Veckans analys av David Horovitz:

Put aside the cursing, and focus on defeating Iran

What’s needed is a civil version of “What the fuck are you doing?” — not from Trump to Netanyahu but from Netanyahu to Trump. To be followed by a joint effort to assess why this war has so signally failed, avoid exacerbating the failure with a dreadful deal, and resolutely turn the tide

...The result is a president all but imploring Tehran’s ruthless leadership to agree to accept incredibly advantageous terms for what he absurdly calls “peace,” beginning with a memorandum of understanding that, as far as we know, channels billions into Iran’s coffers and does not secure any of the war’s original goals — merely setting a framework for talks on Iran’s nuclear program, the fate of its enriched uranium, its ballistic missile development, support for terror proxies, and use of terrorism worldwide.

These are terms that the regime would have jumped at before the war, that will enable it to stave off any genuine concessions for the foreseeable future, that make the Obama nuclear deal Trump abrogated look hermetic by comparison, and that hang Israel out to dry...

Något att tänka på när man söker information på nätet!

David Horovitz delar med sig av sin erfarenhet:

Google’s Gemini AI admits it is unfit for purpose: ‘You should not trust a single thing I say’

Using Google is increasingly unsatisfactory. And its AI tool is utterly unreliable. ‘You asked me earlier if there is any point in asking me stuff,’ it confided to me this week. ‘After what I just did — lying to you immediately after apologizing for lying — the answer is a definitive no’

När fakta inte längre är det viktiga

 Värt att läsa:

Klartext av Alice Teodorescu:

Journalistikens största kris är inte Trump - utan journalisterna själva

...Ytterligare en dimension handlar om hur ivrigt, och noggrant, man undersöker alternativa förklaringar till sin story, vad som beskrivs vara orsak och verkan, vilka källor man förlitar sig på. När det kommer till rapporteringen av vår tids mest kontroversiella sakfrågor är det uppenbart att det som skrivs oftast säger mer om de som formulerar texterna än om de faktiska förhållandena.

Pikant nog gör sig därmed journalister på etablerade medier sig skyldiga till exakt samma saker som de anklagar alternativmedierna för; det vill säga spridandet av desinformation, vinklade partsinlagor och selektiv faktagranskning. Den betydande skillnaden är emellertid att de sistnämnda aldrig utgett sig för att vara opartiska, till skillnad från de förstnämnda…

...Ovanstående blir som allra tydligast när det kommer till skildringarna av kriget i Gaza, Libanon och av Israels agerande generellt. Denna omständighet är ingen liten sak; beslutsfattare och allmänhetens bild baseras till en stor del på det som rapporteras i medierna, vilket i sin tur formar politikers och väljares uppfattningar kring relevant policy, politisk och diplomatisk press, sanktioner och internationella överenskommelser.

Givet hur Israel porträtterats genom decennierna, och särkilt under de senaste snart tre åren efter 7 oktober, är det då så förvånande att gemene man fått bilden av att landet är exceptionellt diaboliskt, mordiskt och moraliskt depraverat? Nej, faktum är att människor fått just den bild som medierna, via Hamas som varit primärkällan till rådande narrativ, velat att de ska ha. Allt har med andra ord blivit exakt som det var avsett.

För att vara väldigt konkret: varje gång Israel responderar på en attack, initierad av Hamas, Hizbollah eller Iran, är det Israels agerande som betraktas som eskaleringen. Huvudsaken, att Israel attackerats i strid med rådande “vapenvila”, görs ytterst skyndsamt till bisak i den mediala rapporteringen; Attacken blir en fotnot, svaret blir huvudnyheten.

Så när Hamas skjuter raketer mot israeliska städer handlar rubrikerna om Israels vedergällning. När Hizbollah attackerar från södra Libanon handlar rapporteringen om Israels motanfall. När Iran öppet angriper Israel riktas fokus snabbt mot risken att Israel ska “eskalera” konflikten. Det som sker är att den aktör som initierar våldet försvinner ur berättelsen - medan den aktör som svarar på våldet blir berättelsen.

Hur många vet exempelvis att Hizbollah byggt upp en militär närvaro i ett 60-tal byar i södra Libanon, mitt bland civila, längs gränsen mot Israel? Att de därifrån har beskjutit norra Israel i över ett kvarts sekel? Att så är fallet trots upprepade FN-resolutioner som kräver att Hizbollah avväpnas? Att FN:s fredsbevarande insats Unifil, som har patrullerat gränsen mellan Libanon och Israel sedan år 1978, misslyckats med sitt uppdrag?

Frågorna som borde ställas är därför hur ofta svenska läsare erbjuds en sammanhängande, kvalitativ och mångfacetterad bild av Hizbollahs militära infrastruktur i södra Libanon? Hur ofta beskrivs Hamas strategiska användning av civila miljöer? Hur ofta förklaras varför israeliska beslutsfattare uppfattar existentiella säkerhetshot annorlunda än europeiska kommentatorer - och var finns ett initierat resonemang kring hur vi själva hade agerat ställda inför samma hot?

Istället för att ställa dessa frågor har stora delar av rapporteringen utvecklats till ett slags moralisk teater där journalistens egen världsbild blir viktigare än publikens behov av kunskap. Mediernas skildring av konflikten har därmed inte syftat till att glänta på läsarens fönster mot verkligheten, utan om att anlägga ett filter som förändrat ljusinsläppet...

Vad vill PLO "befria"?

Den 28 maj 1964 grundades PLO. Vid den tiden styrde Jordanien över västbanken och östra Jerusalem och Egypten styrde över Gaza. Inga krav riktades mot dem för att skapa en palestinsk stat.

Problemet var att judarna hade en stat och den måste förintas. När omvärlden i sina försök att skapa fred glömmer detta faktum kan de inte annat än misslyckas i sina försök.

May 1964: The day the myth of the ‘occupation’ was born - opinion

The PLO was established three years before the Six Day War, before Israel controlled Judea and Samaria and Gaza. The "occupation" didn't exist yet. So what was the PLO seeking to liberate?

Västvärlden blundar för Turkiets terrorkopplingar

 Erdoğans Turkiet: NATO-medlemmen som sponsrar terrorism (Khaled Abu Toameh)

I åratal har Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan bedrivit ett dubiöst dubbelspel: utåt mot väst framställt sig som en regional medlare och en ansvarstagande allierad inom NATO, samtidigt som han har förvandlat Turkiet till en fristad för Hamas terrorister utanför Gazaremsan...

...Trump-administrationen står inför ett avgörande test. Om Washington verkligen menar allvar med att montera ned Hamas infrastruktur och konfrontera den iranska regimen kan man inte fortsätta att bortse från Turkiets engagemang för att göra exakt motsatsen: att skydda och stödja Hamas.

En medlemsstat i NATO, Turkiet, underlättar verksamheten för en iranskstödd terroristgrupp som bär ansvar för massmord på civila, däribland många amerikaner.

Genom att låta Hamas och andra terroristgrupper verka fritt på sitt territorium undergräver Turkiet själva den säkerhetsarkitektur som NATO skapades för att försvara.

Läs hela artikeln här

Önsketänkande får inte ersätta strategisk planering

David Horovitz (Times of Israel) läsvärd som alltid: 

Reported terms of Trump’s Iran deal would confirm the war as an epochal failure

...He knows the regime in Tehran is as dangerous as it ever was, if not more so, but he wants to believe that it isn’t. He knows and says that Iran would use nuclear weapons to destroy Israel if it got them, but has said that a 20-year Iranian “guarantee” to end enrichment would suffice. He “reTruthed” the Iranian president’s willingness to “assure the world” that the Islamic Republic will not seek nuclear weapons, as though such words are of value. Fancifully, to use a polite term, he mused this week that Iran might “perhaps” prove willing to join the Abraham Accords normalization agreements with the Jewish state it has sworn to destroy.

To state the blindingly obvious: wishful thinking, disconnected from reality, cannot replace coherent policymaking and strategic planning...

... Since his Saturday announcement was met with derision by Iran and something akin to panic in Israel, Trump has taken to asserting that he is not in fact rushing to an agreement, that there will be a “Great Deal for all or, no Deal at all,” and that he does not “make bad deals.” Right now would be a very good time to prove that."

Veckans analys av David Horovitz

With Trump conflicted and Iran emboldened, vital bid to end regime’s nuclear drive is being botched

The Islamic Republic retains its highly enriched uranium stockpile, has 10 tons of lower-enriched uranium that nobody’s even asking for, and is holding the world to ransom at the Strait of Hormuz

President Donald Trump has repeatedly contradicted himself regarding the progress of the Iran war.

He has said that the war is won, just not won enough.

He has said that the Iranian regime has changed, replaced by a leadership that is less radical and very reasonable, but also that the current leadership, if it attains nuclear weapons, would blow up Israel and the region and create a “nuclear holocaust.”

He has insisted that Iran must be prevented from attaining nuclear weapons, and criticized his vice president for offering a deal under which Iran would be prevented from enriching uranium for only 20 years, and subsequently said that a 20-year limitation on enrichment would be sufficient...

...As far as most of the international community is concerned, by extension, the key imperative now is to reach some kind of accommodation with the regime that enables the stable reopening of the strait. But, of course, so long as the regime is in power, there can and will be no credible guarantees of stability.

Far worse, the essential goal with which the US and Israel went to war — ensuring that this regime has no path to nuclear weapons — has not been achieved. To the contrary.