inte är någon suverän stat och man säger att Jerusalem "borde vara".
Varje stat har rätt att välja sin egen huvudstad inom sitt eget territorium och det finns inga juridiska orsaker till varför en del av Jerusalem skulle avskiljas från det område som judarna har rätt till enligt Palestina mandatet.
Texten baserar sig på uppgifter från boken Foundations of the International Legal Rights of the Jewish People and the State of Israel and the Implications for the Proposed New Palestinian State
skriven av Dr. Cynthia D. Wallace.
Dr. Cynthia D. Wallace received her PhD in international law from Cambridge Univeristy. Her international law career spans some thirty years and she has held academic and senior diplomatic-level posts.
Här kan man läsa ett engelskt sammandrag av boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar