Israel tar sig samman; Irans axel faller sönder

David Horovitz artikel innehåller mycket information, därför en AI översättning här nedanför.

Israel tar sig samman; Irans axel faller sönder (David Horovitz, Times of Israel) 

Jihadisternas blixtsnabba övertagande av Syrien följdes av IAF:s livsviktiga blixtförstörelse av Assads militära infrastruktur. Nu kan Iran tro att de bara har ett alternativ kvar

Hundra personer som hålls som gisslan i Gaza. Tiotusentals israeler har bara börjat hoppas på att stabiliteten i norr har återställts. Hamas, Hizbollah och Houthierna är fortfarande kapabla att avfyra raketer och drönare. Soldater förlorar fortfarande sina liv i Gaza och i södra Libanon.

Men 14 månader efter att Hamas invaderade, på den värsta dagen i modern israelisk historia, är det den iranska "Axis of Resistance" som håller på att falla sönder, och staten Israel som tar sig samman.

Efter det ofattbara misslyckandet med att försvara sig mot Hamas öppna förberedelser för invasion och slakt i söder, och en påföljande långsam och utdragen militär kampanj i Gaza, har israeliska underrättelse-, mark- och luftstyrkor under de senaste tre månaderna ödelagt Hizbollah – Hamas mycket mäktigare terroristarmé över den norra gränsen – och på så sätt gjort Bashar Assads regim i Syrien sårbar för ett jihadistiskt störtande.

Detta skulle inte ha hänt om Netanyahu hade varit beredd att avsluta kriget i Gaza för att säkra en överenskommelse för gisslan. Det kunde ha hänt tidigare om Gazakriget hade varit mindre tungt och IDF hade frigjorts snabbare för att effektivt ta itu med Hizbollah.

Djupt misstänksamt mot försäkringar från Syriens nye jihadistledare Abu Mohammed al-Golani om att Syrien är "utmattat" av krig och inte kommer att ge sig in i nya, reagerade Israel på de islamistiska rebellernas blixtsnabba övertagande i Damaskus med ett eget strategiskt blixtanfall: att förstöra inte Bashar al-Assads syriska armé i sig – dess trupper hade smält bort – utan Assads syriska vapen.

Al-Golanis namn understryker hans rötter i Golanhöjderna; Namnet på hans Hayat Tahrir al-Sham-grupp kan översättas till "Organisationen för Levantens befrielse" – historiskt sett sett som det område som täcker dagens Syrien, Libanon, Jordanien och, ja, Israel. Han har varit efterlyst för terrorism av USA sedan 2017, med en belöning på 10 miljoner dollar för information som ledde till att han greps.

På söndagen, samma dag som han hyllade segern i ett tal i Damaskus Umayyad-moské, proklamerade en grupp oidentifierade rebeller, också i en moské i Syriens huvudstad, att de i sinom tid skulle bege sig till Israels huvudstad: "Detta är islams land, detta är Damaskus, det muslimska fästet. Härifrån till Jerusalem. Vi kommer till Jerusalem. Tålamod, människor i Gaza, tålamod", utropade en av dem, ett löfte som stöddes av de beväpnade männen runt omkring honom med rop som "Allahu akbar!" ("Gud är störst" på arabiska.)

En djup israelisk försiktighet och vidtagande av åtgärder för att förhindra värsta tänkbara scenarier är således precis vad som behövdes. Om bara Israel hade gjort samma sak före den 7 oktober.

Syrien hade varit ett potent hot mot Israel i det förflutna – en vildsint och dödlig fiende i Yom Kippur-kriget 1973 och en potentiell kärnvapenmakt tills Israel ingrep för att förstöra sin nordkoreanskbyggda kärnreaktor 2007. Från och med förra veckan kunde landet skryta med den största koncentrationen av luftförsvarssystem i världen, enligt den tidigare israeliska flygvapenchefen Ido Nehoshtan.

Landet hade också ett stort utbud av vapen, infrastruktur för kemiska vapen och betydande anläggningar för vapenproduktion.

Uppskattningsvis 80 procent av den syriska militära kapaciteten har nu eliminerats av det israeliska flygvapnet – vilket ger Israel luftherravälde längs just den korridor där ayatollorna hade försökt hålla sig – från Medelhavet, genom Libanon och Syrien till Irak och Iran.

Det är också nödvändigt att Israel har tagit över buffertzonen vid den syriska gränsen, inklusive den syriska sidan av det strategiska Hermonberget. Iranstödda Assad var ett potentiellt potent hot, men inte ett omedelbart sådant. Gränsen var stabil.

Så är inte längre fallet, och därför agerade Israel snabbt för att se till att dess medborgare skyddades.

Premiärminister Benjamin Netanyahu har beskrivit detta som en tillfällig åtgärd, och det är det verkligen, i teorin. Det är bara svårt att förutse hur och när Israel kommer att anse det säkert att dra sig tillbaka.

Israel ser otvivelaktigt också med oro på risken för våldsamt uppror i Jordanien, den stat som man delar sin längsta gräns med, och som utgör ett avgörande bålverk mot Iran. Jordanien leds av en inhemskt impopulär monarki som är offentligt och obevekligt kritisk mot Israel, trots att bilateral säkerhetssamordning är strategiskt avgörande. De två ledarskapen ogillar och misstror varandra; Det ligger i båda ländernas centrala intresse att arbeta för att förbättra dessa förbindelser.

Men den viktigaste strategiska frågan i en tid då nästan alla satsningar är avstängda i denna region, och när häpnadsväckande dramatiska händelser utspelar sig varje vecka, är naturligtvis Iran.

Den Islamiska Republikens två huvudsakliga ombud i försöket att utplåna Israel har förnedrats massivt, Bashar al-Assads regim har snabbt avsatts, och dess egna sårbarheter har exponerats och förstorats av det relativa misslyckandet med dess två attacker mot Israel och styrkan i vad som var ett relativt begränsat israeliskt svar.

Rädslan är att ayatollorna, när de får slut på alternativ, kan dra slutsatsen att Assad i Syrien, liksom Muammar Gaddafi i Libyen och Saddam Hussein i Irak före honom, visade sig sårbara eftersom han aldrig kom fram till bomben, och att de kommer att påskynda sin kärnvapensatsning. De diskuterar redan frågan öppet. De påskyndar redan anrikningen av uran. De har redan en potent kapacitet för långdistansmissiler. De är redan djupt oroande för USA:s underrättelsetjänst och FN:s nukleära vakthund.

Vi får hoppas att USA:s och Israels underrättelsetjänst vet allt de behöver veta om hur långt regimen redan har kommit på vägen mot vapen, och hur brådskande det är att förhindra det.

Även om Netanyahus juridiska taktik har varit en central faktor i den orimligt långa korruptionsrättegången, och även om Netanyahu rutinmässigt ägnar en stor del av sin tid åt ceremoniella aktiviteter och aktiviteter för att marknadsföra sig själv, är det helt enkelt inte bra för Israel att ha sin premiärminister som vittnar i rätten tre dagar i veckan just nu och utan tvekan ägnar många fler timmar åt att arbeta på sitt vittnesmål.

En mindre betungande tidsplan för rättegången skulle vara lämpligare, eftersom israelisk lag gjorde det möjligt för honom att vägra avgå när han åtalades, eftersom de rättsliga myndigheterna nådde en överenskommelse med honom enligt vilken han fortsätter att tjänstgöra som premiärminister även när han vittnar till sitt eget försvar, och eftersom detta är radikalt atypiska och ödesdigra tider för Israel.