Valkampanjen i Israel har kommit igång inför parlamentsvalet i mars. Det är inte så lätt att förstå sig på den israeliska politiken. Nya partier uppstår och gamla försvinner i snabb takt. Kända politiker som startat sin karriär på högerkanten kan plötsligt slå ihop sig med vänsterpolitiker. Samarbetspartners i den gamla regeringen uppför sig som bittra fiender.
De flesta tycks anse att just de är de enda som kan rädda landet och motståndarna är inte bara politiska motståndare utan ett hot mot landets och folkets framtid.
Sedan är faktum att efter valet är manöverutrymmet begränsat oberoende av vem som vinner. Lite olika prioriteringar har man säkert men till exempel när det gäller fredsförhandlingarna med palestinierna har det visat sig att det inte har någon betydelse hur regeringen ser ut.
Ehud Barak ledde en vänsterregering år 2000 och förhandlade med palestinierna. Han erbjöd dem nästan allt de begärde men de svarade med att starta en terrorvåg, den andra intifadan.
Ariel Sharon från högerpartiet Likud drog tillbaka alla israeliska trupper från Gaza och tvingade alla judar att flytta därifrån för att förhoppningsvis få till stånd ett fredsavtal. Istället tog Hamas över Gaza och inledde raketbeskjutning mot Israel.
Några år senare var Ehud Olmert premiärminister och erbjöd palestinierna ett fredsavtal där de igen skulle ha fått mer än Israel egentligen kan ge. Olmert representerade centern inom israelisk politik och hans erbjudande till palestinierna ledde inte till någonting.
Nuvarande premiärminister Netanyahu representerar högern och han har bland annat för en tid stoppat byggandet i de judiska bosättningarna i Samarien och Judéen för att få palestinierna att komma till förhandlingsbordet samt till mångas bedrövelse frigett palestinska terrorister av samma orsak. Resultatet har varit noll.
När det gäller fredsförhandlingarna med palestinierna ser det ut som om det inte skulle ha någon betydelse hur den israeliska regeringen ser ut. Och det har sin naturliga orsak, motparten i förhandlingarna.
Innan Hamas har tillintetgjorts och innan PLO och Fatah erkänner att judarna har rätt till sitt eget land finns det inga förutsättningar för att förhandlingar skall leda någonvart.
När det gäller det kommande valet ser det ut som att en koalition mellan arbetarpartiet ledd av Yitzhak Herzog och Hatnua ledd av Tzipi Livni kommer att försöka utmana Netanyahu om vem som skall leda nästa regering.Till koalitionen kommer kanske ännu Kadima partiets ledare Shaul Mofaz att ansluta sig.
Herzog och Livni har kommit överens om att dela på premiärministerposten ifall de lyckas vinna valet. De båda partierna går till val på en gemensam lista.
För tillfället visar opinionsundersökningarna att det står ganska jämt mellan Netanyahus Likud och Labor- Hatnua.
Tzipi Livni hör till de politiker som vandrat genom flera partier från höger till vänster. Hon började sin karriär i Likud och följde med Ariel Sharon när han bröt sig ut och bildade Kadima.
Senare bröt hon sig ut från Kadima och bildade Hatnua, det parti som hon för tillfället leder och representerar i Knesset.
I det kommande valet går hon till val på en gemensam lista med arbetarpartiet och det främsta målet verkar vara att förhindra att Likud och Netanyahu vinner valet och behåller regeringsmakten.
Kanske Tzipi Livnis karriär är beskrivande för israelisk politik, jag vet inte. Men som sagt det är inte alldeles lätt att hänga med i svängarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar