I en kommentar till mitt första blogginlägg på Kyrkpressens blogg finns följande uttalande: "Men om vi talar om det Israel som NF och FN erkänner så talar vi om ett Israel med 1948 års gränser, och inte det Israel som existerar idag. Israel har de senaste 40 åren olagligt ockuperat palestinska områden. FN har med ett flertal resolutioner försökt få Israel att retirera från dessa ockuperade områden. "
Klicka här för En lättfattlig presentation på engelska om Israel och dess fiender
Striderna mellan araberna och judarna har aldrig gällt frågan om Israels gränser utan det har varit fråga om Israels rätt att existera som en judisk stat. Fortfarande pågår samma strid. Iran påstår att det är bara en tidsfåga innan Israel upphör att existera. Hamas och Hizzbollah säger i klarspråk att de strävar efter att tillintetgöra Israel. Inte ens den "moderate" Abbas och PLO har klart sagt ut att de erkänner den judiska staten. Tvärtom, i skolundervisning, media och uttalanden från ledande Fatah politiker återkommer kravet på att hela området mellan Medelhavet och Jordan tillhör araberna. Israel har från första början accepterat en tvåstatslösning (1947). Fortfarande är det den israeliska regeringens linje (se längst ner) . Två stater för två folk, Israel judarnas hemland, Palestina för de palestinska araberna. Jag skall försöka redogöra för vad NF och FN har tagit för beslut när det gäller Israels gränser. När det gäller FN är det egentligen fråga om rekommendationer.
NF (Nationernas Förbund, föregångare till FN) satte upp vissa villkor för det Brittiska Palestina Mandatet. (Terms of the British Mandate for Palestine confirmed by The Council of the League of Nations) 24 juli 1922.Naturligtvis kan de inte säga något om gränserna 1948. Däremot säger de klart att Britterna skall verka för att upprätta ett nationalhem för judarna på området. Det ursprungliga Palestina Mandatet omfattade nuvarande Israel,Gaza, Västbanken, Jordanien och delar av Irak. Området delades1921 och 80%, dvs området öster om Jordanfloden, gavs till araberna (nuvarande Jordanien). Resten skulle bli det judiska nationalhemmet. I inledningen står: …Whereas the Principal Allied Powers have also agreed that the Mandatory should be responsible for putting into effect the declaration originally made on November 2nd, 1917, by the Government of His Britannic Majesty (Baulfour deklararationen), and adopted by the said Powers, in favour of the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people…. Och i mandatets artikel 2 står: The Mandatory shall be responsible for placing the country under such political, administrative and economic conditions as will secure the establishment of the Jewish national home, as laid down in the preamble, and the development of self-governing institutions, and also for safeguarding the civil and religious right of all the inhabitants of Palestine, irrespective of race and religion.
Det sägs inget om någon delning av området.
FN (Generalförsamlingen) röstade1947 igenom ett delningsförslag där de återstående 20% av det ursprungliga Palestina Mandatet skulle delas ännu en gång.Judarna godkände delningen men araberna accepterade ingen delning. Eftersom endast den ena parten godkände delningsförslaget och eftersom kriget som araberna därefter (1948) startade mot den nyblivna staten Israel ändrade på de gränser FN hade föreslagit har delningsförslaget från 1947 ingen praktisk betydelse. Jag tror inte jag har stött på någon som hänvisar till den numera.
1949 slöts vapenstilleståndsavtal mellan Israel och arabländerna. I avtalen står det uttryckligen att vapenstilleståndslinjerna inte skall utgöra den slutliga gränsen utan den skall fastställas i förhandlingar. "The Armistice Demarcation Line is not to be construed in any sense as a political or territorial boundary, and is delineated without prejudice to rights, claims and positions of either Party to the Armistice as regards ultimate settlement of the Palestine question."
Följande uttalande från FN angående Israels gränser kom 1967, den ofta (fel)citerade resolution 242. Det var Säkerhetsrådet som denna gång uttalade sig. Resolution 242 antogs under FN stadgans kapitel VI, vilket betyder att den är en ickebindande rekommendation. (Resolutioner antagna under kapitel VII är däremot bindande för medlemsländerna) I resolutionen finns kravet på att Israel skall återlämna ockuperade områden. Det är viktigt att konstatera att man medvetet valde att skriva "ockuperade territorier" i obestämd form.Eftersom många ansåg det som orimligt att kräva att Israel skulle återgå till vapenstilleståndslinjerna från 1949. Men det är inte bara på Israel det ställs krav. Resolutionen kräver att alla staters suveränitet i området skall erkännas och säger att alla stater har rätt till erkända och säkra gränser. Dethär kravet struntar arabstaterna fortfarande i, eftersom de inte erkänner den judiska staten Israel. (förutom Egypten och Jordanien) Resolutionen nämner inget om att en ny Palestinsk stat skall bildas. (Jordanien ville ta namnet Palestina men britterna motsatte sig namnförslaget. En majoritet av Jordaniens befolkning består nämligen av palestinier.)
Det är inte korrekt att säga att Israel skall återlämna palestinska områden eftersom det aldrig funnits någon palestinsk stat.För att kunna överlämna områden till palestinierna måste det först bildas en helt ny stat eller självstyrelseområde. Detta skedde först i och med Osloavtalet och bildandet av de Palestinska Myndigheterna.
Det är enkelt att säga att Israel borde ha återlämnat ockuperade områden, men i praktiken var det närmast omöjligt. Arabländerna belöt 1967 i Khartoum att de säger: Nej till erkännande, Nej till försoning, Nej till förhandlingar med Israel. När förhandlingar ändå senare kom igång, med Egypten och Jordanien, var Israel beredd att dra sig tillbaka från ockuperade områden.Efter fredsavtalet med Egypten och överlämnandet av Sinai har Israel dragit sig tillbaka från största delen av områdena de ockuperade 1967.
PLO var ingen förhandlingspartner utan en terroristorganisation. I stadgarna från 1964, när Jordanien regerade över Västbanken och Egypten över Gaza, skrevs det i artikel 24 in, att organisationen inte skulle ifrågasätta eller utmana den jordanska suveräniteten över Västbanken. Samma sak sade man om Egyptens kontroll av Gazaremsan. Målet var då enbart att få bort arabvärldens gemensamma fiende - Israel.
1968 fick PLO en ny grundstadga där man kan läsa vad som är organisationens syfte och vilka metoder som skall användas. Artikel 9 säger : "Väpnad kamp är den enda vägen att befria Palestina" och artikel 2 "Palestina med de gränser som det hade under det Brittiska Mandate är en odelbar enhet." Artikel 19: "Delningen av Palestina 1947 och grundandet av staten Israel var en illegal handling..." Trots att det var ett krav i Osloavtalet att PLO skulle ändra sina stadgar finns det fortfarande inte några andra stadgar än de från 1968.
Abbas, som omvärlden nu vill stöda, och Israel önskar samarbeta med är ordförande för PLO, har varit med från början i dess verksamhet.
När Israel 2005 drog sig bort från Gaza visade man åter en gång att man är beredd att överlåta ockuperade områden för att om möjligt få fred. Palestinierna svarade åter en gång med att visa att det inte är fred och en egen stat vid sidan av Israel som intresserar. Det har bl.a. de senaste veckornas händelser bekräftat.
Tzipi Livni Israels vice premiärminister och utrikesminister Asharq Alawsat - 18 June, 2007:
The principle of two homelands for two peoples is not new. And yet, its deeper meaning is not always appreciated. The establishment of Israel provided the answer to the historic national aspirations of the Jewish people, those living in the Holy Land and those outside it, those refugees fleeing the horrors of the Holocaust and those that left or were expelled from Arab and other lands. This must also be the true calling of the future State of Palestine - to be the solution to the national claims of the Palestinian people, those in the West Bank and Gaza and those in the Diaspora, those languishing in refugee camps and those who enjoy equal rights as citizens in other States. The establishment of Palestine must itself constitute the answer to the Palestinian claim of return – it cannot remain as an open wound that keeps the conflict alive.
4 kommentarer:
Här finns en hel del som borde kommenteras, men jag tror jag nöjer mig med de stycken som berör min förra kommentar.
Jag har två gånger försökt posta det här på KPs sida men av någon orsak dyker det inte upp.
Israel har rätt till sitt land. Israel är Guds utvalda folk. Det torde vi inte ha några problem med. Men det betyder inte att vi skall acceptera allt som Israels olika regeringar och militärer gör. Fel är fel även då "the good guys" gör fel.
"Det är inte ens fel när två träter" fick jag lära mig i mina unga år. Problemen i Mellanöstern är enormt komplexa. Att upphöja och prisa en part och förtala och trycka ner en annan part leder inte någon vart. Ensidig propaganda som i den lättfattliga engelskspråkiga presentationen ovan gör inte saken klarare för någon.
Det finns ett flertal websidor med mera nyanserade kommentarer om saken ifråga. En är till exempel ZNet -portalen och en annan är den brittiske journalisten Robert Fisks artiklar. Fisk är sedan årtionden bosatt i Libanon och skriver för brittiska "The Independent". Hans behandlar alla illgörare lika, oberoende av nationalitet och ursprung.
Till saken: Påståendet att inte Israel ockuperat "palestinska" områden eftersom det inte år 1967 fanns någon palestinsk stat är enbart hårklyverier. Man må kalla områdena "palestinska", "arabiska" eller vad som helst. Benämningen spelar ingen roll. Områdena var/är olagligen ockuperade efter Israels anfallskrig år 1967.
FN:s Resolution 242 från den 22:a november 1967 säger klart och tydligt: "(i) Withdrawal of Israel armed forces from territories occupied in the recent conflict;"
Du skriver att ". . . man medvetet valde att skriva "ockuperade territorier" i obestämd form" men du "glömmer" att läsa meningen ut. Resolutionen handlar uttryckligen om de områden som Israel ockuperat under kriget år 1967.
Vidare skriver du "Det är enkelt att säga att Israel borde ha återlämnat ockuperade områden, men i praktiken var det närmast omöjligt. Arabländerna belöt 1967 i Khartoum att de säger: Nej till erkännande, Nej till försoning, Nej till förhandlingar med Israel."
I Khartoum resolutionen från den 1:a september 1967 står det "The Arab Heads of State have agreed to unite their political efforts at the international and diplomatic level to eliminate the effects of the aggression and to ensure the withdrawal of the aggressive Israeli forces from the Arab lands which have been occupied since the aggression of June 5. This will be done within the framework of the main principles by which the Arab States abide, namely, no peace with Israel, no recognition of Israel, no negotiations with it, and insistence on the rights of the Palestinian people in their own country."
Jag tycker att det är lite naivt att förvänta sig att de olika arabländerna - före de olika fredsavtal av senare datum du räknar upp ovan - år 1967 strax efter 6-dagarskriget skulle förväntas vara glada och nöjda över att Israel nyligen attackerat dem och ockuperat deras land... Arabländerna förbinder sig i resolutionen helt enkelt att inte sluta fred eller förhandla med Israel före områdena i fråga är tillbakalämnade. Tyvärr ett helt normalt förfarande även i denna dag, t.o.m. bland många västländer. Knappa in meningen "we don't negotiate" i Google och se efter.
Om Israels myndigheter hade haft vilja att följa den FN-resolution som gavs ett par månader senare samma år så hade de mycket väl kunnat genomföra en militär reträtt från de (på den tiden enbart av militärer) ockuperade områdena. För militära reträtter behövs nämligen inga förhandlingar med egna "nybyggare" eller otrevligt inställda araber.
Allt som är till Israels fördel behöver inte vara propaganda.
Ifall det finns faktafel i den engelskspråkiga presentationen är det naturligtvis fritt fram att kommentera, gärna direkt till de ansvariga.
Själv försöker jag presentera fakta och eventuella läsare får sedan bedöma innehållet efter bästa förmåga.
Robert Fisk, som du nämner, är en av de mer välkända anti-israeliska journalisterna. Osama Bin Laden delar din beundran för honom. Bin Laden sa i en intervju 1.11.2004 att ...jag betraktar honom (Robert Fisk) som neutral.
Lite information om resolution 242 av dem som var med när det begav sig kommer här nedanför.
Hälsningar
Daniel
I know the arguments of the issue inside and out, and know very well that the article "THE" being absent from UNSCR 242 was not accidental, and most definitely not any kind of sophistry, and goes to the very heart of the present day understanding of the conflict. The wording was hotly debated by the UNSC reps during the ratification process, Under Secretary of State, "Eugene Rostow, an American drafter of 242, said "motions to require the withdrawal of Israel from "the" territories or "all the territories" occupied in the course of the Six Day War were put forward many times with great linguistic ingenuity. They were all defeated both in the General Assembly and in the Security Council." [4.]
The United States' UN Ambassador at the time, former Supreme Court Justice Arthur Goldberg, states: The notable omissions - which were not accidental - in regard to withdrawal are the words "the" or "all" and the "June 5, 1967 lines" ... the resolution speaks of withdrawal from occupied territories without defining the extent of withdrawal. [This would encompass] less than a complete withdrawal of Israeli forces from occupied territory, inasmuch as Israel's prior frontiers had proved to be notably Insecure.[5.]
Included in the same url link in number 5, is the words of another important US figure that weighed in on the subject in 2002. Max M. Kampelman, former counselor of the US State Department, "said in a letter to The New York Times on April 8, 2002, referring to "territories recaptured from Jordan in 1967, territories that Jordan captured in its war against Israel in 1948-49": The United States voted in favor of Resolution 242 only after insisting that "all" had no place in it. The United Nations instead referred to the need to arrive at "secure and recognized" boundaries."
Also, the British UN Ambassador at the time, Lord Caradon, who introduced the resolution to the Council, has stated:"It would have been wrong to demand that Israel return to its positions of June 4, 1967, because those positions were undesirable and artificial. After all, they were just the places where the soldiers of each side happened to be on the day the fighting stopped in 1948. They were just armistice lines. That's why we didn't demand that the Israelis return to them."
4.) http://world.std.com/~camera/docs/alert/242ad.pdf
5.) http://palestinefacts.org/pf_1948to1967_un_242.php
Daniel skrev: "Själv försöker jag presentera fakta och eventuella läsare får sedan bedöma innehållet efter bästa förmåga."
Och exakt hur skall man bedöma innehållet på en sida där man redan från första sidan får veta att de som tycker olika med sidans författare är politiskt vänstervridna och anti-israeliska..?
Jag tycker olika och jag är varkendera. Men jag är ju i gott sällskap tillsammans med "den vänstervridne" Jimmy Carter. Carter gjorde ju en hel del för freden i Mellanöstern.
Daniel skrev: "Robert Fisk, som du nämner, är en av de mer välkända anti-israeliska journalisterna. Osama Bin Laden delar din beundran för honom. Bin Laden sa i en intervju 1.11.2004 att ...jag betraktar honom (Robert Fisk) som neutral."
När de sakliga argumenten tryter tar du till de osakliga. Om du har överhuvudtaget har läst Fisks skriverier så skulle du veta att han - precis som jag skrev tidigare - behandlar alla illgärningsmän lika. Oberoende om det handlar om Israel, Libanon, Storbritannien, USA, Frankrike - eller Osama bin Laden (som Fisk intervjuvat långt innan 9/11). I det avseendet är Fisk faktiskt neutral.
Så nu är jag alltså i sällskap av både fredsälskaren Carter och terroristen bin Laden. Var skall detta sluta..?
Resten av din text är igen hårklyverier. Står det i resolutionen att Israel skall dra sig tillbaka från de områden som ockuperats under den senaste konflikten så spelar det ingen roll hur Israels allierade i efterhand försöker förklara vad de egentligen menade.
De "fakta" du använder för dina kommentarer har du plockat ihop från webbsidor vars innehåll du gillar. Vore du objektiv - vilket du inte är - skulle du läsa lika mycket från de webbsidor vars innehåll du inte gillar, och därefter jämvärdigt referera båda sidornas åsikter.
Det handlar inte om att tycka om websidor eller inte.Det handlar om att hitta websidor vars innehåll håller för en faktagranskning.
Jag försöker använda informationskällor som jag av erfarenhet vet att vanligtvis är pålitliga.
Dessutom söker jag information där den israeliska versionen av olika händelser presenteras, eftersom de flesta nyhetsmedierna ganska okritiskt förmedlar den arabiska/palestinska versionen.
Jag tog en snabbtitt på websidan som AL rekommenderade och gjorde en sökning på ordet Jenin.
Efter det jag läste är jag verkligen inte beredd att beskriva sidan som objektiv.
Det är de vanliga påståendena om israeliska krigsförbrytelser mot mer eller mindre oskyldiga palestinier.
Men som jag skrev, min bedömning grundar sig på en mycket kort och ytlig gransknig.
Skicka en kommentar