Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 8

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt gällande ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

Fortsättning från föregående inlägg,

VI. DET RÅDGIVANDE YTTRANDET FÖRBISER VIKTIGA RÄTTSLIGA PRINCIPER I INTERNATIONELL LAG .

G. Israels rättigheter att bosätta sig i det territorium som omfattar det tidigare Palestina mandatet

Både Israels och Palestinas gränser och territoriella suveränitet är ett annat känsligt område som domstolen inte bara kan anta att de uppskattar baserat på den ensidiga berättelsen i uttalandena från den pro-palestinska gruppen av stater. Generalförsamlingens frågor uppmanar domstolen att göra ett antal fördomsfulla antaganden eller presumtioner, inklusive, (a) olagligheten av Israels ockupation inklusive bosättningar och annektering av palestinska territorier ockuperade sedan 1967; (b) "Israels pågående kränkning av det palestinska folkets rätt till självbestämmande"; (c) det faktum att Israels politik och praxis nödvändigtvis är "inriktad på att förändra den demografiska sammansättningen, karaktären och statusen för . . . Jerusalem”; och (d) den "diskriminerande karaktären hos Israels lagstiftning och politik" i OPT. Frågorna ber domstolen att förutsätta att alla territorier som hölls under den jordanska och egyptiska ockupationen inom 1949 års vapenstilleståndslinjer automatiskt är Palestinas suveräna territorier och således inte Israels. Jag är inte säker på att det här problemet är så enkelt som det verkar.

Åtminstone skulle domstolen behöva undersöka och utvärdera bevis om huruvida 1949 års vapenstilleståndslinjer är "säkra gränser" enligt säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338. Detta skulle i sin tur kräva undersökning av de hot som Israel står inför från OPTs och den bredare regionen. Inom ramen för de frågor som ställts till domstolen är fastställandet av territoriell suveränitet avgörande eftersom det utan att klargöra båda parters respektive anspråk i konflikten skulle vara omöjligt att besvara frågan om den territoriella omfattningen av det palestinska självbestämmandekravet eller av Israels tillbakadragande från territorium som anses vara ockuperat.

Dessutom skulle domstolen behöva fastställa det territorium över vilket palestinierna hävdar suveränitet och om Palestina historiskt har gjort olika påståenden inför olika forum. Det rådgivande yttrandet tar inte upp några av ovanstående frågor och har ärligt talat inte tillräckligt med information för att ens göra en välgrundad gissning.

Som nämnts tidigare i denna avvikande åsikt inrättades mandatet för Palestina som skapades av de allierade huvudmakterna 1920 efter första världskriget och godkändes av Nationernas Förbund 1922, i första hand för att återupprätta "ett judiskt hemland i Palestina" . Följaktligen erhöll det judiska folket vissa rättigheter att bosätta sig i Palestina som inte bara omfattade de nu omtvistade områdena Gazaremsan, "Västbanken" och Västra Jerusalem, utan även Transjordanien. Även om den exakta karaktären av rättigheterna som tilldelas under mandatet har varit föremål för många diskussioner, visar mandatets språk att med avseende på det territorium som då var känt som "Palestina", var det judiska folket de främsta förmånstagarna av dessa rättigheter.

Genom att införliva Balfourdeklarationen i ingressen till mandatet Mandatet bekräftades tydligt det judiska folkets rätt att bosätta sig, bestämma själv och leva fredligt i mandatterritoriet (eller åtminstone i den del som återstod efter att Storbritannien överförde 70 procent av mandatterritoriet till Jordanien). Palestinas mandat föreskrev inte någon annan uppdelning, förutom separationen av Transjordanien. Det har hävdats att den palestinska arabiska befolkningen som lever inom mandatet också hade och fortsätter att ha rätt till självbestämmande. Mandatets grunddokument (inklusive generalförsamlingens resolution 181 (1947)) är dock tysta om frågan om självbestämmande för palestinska araber som bor inom mandat territoriet, vilket antyder att frågan om deras självbestämmande uppfattades som en av "internt självbestämmande" som skulle kräva förhandlingar och ömsesidig överenskommelse.

Internt självbestämmande syftar på rätten för människor i en stat att styra sig själva utan inblandning utifrån. Det är en princip som främjar demokratiska friheter och autonomi för minoritetsgrupper inom suveräna stater. Detta koncept skiljer sig från externt självbestämmande, som relaterar till folkens rätt att bestämma sin egen politiska status och eventuellt bilda en självständig stat. Hur som helst, flera nationaliteters rätt till självbestämmande på ett visst territorium bör inte störa tillämpningen av principen om uti possidetis juris.

H. Arab-palestiniernas rätt till självbestämmande

Även om det inte råder något tvivel om att rätten till självbestämmande är en rättighet erga omnes, som det palestinska folket har rätt till, i det aktuella sammanhanget, väcker den frågor om territoriella gränser och säkerheten  för både den blivande oberoende palestinska staten och den israeliska staten som skall samexisterar sida vid sida. Dessa frågor, inklusive de två staternas föreslagna gränser, territoriell okränkbarhet och legitima säkerhetsproblem för båda folken, har inte tagits upp i det rådgivande yttrandet. Genom att be domstolen att undersöka en av parternas politik och praxis, samtidigt som den ignorerar den andra partens eller intresserade tredjeländers politik och praxis, såsom de arabiska grannarna, och genom att be domstolen fastställa de rättsliga konsekvenserna av Israels politik och praxis kan domstolen inte komma fram till en balanserad uppfattning som är förenlig med dess rättsliga funktion och karaktär. Den praktiska och realistiska lösningen är en överenskommelse, som båda parter i konflikten gemensamt har kommit fram till genom förhandlingar i god tro inom den befintliga förhandlingsramen och genomförandet av befintliga säkerhetsrådsresolutioner.

Folkrätten stöder utan tvekan arab-palestiniernas rätt till självbestämmande men överlåter det till de berörda parterna (inklusive staten Israel som för närvarande hävdar suveränitet över det omtvistade territoriet i kraft av uti possidetis juris) att komma överens om valet av medel för att uppfylla den rätten. Såsom återspeglas i säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338 tillåter inte internationell rätt att självbestämmandet strider mot en befintlig suverän stats suveräna rättigheter, inklusive dess rättigheter till territoriella och säkra och integritetsförsvarbara gränser för politiskt oberoende. Om, i enlighet med uti possidetis juris, hela det territorium som omfattas av Palestinas mandat i maj 1948 blev Israels suveräna territorium, så kommer palestinskt självbestämmande nödvändigtvis att vara den form av autonomi som inte står i konflikt med den suveräniteten.

Mot bakgrund av det föregående, alla diskussioner om Israels påstådda ockupation eller annektering av palestinskt territorium eller dess påstådda skada för arab-palestiniernas rätt till självbestämmande, men som inte beaktar de föregående historiska fakta och principer för internationell sedvanerätt, är ensidig, obalanserad och kommer sannolikt inte att hjälpa generalförsamlingen och säkerhetsrådet att hitta en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten.

I. Oro över Israels tillbakadragande från de omtvistade områdena och dess säkerhet

Även om generalförsamlingens frågor syftar till att få domstolen att rekommendera ett "omedelbart slut på Israels ockupation" och ett "omedelbart och ovillkorligt tillbakadragande" från OPTs, är frågan om Israels avslutande av ockupationen och dess tillbakadragande från OPT mer nyanserad. Det kräver en bedömning av båda parters lagliga rättigheter och skyldigheter enligt Osloavtalen, som godkänts av säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338. Som påpekats ovan erkände dessa resolutioner att slutet på Israels ockupation innebar att två ömsesidigt beroende villkor uppfylldes, nämligen ”Israels tillbakadragande från territorier som det hade tagit i konflikten” å ena sidan, och ”Palestinas erkännande av Israels suveränitet, territoriella integritet och rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser fria från hot eller våldshandlingar”. Med andra ord måste både Israel och Palestina röra sig tillsammans för att säkerställa det nödvändiga villkor för Israel att dra sig tillbaka från de arabiskt ockuperade områdena och för Palestina att tillhandahålla de försäkringar och villkor som gör att Israel kan känna sig trygg i detta.

Ett balanserat rådgivande yttrande skulle oundvikligen behöva undersöka båda dessa förhållanden, särskilt med tanke på den senaste attacken från Hamas av Israel den 7 oktober 2023 och det efterföljande Gazakriget. 

Det rådgivande yttrandet i punkt 4 i den operativa klausulen tar uppenbarligen upp Israels skyldighet att snabbt dra sig ur OPT samtidigt som de helt ignorerar Israels och hennes medborgares säkerhetsproblem, inklusive bosättarna.

J. Urskillningslös tillämpning av lagen om krigförande ockupation på Västbanken, Gaza och västra Jerusalem

Artikel 42 i Haagreglerna, som återspeglar internationell sedvanerätt, säger att ”territorium anses ockuperat när det ställs under den fientliga arméns överinseende. Ockupationen sträcker sig endast till det territorium där sådan auktoritet har etablerats och kan utövas.” Det finns många exempel på territorier i världen som skulle kunna betraktas som ”ockuperade” enligt den fjärde Genèvekonventionen, inklusive Västsahara, norra Cypern , Abchazien, östra Ukraina och Krim. Ändå har statlig praxis inte varit lika kritisk mot ockupationerna i dessa exempel som i fallet med Palestina.

K. En ockupation genom laglig användning av våld (självförsvar) är inte olaglig

Säkerhetsrådets praxis ger inget stöd för uppfattningen att "begreppet "olaglig ockupation" kan sträcka sig till ockupation som är ett resultat av en laglig användning av våld". Med tanke på omständigheterna kring Israels ockupation av territorierna i fråga 1967 borde detta vara tillräckligt. Även om flera resolutioner från generalförsamlingen som specifikt tar upp den israeliska ockupationen av arabiska territorier hänvisar till ockupationen som "olaglig", visar en granskning av röstlängden att ingen av de västerländska demokratierna stödde resolutionerna som hävdade den israeliska ockupationens olaglighet.

Historiskt sett tog Israel kontroll över de omtvistade områdena (dvs Västbanken, Gazaremsan och Jerusalem) i juni 1967 som svar på ett tydligt och närvarande hot, initierat av en grupp arabstater, med avsikt att förinta den judiska staten. Legitimiteten för Israels kontroll över dessa territorier vid den tiden var i allmänhet obestridd eftersom man förstod att det hade gjort det inom ramen för det legitima utövandet av sin rätt till självförsvar. Även om det internationella samfundet så småningom utvecklade ett ramverk för att lösa detta krig (FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, diskuterade ovan), hävdades det inte vid den tiden att Israels kontroll över dessa territorier, i avvaktan på en sådan lösning, var olagliga. Följaktligen är det svårt att avgöra vid vilken tidpunkt i historien, och i avvaktan på en förhandlad lösning, när Israels närvaro i och kontroll över det omtvistade territoriet blev en illegal ockupation, enligt majoritetens uppfattning.

L. En laglig ockupation blir inte olaglig på grund av tidens gång

Statlig praxis och opinio juris stöder inte förekomsten av en regel i internationell sedvanerätt som innebär att en lagligen skapad ockupation senare kan bli olaglig på grund av tidens gång.

Varken Haagbestämmelserna eller den fjärde Genèvekonventionen begränsar ockupationens varaktighet, och kräver inte heller att ockupanten återställer territorierna till suveränen innan ett fredsavtal undertecknas. Domare Rosalyn Higgins har på liknande sätt noterat att "det inte finns någonting i vare sig [FN-stadgan] eller allmän internationell lag som får en att anta att militär ockupation, i väntan på ett fredsavtal, är olaglig". Det är obestridligt att Israels fortsatta närvaro i de omtvistade områdena till stor del beror på genuina säkerhetsproblem, såväl som på dess egna suveränitetsanspråk på dessa territorier, som endast kan lösas genom förhandlingar.

M. Israels bosättningar i de omtvistade territorierna överensstämmer med artikel 6 i mandatet

Uppfattningen att Israels etablering av bosättningar i de omtvistade områdena är olagligt och innebär olaglig "annektering" vilar helt på artikel 49 (6) i den fjärde Genèvekonventionen, som föreskriver att "ockupationsmakten inte ska deportera eller överföra delar av sina egna civilbefolkningen till det territorium som den ockuperar”. Domstolen har inga bevis för att (förutom möjligen medlemmar av den israeliska försvarsstyrkan) någon av de israeliska medborgare som har flyttat in i det omtvistade området sedan 1967 tvingades eller tvingades att göra det av den israeliska regeringen. Det är mycket möjligt att en del av invånarna i dessa områden har legitima lagfart från före 1967. Att beteckna alla bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken som "olagliga" ger en felaktig bild avbåde andan och bokstaven i artikel 49 (6) i den fjärde Genèvekonventionen . Dessutom strider en sådan uppfattning mot artikel 6 i mandatet för Palestina som uppmuntrade judiska bosättningar under hela mandatet och är helt otillämplig baserat på Israels anspråk på suveränitet enligt uti possidetis juris.

N. Förhandlingsramen och inte det ensidiga erkännandet av Palestina är fortfarande den enda vägen för en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten

Som nämnts tidigare valde Israel och representanterna för arab-palestinierna att förhandla om villkoren för palestinskt självbestämmande eller självbestämmande under de villkor som anges i Osloavtalen, vilka instrument förblir giltiga och bindande,

Israel är ensamt inte att skylla på det decennier långa dödläget, vilket har illustreras av de många krig och attacker som har riktats mot den staten av dess motståndare. Frågor om slutlig status, inklusive permanenta gränser för en blivande palestinsk stat, administrationen av Jerusalem och återvändande av flyktingar, är bland de frågor som parterna i konflikten enades om skulle avgöras genom förhandlingar. Att söka eller erhålla ensidigt erkännande av palestinsk stat eller självständighet inom en suverän stats territorium bryter mot Osloavtalet och kan bara förvärra konflikten.

VII. SLUTSATS 

 Av alla ovanstående skäl anser jag att domstolen borde ha vägrat att avge sitt rådgivande utlåtande i detta mål. Istället bör Israel och Palestina, de två parterna i konflikten, uppmuntras att återvända till förhandlingsbordet och att gemensamt hitta en varaktig lösning. Förenta nationerna och det internationella samfundet i stort bör stödja dessa två parter för att göra det. När domstolen avgav sitt rådgivande yttrande borde domstolen ha varit noga med att bevaka sin rättsliga karaktär och integritet genom att se till att de nyanserade och mer komplexa frågor som kräver en lösning genom förhandlingar överlämnas till den förhandlingsram som redan kommit överens om av parterna i den israeliska- Palestina-konflikten. 

(Signerad) Julia SEBUTINDE.

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 7

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt gällande ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

Fortsättning från föregående inlägg:

VI. DET RÅDGIVANDE YTTRANDET FÖRBISER VIKTIGA RÄTTSLIGA PRINCIPER I INTERNATIONELL LAG

D. Gränser, suveränitet och exakta omfattning av territoriella anspråk kan inte antas

Frågorna om Israels påstådda ockupation av vissa palestinska territorier sedan 1967, eller om dess annektering av främmande territorium, eller om det påstådda intrånget i det palestinska folkets rätt till självbestämmande, är alla frågor som inte kan besvaras utan att först fastställa den territoriella räckvidden ( gränser) för staten Israel, en kritisk fråga som domstolen inte har mottagit argument eller bevis för. Gränserna, både Israels och Palestinas territoriella suveränitet, är ett annat känsligt område som domstolen inte bara kan förutsätta att uppskatta baserat på den ensidiga berättelsen i uttalandena från den pro-palestinska gruppen av stater.

Generalförsamlingens frågor i resolution 77/247 vilar på vissa antaganden, nämligen att:  (1) alla territorier som hölls under den jordanska och egyptiska ockupationen inom 1949 års vapenstilleståndslinjer automatiskt är Palestinas suveräna territorier, och alltså inte tillhör Israel; (2) att Israels närvaro på Västbanken, Gazaremsan och Jerusalem är utan någon juridisk motivering; (3) Israels närvaro i dessa områden kränker palestinska rättigheter; (4) detta territorium är "palestinskt";...

Åtminstone skulle domstolen behöva undersöka och utvärdera bevis om huruvida 1949 års vapenstilleståndslinjer är "säkra gränser" enligt säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338. Detta skulle i sin tur kräva undersökning av de hot som Israel står inför från OPTs och den bredare regionen. Inom ramen för de frågor som ställts till domstolen är fastställandet av territoriell suveränitet avgörande eftersom det utan att klargöra de respektive anspråken från båda parter i konflikten skulle vara omöjligt att besvara frågan om territoriell omfattning av det palestinska självbestämmandekravet eller Israels tillbakadragande från territorium anses vara ockuperat.

Generalförsamlingens resolution 77/247 hänvisar till Västbanken, den östra delen av Jerusalem, och Gazaremsan som "palestinskt territorium". Resolutionen verkar utgå från att suveräna rättigheter till detta område uteslutande åvilar det palestinska folket. Den bortser från eventuella anspråk som staten Israel och det judiska folket kan ha med avseende på några av dessa områden. Juridiskt och i verkligheten, i över ett sekel, har suverän rättslig äganderätt över Västbanken (och faktiskt Gazaremsan) varit, och fortsätter att vara, obestämd eller i vila.

Enligt dessa avtal skall frågan om den slutliga dispositionen av dessa områden endast avgöras genom förhandling.

Fram till dess har båda sidor kommit överens om provisoriska arrangemang, som fortsätter att gälla och styr det rättsliga förhållandet dem emellan idag. Jag ger några tankar nedan angående dessa komplexa frågor.

E. Uti possidetis juris och Israels gränser inför självständigheten

Enligt internationell rätt finns det flera principer på vilka lagligt verkställbara gränser upprättas, inklusive effektiv kontroll, historisk titel och fördrag. Uti possidetis juris är en av huvudprinciperna i internationell sedvanerätt som är avsedd att säkerställa stabilitet, säkerhet och kontinuitet i avgränsningen av territoriella gränser för stater som uppstår från avkolonisering eller mandat som det brittiska mandat Palestina. Principen om uti possidetis juris omvandlar i själva verket de koloniala och administrativa linjer som existerade vid tidpunkten för den nya statens födelse till nationella gränser. Principen är tillämplig på staten, eftersom den är "i ögonblicket av självständighet", det vill säga för "fotografiet" av den territoriella situation som existerade då.

Principen om uti possidetis juris, som föreskriver att nybildade suveräna stater ska behålla de inre gränser som deras tidigare beroende område hade innan de blev självständiga, syftar till att bevara de nya staternas territoriella integritet genom att upprätthålla gränsernas status quo, och därigenom förhindra konflikter som kan uppstå från gränstvister.

Som nämnts ovan, när Storbritannien avslutade sitt förvaltarskap över det som fanns kvar av mandatet för Palestina 1947, enligt principen om uti possidetis juris, blev de administrativa gränserna för mandatet för Palestina den 14 maj 1948 gränserna för den oberoende staten Israel (den enda staten som kom ur det obligatoriska Palestina vid tidpunkten för Storbritanniens tillbakadragande). Dessa gränser var följande: (1) I väster var Medelhavet gränsen. (2) Mandatets östra gräns var Jordanfloden och en linje som sträckte sig söderut från Döda havet (i vilket Jordanfloden mynnar ut), till Röda havet nära Aqaba, som skiljer Palestina från Transjordanien. (3) I norr, gränsen mot det franska mandatet för Syrien och Libanon, som man kom överens om i Paulet-Newcombe-avtalet av den 23 december 19201. (4) I söder, gränsen till Egypten, som går längs Negevöknen . Dessa gränser fanns kvar tills det brittiska mandatet upphörde den 15 maj 1948, och staten Israels efterföljande självständighetsförklaring (se kartan i figur 2).

Israels självständighet tycks alltså falla helt inom gränserna för omständigheter som utlöser principen om uti possidetis juris. Att tillämpa regeln tycks diktera att Israels gränser är de i Palestinamandatet som föregick det, utom där annat överenskommits av Israel och dess relevanta grannar.

Med tanke på lokaliseringen av gränserna för Palestinas mandat skulle en tillämpning av doktrinen om uti possidetis juris på Israel innebära att Israel har territoriell suveränitet över alla de omtvistade områdena Jerusalem, Västbanken och Gaza, utom i den grad som Israel har frivilligt givit suveränitet sedan dess självständighet. Denna slutsats står i motsats till den allmänt förespråkade ståndpunkten att internationell rätt ger Israel få eller inga suveräna anspråk på dessa områden.

F. FN:s delningsplan, 1948 års självständighetskrig och Israels vapenstilleståndslinjer

På tröskeln till det brittiska tillbakadragandet, den 14 maj, förklarade judiska myndigheter självständighet för den judiska staten i Palestina, kallad Israel. Lokala arabiska myndigheter å andra sidan, medan de förkastade den judiska staten, förklarade de inte eller på annat sätt gjorde de inte några åtgärder för att skapa en arabisk stat i Palestina. Israels självständighetsförklaring följdes omedelbart av utbrottet av det arabisk-israeliska kriget 1948 då fem arabstater (inklusive Jordanien, som hade fått självständighet från Storbritannien 1946, Egypten, Irak, Libanon och Syrien) som var emot upprättandet av en Judiska staten i regionen invaderade den nyligen oberoende staten. Kriget slutade i slutet av 1948, med Israel kontrollerar ungefär tre fjärdedelar av Palestinamandatets territorium. Det återstående territoriet erövrades av Syrien, Egypten och Jordanien. Egypten styrde de erövrade delarna av Palestina (Gazaremsan) av militär administration. Jordanien ockuperade en del av det territorium som blev känt som Västbanken, medan Egypten ockuperade Gaza. Jerusalem delades mellan israeliska styrkor i väst och jordanska styrkor i öst, medan Transjordanien och Syrien behandlade de erövrade områdena som en del av sina kommunala territorier. Ingen annan arabstat gjorde anspråk på suveränitet inom området. Syrien , Egypten och Jordanien undertecknade alla vapenstilleståndsavtal med Israel, som markerade gränserna mellan det territorium som kontrolleras av Israel och de områden som erövrats av arabstaterna. Vapenstilleståndsavtalen var dock tydliga genom att ange att vapenstilleståndslinjerna inte var gränser och att parterna behöll sina anspråk på territoriell suveränitet.

Vapenstilleståndslinjerna, som etablerades 1949 och modifierades genom mindre justeringar av militära linjer mellan 1949 och 1967, kallas ofta för "1967 års gränser". Det rådgivande yttrandet har faktiskt rekommenderat att Israel drar sig tillbaka från det omtvistade territoriet baserat på "1967 års gränser". Men implikationen att vapenstilleståndslinjerna från 1949 blev Israels lagliga internationella gränser är svår att överensstämma med doktrinen om uti possidetis juris. Att ge dessa linjer status som internationella gränser skulle vara lika med att godkänna användningen av aggressivt våld av främmande stater 1967 mot det judiska folket och den suveräna staten Israels territoriella integritet, i strid med folkrättens förbud mot användningen kraft för att förvärva territorium.

Jordaniens ockupation och efterföljande annektering av "Västbanken" var uppenbart i strid med internationell lag, dess kontroll över området hade erhållits med våld efter en aggressionshandling och hade därför ingen effekt på Israels rätt till suveränitet över de omtvistade territorierna vid självständighet . Det är därför de nämnda vapenstilleståndslinjerna inte är synonyma med legitima territoriella gränser.

Således, även om betydande ansträngningar hade investerats i att skapa och föra fram förslag för att ändra gränserna för den judiska staten Israel och en övervägd arabstat (tvåstatslösning), har inga sådana ansträngningar hittills lyckats genomföras. Det verkar alltså som om uti possidetis juris dikterar ett erkännande av Israels gränser som sammanfallande med mandatets gränser från 1948, snarare än "1967 års gränser"  tills parterna i konflikten kommer överens om annat.

Fortsättning följer.

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 6

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt gällande ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

VI. DET RÅDGIVANDE YTTRANDET FÖRBISER VIKTIGA RÄTTSLIGA PRINCIPER I INTERNATIONELL LAG

Enligt min respektfulla uppfattning är majoritetens tillvägagångssätt för att avge det rådgivande yttrandet fundamentalt felaktigt eftersom det inte tar hänsyn till viktiga rättsliga principer och förslag i internationell rätt, som styr den israelisk-palestinska frågan. Domstolens analys av statusen för de territorier som återerövrades av Israel 1967 och eventuella rättsliga uttalanden om dessa territoriers status borde ha vägletts av följande folkrättsliga principer.

A. Suverän jämlikhet mellan stater

Artikel 2, punkt 1, i Förenta Nationernas stadga befäster tanken att alla FN:s medlemsstater, oavsett storlek, befolkning, ekonomisk makt eller militär styrka, anses lika enligt internationell rätt. Principen om suverän jämlikhet kräver att internationell rätt tillämpas konsekvent i alla stater och situationer. Ändå verkar tillämpningen av internationell rätt på den israelisk-palestinska konflikten avvika från denna standard. Till exempel karakteriseringen av israeliska bosättningar i territorierna efter 1967, inklusive östra Jerusalem, som olagliga och ett allvarligt brott mot internationell rätt, eller påståendet att gränserna den 4 juni 1967 fungerar som Israels de facto gränser, eller receptet av en obligatorisk tvåstatslösning — dessa är tolkningar som inte tillämpas enhetligt på andra regioner som anses "ockuperade", såsom Krim av Ryssland, Västsahara av Marocko eller norra Cypern av Turkiet. Israel har, precis som alla andra stater, rätt till likabehandling enligt internationell rätt. Därför är det absolut nödvändigt att folkrättens regler och principer utformas och tillämpas med objektivitet, vilket säkerställer lika och icke-diskriminerande behandling för alla stater. Som nämnts ovan är generalförsamlingens frågor och hela tillvägagångssättet i det rådgivande yttrandet ensidiga och obalanserade och ignorerar eller förringar Israels befintliga territoriella och suveränitetsrättigheter.

B. Rättsväsendet måste skilja på lag och politik

- Alla internationella normuttryck får inte karaktären av bindande lag. Och ändå behandlar det rådgivande yttrandet alla FN-resolutioner som citeras däri, som att de skapar bindande rättsliga förpliktelser som inte nödvändigtvis är sant. Till exempel blir FN:s generalförsamlings eller säkerhetsråds juridiska åsikter inte automatiskt internationell lag. De tjänar endast som bevis för internationell sedvanerätt om de representerar utbredd statlig praxis och den kollektiva uppfattningen att sådan praxis är juridiskt nödvändig (opinion juris).

- Samtidigt erkänner den internationella rättsliga ramen också policyuttalanden som inte har någon juridisk tyngd och inte ålägger några juridiska skyldigheter. Många av resolutionerna från FN:s generalförsamling och säkerhetsråd som hänvisar till den israelisk-palestinska konflikten är exempel på icke-bindande politiska uttalanden.

- På samma sätt är uttalandet eller slutsatsen att tvåstatslösningen är obligatorisk eller nödvändig för att uppnå en rättvis, varaktig och heltäckande fred, ett annat icke-bindande politiskt uttalande.

C. Statens samtycke krävs för att lösa tvister mellan stater

Som en grundläggande princip i internationell rätt kräver FN-institutioner (inklusive det huvudsakliga rättsliga organet) den inblandade statens uttryckliga samtycke för att medla i tvister mellan stater eller mellan stater och icke-statliga enheter. Förenta Nationerna verkar i första hand på principen om statens suveränitet och kan vanligtvis inte införa resolutioner utan statens samtycke. Ändå, som observerats ovan, kringgår det rådgivande yttrandet statens samtycke genom att avge rättsliga yttranden i frågor som är klart reserverade för FN:s och bilaterala förhandlingsramverk.

Fortsättning följer...

Avvikande åsikt från vice ordförande Sebutinde del 5

 Jag rekommenderar att den som är intresserad läser domstolens viceordförande Sebutindes avvikande åsikt till ICJ:s rådgivande beslut till FN:s generalförsamling. Den innehåller en mängd intressanta fakta.

Dissenting opinion of Vice-President Sebutinde

Här nedanför finns några plock från texten översatta av AI.

V. BRISTER I RÅDGIVANDE YTTRANDET

Domstolen, med utgångspunkt från frågorna från generalförsamlingen och olika uttalanden och iakttagelser som lämnats in inför domstolen, identifierar Israels policy och praxis i samband med ockupationen som de ansåg vara olaglig, och som följaktligen borde få rättsliga konsekvenser för Israel, andra stater och FN. Förutom att rösta emot det rådgivande yttrandet skulle jag vilja dela med mig av några tankar om de frågor som ställdes i begäran och revisionsrättens svar på dem, och belysa deras begränsningar.

Svar på fråga 1

Med tanke på det breda internationella stödet för dessa rättsliga förslag har majoriteten av domstolen helt förutsägbart accepterat de rättsliga premisserna eller presumtionerna i den första frågan som hänvisades till den av generalförsamlingen, nämligen: (a) att Israels ockupation inklusive bosättningar och annektering av palestinska territorier som ockuperats sedan 1967 är i sig olagliga; (b) att Israel är ansvarigt för en "pågående kränkning . . . om det palestinska folkets rätt till självbestämmande”; (c) att Israels politik och praxis är avsiktligt och nödvändigt "inriktat på att förändra den demografiska sammansättningen, karaktären och statusen för . . . Jerusalem”; och (d) att Israels praxis och politik är i sig diskriminerande och strider mot viktiga regler i internationell humanitär rätt (IHL) och internationell mänsklig rättighet (IHRL).

Den verkliga utmaningen för domstolen uppstår när man försöker besvara den andra frågan med den begränsade information som den ensidiga berättelsen ger "Hur hänvisar Israels politik och praxis till . . . ovan påverkar ockupationens rättsliga status, och vilka är de rättsliga konsekvenserna som uppstår för alla stater och Förenta Nationerna av denna status?”

Svara på fråga 2

Förutsägbart har domstolen, efter att ha kvalificerat Israels närvaro i de omtvistade territorierna som en illegal ockupation, i enlighet med de flesta deltagares åsikter, dragit slutsatsen att Israel enligt internationell rätt är skyldigt att få ett slut på sin illegala politik och praxis, i syfte att förverkliga Palestinas rätt till självbestämmande. Återigen är detta föga förvånande och inte nytt eftersom domstolen gjorde liknande uttalanden i Wall Opinion. Dessutom, så vitt jag kan se från den begränsade informationen inför domstolen, ifrågasätter inte ens Israel det faktum att det palestinska folket har rätt till självbestämmande. Den större utmaningen ur en juridisk och praktisk synvinkel är att domstolen avgör de mer komplexa och nyanserade frågorna, såsom territoriella omfattningen av den oberoende palestinska staten, tidslinjen och processen genom vilken Israel bör få den "olagliga ockupationen" till ett slut, inklusive att dra sig tillbaka från de omtvistade territorierna utan att äventyra sina egna säkerhetsbehov.

Frågor som kräver noggrant övervägande

I den här delen av mitt yttrande delar jag vissa betänkligheter som jag har med några av de frågor som enligt min uppfattning domstolen inte har tagit tillräcklig hänsyn till i det rådgivande yttrandet.

1.Tidslinjen för att avsluta Israels ockupation är osäker och ogenomförbar 

 Tidslinjen som föreslagits av de flesta deltagare och vad domstolen har kallat "att få ett slut på Israels olagliga närvaro i det ockuperade palestinska territoriet så snabbt som möjligt" är osäker och ogenomförbar . Medan Palestina, liksom de flesta av deltagarna, har krävt ett "omedelbart, totalt och villkorslöst" slut på Israels illegala ockupation, har formuleringen i det rådgivande yttrandet, tillsammans med en total avsaknad av några kommentarer som tar upp Israels säkerhetsproblem, samma effekt som de flesta stater bad om. Dessutom strider detta helt klart mot vad Israel och Palestina tidigare kommit överens om, inklusive under Osloavtalet, eller till och med vad säkerhetsrådet sanktionerade enligt resolutionerna 242 och 338. Ett omedelbart, totalt och ovillkorligt tillbakadragande av israeliska väpnade styrkor och civila bosättningar är helt enkelt ogenomförbart i nuvarande situation.

Detta beror på att Israels fortsatta närvaro på Västbanken och Jerusalem (och nyligen i Gaza) delvis bygger på verkliga säkerhetsproblem; oenigheten mellan parterna om de två staternas gränser och de facto verkligheten på plats. Dessa frågor kommer att göra ett omedelbart och ensidigt tillbakadragande av Israel praktiskt taget omöjligt.

Ännu viktigare, domstolen borde ha föreställt sig och rekommenderat till generalförsamlingen, säkerhetsrådet och tredjeländer, en process som införlivar den tidigare nämnda internationella förhandlingsramen i "Israels tillbakadragande". Detta kunde till exempel ha gjorts genom att rekommendera att tidslinjen och arbetssättet för Israels tillbakadragande skulle bestämmas genom bilaterala eller multilaterala förhandlingar under FN:s överinseende.

2. Det rådgivande yttrandet ignorerar Israels legitima säkerhetsproblem och behov av effektiva säkerhetsgarantier

En annan viktig faktor som domstolen har förbisett, och som skiljer Israel-Palestina-konflikten från andra internationella situationer som involverar krav på ett "omedelbart, totalt och ovillkorligt slut" av kolonisering eller ockupation eller utgånget rättsligt mandat, är de existentiella hot och säkerhetshot som utgörs av det judiska folket och staten Israel, från de omtvistade områdena och från dess motståndare i grannskapet och bortom. Det är obestridligt att det finns stater och icke-statliga aktörer som öppet har uttryckt en önskan att se staten Israel, inte bara dra sig ur OPT utan också utplånas från jordens yta, inklusive från dess eget territorium. Gång på gång har Israels motståndare inlett överraskande attacker mot Israel inom hennes gränser och inte bara som vedergällning för hennes ockupation av palestinskt territorium. Faktum är att många av krigen mellan Israel och hennes arabiska grannar har utkämpats av Israel i förebyggande syfte för att avlägsna ett omedelbart och existentiellt militärt hot som härrör från antingen OPTs eller från fiender längre bort. Exempel inkluderar kriget 1967, sexdagarskriget och på senare tid det pågående Gazakriget. Som påpekats tidigare i detta yttrande har säkerhetsrådet hittills tagit hänsyn till Israels legitima säkerhetsproblem och krävt ett tillbakadragande som sker samtidigt med effektiva säkerhetsgarantier, vilket återspeglas i dess resolutioner 242 (1967) och 338 (1973) m.fl.

Faktum är att Osloprocessens kollaps orsakades av Israels ovilja att fortsätta sitt tillbakadragande från de ockuperade områdena i avsaknad av effektiva säkerhetsgarantier från den palestinska sidan. Vid den tiden, istället för säkerhetsgarantier, upplevde Israel självmordsbombningar som härrörde från OPTs under perioderna 1994-1997 och 2000-2006, vilket ledde till en avmattning och slutligen stopp för tillbakadragningsövningen. Omvänt, den enda gången Israel ensidigt har dragit sig tillbaka från Gazaremsan 2005 och inte insisterat på samtidiga säkerhetsgarantier för sig självt, har resultaten varit katastrofala för Israel.

Det rådgivande yttrandet tar inte hänsyn till den spända säkerhetssituationen på Västbanken, som gör det praktiskt taget omöjligt för israeliska styrkor att ensidigt dra sig tillbaka från ockuperade områden utan att införa säkerhetsgarantier för hundratals israeliska medborgare eller bosättare (inklusive de som inneha giltiga titlar till privat mark från före 1948) som skulle förbli under palestinsk kontroll. Situationen kan bli farligt flyktig för alla kvarlämnade israeliska medborgare om ett ensidigt tillbakadragande av Israel från de omtvistade områdena skulle leda till ett maktvakuum som skulle fyllas, som i fallet med Gazaremsan, av Hamas eller andra extremistgrupper till Israels förstörelse. Mot bakgrund av ovanstående omständigheter är det beklagligt att domstolen, när den avger sitt rådgivande yttrande i detta fall, har valt att förbise och har underskattat legitimiteten i Israels säkerhetsproblem.

3 Behovet av att balansera konkurrerande suveränitetsanspråk

En annan komplex fråga som är relevant för att analysera de rättsliga konsekvenserna av olagligheten i Israels politik och praxis är det faktum att Israel har sina egna suveränitetsanspråk beträffande delar av territoriet som det internationella samfundet ser som OPT, en fråga som inte ägnats någon uppmärksamhet av flest deltagare. Även om det verkar finnas ett brett internationellt samförstånd kring förslaget att tvåstatslösningen bör implementeras baserat på Israels gränser från 1967, kan ett sådant politiskt samförstånd inte i och för sig ge äganderätt till territorium där inget existerar enligt internationell rätt, eller ta bort äganderätt över territorium där sådan äganderätt finns lagligen. Fastställande av suveränitet kan till exempel innebära att man tar kännedom om och behandlar olika områden där det fanns en övervägande judisk närvaro före 1948 (t.ex. de judiska kvarteren i Gamla Jerusalem eller Gush Etzion) gentemot andra områden från vilka Israel ensidigt drog sig tillbaka (t.ex. Gazaremsan). Att kräva Israels "omedelbara, totala och ovillkorliga" tillbakadragande skulle vara liktydigt med att förneka Israels rättsliga anspråk som hänför sig till delar av dessa territorier.

För att fastställa de konkurrerande suveränitetsanspråken skulle domstolen behöva flytta sitt fokus från en granskning av "Israels policy och praxis i OPTs" till en granskning av Israels och Palestinas konkurrerande suveränitetsanspråk över olika delar av OPTs, trots att sådana frågor var inte tillräckligt argumenterat under detta förfarande. Det är uppenbart att detta är komplexa frågor som med rätta kräver en förhandling snarare än en rättslig lösning. Detta är ytterligare ett skäl till varför resolution 242 kräver ett avtal som leder till "uppsägning av alla anspråk" och erkännande av "säkra och erkända gränser". Det är också därför som Osloöverenskommelserna föreställde sig förhandlingar om slutlig status över gränser.

4.Frågan om rättsmedel eller skadestånd

Detta är uppenbarligen en situation där det finns tillräckligt med skuld, inte bara av Israel utan också av arabiska palestinier (för misslyckande av tidigare fredsförhandlingar och för att ha tillgripit krig) och, i viss mån, det internationella samfundet, för att ta det länge för att hitta en varaktig lösning på Israel-Palestina-konflikten. 

Lösningen av två stater som samexisterar fredligt sida vid sida, har aldrig legat i händerna på den ena eller den andra parten. Israels ensidiga tillbakadragande från OPTs (kort på att försvinna från jordens yta) kommer inte att åstadkomma den välbehövliga freden i Mellanöstern. Detta väcker frågan: exakt vad är Israels del av skulden som det borde betala skadestånd för?

Dessutom, i de flesta om inte alla fall av avkolonisering eller uppsägning av Nationernas Förbund eller FN-mandat där ockupations- eller kolonialmakten har gynnats av årtionden av plundring av natur- och mineraltillgångarna i det ockuperade territoriet eller kolonin, har människorna i dessa territorier uppnått självbestämmande, inte fått några skadestånd för sin förlust, än mindre att återställa dem till status quo ante! 

Situationen i denna del av Mellanöstern är annorlunda eftersom Israel inte är en kolonisatör, som har visats i det historiska sammanhanget. Det var Storbritannien som ursprungligen hade mandatet för Palestina, och staten Israel var den enda staten som uppstod som en självständig stat och ärvde hela det omtvistade territoriet under uti possidetis juris. 

Utan att först fastställa och balansera de berörda parternas konkurrerande suveränitet och territoriella anspråk, är det enligt min uppfattning orealistiskt och förenklat att rekommendera den typ av skadestånd som avses i det rådgivande yttrandet. 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, under jämförbara omständigheter, ansåg i 2010 års Demopoulos-mål som involverade norra Cypern, med vilken åsikt jag håller med om i det aktuella fallet, att: "Domstolen finner sig ställd inför mål belastade med politiska, historiska och faktiska omständigheter. komplexitet som härrör från ett problem som borde ha lösts genom att alla parter tagit fullt ansvar för att hitta en lösning på politisk nivå. Denna verklighet, liksom tidens gång och den fortsatta utvecklingen av den bredare politiska tvisten måste informera domstolens tolkning och tillämpning av konventionen som inte, om den ska vara sammanhängande och meningsfull, varken vara statisk eller blind för de konkreta faktiska omständigheterna .”

Ledare i Jerusalem Post om UNIFIL och västvärldens reaktioner

En läsvärd ledare i Jerusalem Post!

 UNIFIL’s inaction and the West's blind eye - editorial

Hezbollah has been hiding behind UNIFIL for far too long, but European leaders continue to blame Jerusalem.

...Given that UNIFIL has done little to prevent Hezbollah from bombarding Israel from southern Lebanon since October 8, and given that it did nothing to report Hezbollah’s massive buildup in the region over the years, the claim by the European foreign ministers that the organization is a force for stability, is utterly baseless.

Furthermore, the accusation that Israel is deliberately targeting UNIFIL personnel is ridiculous. Israel cannot tolerate a situation where Hezbollah terrorists believe they can fire near UNIFIL positions and be immune from an Israeli response.

UNIFIL, to ensure that its personnel are not harmed, should withdraw from southern Lebanon. And top-tier European foreign ministers, to retain credibility with Jerusalem, should direct their condemnations at Hezbollah for brazenly violating the UNSC Resolution 1701 and for putting UNIFIL at risk rather than accusing Israel of defending itself against terrorists.

...Hezbollah has built fortifications and has transferred weapons to southern Lebanon for years, but in a 2017 report to the UN Security Council, the Irish commander of UNIFIL at the time, Maj.-Gen. Michael Beary declared, “I have no evidence, nor have I been provided with any evidence of weapons transfers into my area of operations. We are extremely active in the area, and if there was a large cache of weapons, we would know about it.”

An incredulous Nikki Haley, then the US ambassador to the UN, said Hezbollah openly bragged about its stockpiled weapons; only the UNIFIL commander remained “blind” to this.

UN Secretary-General António Guterres supported Beary and said the UN could not confirm Israel’s account that Hezbollah was arming itself in southern Lebanon.

What a joke.

What does Guterres think – that the Hezbollah attack tunnels full of equipment and weapons that the IDF is unearthing each day in southern Lebanon were formed as if by magic? That the rockets and missiles stored in scores of homes in the area materialized out of thin air?

The very same Guterres is now rejecting Prime Minister Benjamin Netanyahu’s appeals to evacuate UNIFIL forces from the combat zone in southern Lebanon and the result of this refusal, Netanyahu said on Monday, is that UNIFIL is serving as a human shield for Hezbollah..."

Finland väljer sida

 Följande text lovade Kyrkpressen publicera, men den uppmuntran och den varning som finns i avslutningen ville man stryka: 

Trots att de flesta inte längre bryr sig om Gud och vad han sagt påminner jag om att enligt Bibeln blir den som välsignar Israel välsignad och den som förbannar blir förbannad. 

Finlands statsledning drar förbannelse över vårt land.

Finland röstade för ett par veckor sedan för en resolution i FN  som på flera sätt fördömer och riktar sig mot Israel. Statsledningen har bekräftat att röstningsförfarandet inte var något misstag utan i enlighet med Finlands linje.

Statsminister Orpo säger att man inte valt sida i konflikten, ifall han själv tror på sina ord är det mycket märkligt.

- Enligt Finlands linje är Judéen, Samarien och östra Jerusalem, dit gamla stan räknas, ockuperat palestinskt territorium, trots att det aldrig under historien existerat något palestinskt territorium. Områdena erövrades från Jordanien som olagligt ockuperat dem.

Israel skall inom 12 månader lämna dessa områden. Detta trots att internationella avtal klart och tydligt säger att området getts till judarna för att de där skall återupprätta sin nationalstat och att det är genom förhandlingar mellan parterna som en eventuell palestinsk stat kan bildas.

- Det historiska Jerusalem som varit judarnas religiösa och politiska huvudstad i 3000 år skall överlämnas till ett folk som inte existerade för 80 år sedan.

-Finland motsätter sig att stater har sina ambassader i Israels huvudstad Jerusalem.

- Trots att omvärlden hysteriskt protesterat när Israel flyttat på den palestinska befolkningen i Gaza, för att undkomma de värsta striderna, kräver Finland att Israel flyttar alla judiska invånare från sina hem på västbanken. En eventuell palestinsk stat skall blir etniskt rensad från judar.

- Finland uppmanar till bojkott av allt och alla som har att göra med Israel på de ockuperade områdena.

-Finland kräver att vapenförsäljning till Israel upphör om det finns misstankar att de kan användas på ockuperat område. Därifrån Israels fiender planerar, förbereder och utför sina attacker.

Detta var några plock från resolutionen som Finland röstade för. Det visar att det finns stor okunskap och lite förstånd inom vår utrikespolitiska ledning.

 Finland vill tvinga judar att lämna sina hem, respekterar inte tidigare internationella beslut, respekterar inte och bryr sig inte om historiska fakta och visar sitt stöd till dem som vill förinta Israel och ger dem därmed uppmuntran att fortsätta sin strid.

 

Daniel Brunell

Sakargument mot Finlands linje

 Texten har sänts till HBL men inte publicerats.

Ingemo Lindroos säger i en ledare att debatten om Mellanöstern skall föras med sakargument. Tyvärr följer hon inte sitt eget råd. Hon avvisar sakliga argument som bibeltroende för fram bara  på grund av att de också tror på Bibeln.

Många kristna har genom sin koppling till Israel tydligen betydligt större kunskap om historiska fakta och dagens läge i Israel än de flesta politiker och journalister har.

Genom omröstningen i FN:s generalförsamling vill Finland tvinga judar att lämna sina hem, respekterar inte tidigare internationella beslut, respekterar inte och bryr sig inte om historiska fakta och visar sitt stöd till dem som vill förinta Israel och ger dem därmed uppmuntran att fortsätta sin strid.

Både politiker och journalister borde läsa den avvikande åsikt som Julia Sebutinde, viceordförande  i FN domstolen ICJ,  lämnade in till det utlåtande som var grund till generalförsamlingens omröstning. Den innehåller en mängd fakta som de flesta väljer att blunda för och enligt henne borde saken överhuvudtaget inte ha behandlats av domstolen.

Genom sitt röstningsförfarande vill Finland att vapenförsäljning till Israel stoppas trots att landet utsätts för angrepp på sju fonter och kämpar för sin existens.

Finland kräver att Israel tvångsförflyttar omkring en halv miljon judar från sina hem på den så kallade västbanken för att göra en eventuell palestinsk stat etniskt rensad från judar.

Finland kräver att Israel inom 12 månader överlämnar västbanken, inklusive gamla Jerusalem som varit judarnas huvudstad i 3000 år, till ett folk som inte existerade för 80 år sedan. Detta trots att Israel genom bl.a. Palestinamandatets stadgar har minst lika berättigade krav på området som de palestinska araberna har.

Dessa exempel från resolutionen visar att man inte behöver vara någon fanatisk kristen för att motsätta sig Finlands förfarande, det räcker med lite kunskap om läget.

Kanadas representant sade efter omröstningen att man inte kan stöda en ensidig resolution som ensam håller Israel ansvarig för konflikten och  som strävar efter att isolera Israel.

Daniel Brunell