Faran skärper sinnen

Det är intressant att se hur annorlunda man resonerar när man ställs inför en verklig fara istället för att vara en betraktare på avstånd. I Hufvudstadbldets ledare konstaterar Torsten Fagerholm att när man möter en aggressiv diktator är det bara rå styrka som kan rå på honom.

Emma Strömberg påminner i sin krönika om vikten av att ta totalitära ledare på orden. De menar oftast vad de säger att de kommer att göra, det handlar inte om retoriska överdrifter.

Israel har i årtionden haft "aggressiva diktatorer" och "totalitära ledare" att kämpa mot. Allt från Iran till andra grannstater och terroristorganisationer, men Israel har inte fått det stöd de borde ha fått att använda den råa styrkan som många gånger skulle ha fordrats. Omvärlden har istället valt att tro att fienderna inte menar allvar med sina hot. Det har förresten också Israel gjort, vilket var en av delorsakerna till att Hamas lyckades med sin massaker den 7 oktober.

Det är många gånger svårt att tro att ondskan kan vara så ond som den säger sig vara.

När man själv hamnar i elden inser man saker man inte tidigare insett.

Torsten Fagerholm: Nu avgörs Europas öde: hur mycket moteld erbjuder vi Kreml?

Konflikträdsla gentemot Kreml leder bara till fler och mer utdragna konflikter.

Med en aggressiv diktator löser man inga dispyter vid förhandlingsbordet. Lenin lär ha sagt: ”Testa med en bajonett. Om du möter mjukhet ska du pressa vidare, men om du möter stål ska du dra dig tillbaka!”

Hittills har Kreml eskalerat kostnadsfritt, i åratal.

Rå styrka är det enda språk Ryssland förstår eller accepterar. Mönstret genomsyrar historien: från det kejsardömet via kommunisteran till Putins försök att återupprätta förtrycksapparaten Sovjet.

Kreml ser mellanstatliga konflikter som normala och oundvikliga, och krig (inte fred) som naturtillstånd. Denna paranoida världs- och historiesyn kan vara svår att begripa i väst.

Auktoritära ledare avslöjar sig – men vi tror dem inte (Emma Strömberg)

Innan Donald Trump blev vald till USA:s president sade han rakt ut att han inte är intresserad av att stödja Ukraina och kan åstadkomma fred på 24 timmar. Han var öppet avogt inställd till Nato.

Men när han väl vid makten i rask takt började förverkliga den utlovade politiken, sände det chockvågor över Europa.

Det för tankarna till hur den politiska tänkaren Hanna Arendt skriver att totalitära ledare ofta talar helt öppet om sina mest extrema planer, men omvärlden tar dem inte på allvar.

I boken Totalitarismens ursprung som utkom efter andra världskriget skriver Arendt att Adolf Hitler redan i början av 1930-talet talade öppet om de mest extrema planerna på att utrota judar. Men det avfärdades som retoriska överdrifter.

Hur bekämpa antisemitismen i dag? (HBL 10 mars)

 Följande text publicerades som insändare i Hufvudstadsbladet idag, den 10 mars. (Längst ner en längre version av texten med lite mer information.)

Hur bekämpa antisemitismen i dag?

Med anledning av Förintelsens minnesdag  konstaterade jag att politiker och nyhetsmedia ganska enhälligt tog avstånd från den förföljelse  av judar som skedde under nazisternas tid i Europa. Detta är helt rätt och riktigt. Problemet verkar vara att så många har svårt att överföra lärdomarna från judeförföljelserna under historien lopp till vår tid, att förstå hur antisemitismen tar sig uttryck i dag.

 Den riktar sig nämligen mot den judiska staten Israel och får sin näring av hatet mot Israel.

Rabbi Jonathan Sacks sade för snart tio år sedan i ett tal till europaparlamentet:  "På medeltiden hatades judar på grund av sin religion. Under artonhundratalet och början av nittonhundratalet hatades de på grund av sin ras. Idag är de hatade på grund av sin nationalstat, staten Israel. 

 Antisemiter under historiens lopp har hänvisat till vad som vid tidpunkten varit den högsta auktoritetskällan, religionen, vetenskapen och i dag, mänskliga rättigheter. Därför kritiseras följdriktigt idag den enda fungerande demokratin i Mellanöstern för rasism, apartheid, brott mot mänskligheten, etnisk rensning och folkmord.

 Hur är det möjligt, borde vi alla fråga oss. Det som händer i Israel och Mellanöstern påverkar inställningen till judar negativt över hela världen. Här kommer politikers och nyhetsmedias ansvar in i bilden. Man borde satsa på att föra fram vad som verkligen händer, och förklara, inte som långt varit fallet, bli en kanal för antiisraelisk propaganda.

Ett exempel: Under en lång tid rullade i varje nyhetssändning uppgifter om dödade i Gaza i rutan. Inget annat, ingen förklaring till vad som hänt. Inget om de strider som pågick, inget om skadade och dödade israeler. Människor som följde nyheterna fick uppfattningen att Israel utan någon orsak bombade Gaza och helst kvinnor och barn.

 Samma ansvar gäller när man kommenterar och rapporterar om resolutioner från olika FN organ och mänskorättsorganisationer. Bakom resolutioner och rapporter finns en politisk agenda, en agenda som ofta är direkt jude- och Israelfientlig. Det är något som nyhetskonsumenter borde bli medvetna om, men det kan de bara bli om journalister och politiker granskar, kritiserar och rapporterar om hur det ligger till.

 Så länge judarnas rätt till en egen stat ifrågasätts, så länge den judiska statens rätt att försvara sig motarbetas och så länge judar i Europa förföljs på grund av händelser i Mellanöstern har media och politiker misslyckats i kampen mot antisemitismen. För att kunna lyckas i kampen måste man först inse vad kampen handlar om i vår tid. Det hjälper inte att bara ta avstånd från historiska händelser, då blir löftet om "aldrig mer" endast tomma ord.

 Daniel Brunell

Hur bekämpa antisemitismen i dag?

Med anledning av Förintelsens minnesdag för några veckor sedan konstaterade jag att politiker och nyhetsmedia ganska enhälligt tog avstånd från den förföljelse  av judar som skedde under nazisternas tid i Europa. Detta är helt rätt och riktigt. Problemet verkar vara att så många har svårt att överföra lärdomarna från judeförföljelserna under historien lopp till vår tid, att förstå hur antisemitismen tar sig uttryck i dag.

Enligt en färsk undersökning av ADL har 46% av världens befolkning betydande antisemitiska attityder. Situationen i Europa och Finland är betydligt bättre men ändå har omkring en av fem personer antisemitiska övertygelser. Tar man med frågan om den judiska staten Israel i beräkningen så vill t.ex. en av tre personer att Finland bojkottar israeliska produkter och företag.

Här får man en fingervisning av hur antisemitismen tar sig uttryck i vår tid.

Den riktar sig mot den judiska staten Israel och får sin näring av hatet mot Israel.

Rabbi Jonathan Sacks sade för snart tio år sedan i ett tal till europaparlamentet:  "På medeltiden hatades judar på grund av sin religion. Under artonhundratalet och början av nittonhundratalet hatades de på grund av sin ras. Idag är de hatade på grund av sin nationalstat, staten Israel. Det tar olika former men det förblir samma sak: uppfattningen att judar inte har någon rätt att existera som fria och jämställda människor."

 Sacks konstaterade också att antisemiter under historiens lopp hänvisat till vad som vid tidpunkten varit den högsta auktoritetskällan, religionen, vetenskapen och i dag, mänskliga rättigheter. Därför kritiseras följdriktigt idag den enda fungerande demokratin i Mellanöstern för rasism, apartheid, brott mot mänskligheten, etnisk rensning och folkmord.

 Jag har under senaste tiden sett både insändare och inlägg på sociala medier där personer som helt klart har en mycket bristfällig kunskap om Israel och Mellanöstern häver ur sig just sådana anklagelser som Jonathan Sacks hänvisade till. Det finns till och med personer som visar förståelse för och verkar stöda Hamas hänsynslösa behandling av de kidnappade israelerna, döda och levande, som har frigetts.

Efter att Hamas utförde sin massaker av judar den 7 oktober 2023 har antisemitiska attacker ökat lavinartat. I USA har antisemitiska attacker ökat med 228% (även mord), i Kanada med 562% ( 25% våldsamma), i Frankrike med 350 % (28% våld), Storbritannien 450%, Chile 325 % och Australien 387%.

 Hur är det möjligt, borde vi alla fråga oss. Det som händer i Israel och Mellanöstern påverkar inställningen till judar över hela världen. Här kommer politikers och nyhetsmedias ansvar in i bilden. Man borde satsa på att föra fram vad som verkligen händer, och förklara, inte som långt varit fallet, bli en kanal för Hamas propaganda.

Bara som ett exempel: Under en lång tid rullade i varje nyhetssändning uppgifter om dödade i Gaza i rutan. Inget annat, ingen förklaring till vad som hänt. Inget om de strider som pågick, inget om skadade och dödade israeler. Människor som följde nyheterna fick uppfattningen att Israel utan någon orsak bombade Gaza och helst kvinnor och barn.

 Samma ansvar gäller när man kommenterar och rapporterar om resolutioner från olika FN organ och mänskorättsorganisationer. Bakom resolutioner och rapporter finns en politisk agenda, en agenda som ofta är direkt jude- och Israelfientlig. Det är något som nyhetskonsumenter borde bli medvetna om, men det kan de bara bli om journalister och politiker granskar, kritiserar och rapporterar om hur det ligger till.

 IHRA ger några exempel på hur antisemitism i dag kan se ut:

- man jämför Israels nuvarande politik med nazisternas politik

- man ägnar sig åt dubbelmoral genom att av avkräva Israel ett uppträdande som inte förväntas eller avkrävs något annat demokratiskt land.

- man förnekar det judiska folket dess rätt till självbestämmande, till exempel genom att hävda att existensen av en israelisk stat är ett rasistiskt verk.

 Så länge judarnas rätt till en egen stat ifrågasätts, så länge den judiska statens rätt att försvara sig motarbetas och så länge judar i Europa förföljs på grund av händelser i Mellanöstern har media och politiker misslyckats i kampen mot antisemitismen. För att kunna lyckas i kampen måste man först inse vad kampen handlar om i vår tid. Det hjälper inte att bara ta avstånd från historiska händelser, då blir löftet om "aldrig mer" endast tomma ord.