Utrikesminister Valtonen har dåliga rådgivare eftersom hon i sitt försvar till Finlands undertecknande av FN:s deklaration om Palestina ger helt felaktiga motiveringar i ett uttalande för media. (YLE)
Valtonen säger : "Eftersom Israel, genom sina egna handlingar, minskar det territorium som tillhör den palestinska befolkningen, vilket erkänns av det internationella samfundet och internationell rätt."
Det skulle vara intressant att höra vilka internationella juridiskt bindande avtal som ger de palestinska araberna några landområden. Däremot är både San Remo deklarationen och stadgarna för Palestina mandatet juridiskt bindande och ger judarna rätt till området mellan Medelhavet och Jordanfloden. Det är orsaken till att palestinierna måste förhandla med Israel om de vill ha ett eget territorium.
Valtonen säger också : "På samma sätt är det oacceptabelt att tala om tvångsförflyttning av befolkningen eller ännu värre, svält av befolkningen."
(Vastaavasti puheet väestön pakkosiirroista tai jopa pahempaa, väestön näännyttämisestä, ei tällaista voi hyväksyä.)
Det är inte länge sedan Finland i FN röstade för att judarna måste flyttas från sina hem i Jerusalem, Judéen och Samarien. Det är hyckleri på utrikesministernivå när hon tycker att det är oacceptabelt att tala om tvångsförflyttning av araber medan hon själv röstat för tvångsförflyttning av judar.
Men som sagt med sådana rådgivare Valtonen har kan man inte vänta sig något gott. Trots allt är det hon som bär ansvaret för sina ord och handlingar.
Ett citat från domaren i ICJ, Julia Sebutinde (hennes avvikande åsikt till domstolens beslut):
3 Behovet av att balansera konkurrerande suveränitetsanspråk
En annan komplex fråga som är relevant för att analysera de rättsliga konsekvenserna av olagligheten i Israels politik och praxis är det faktum att Israel har sina egna suveränitetsanspråk beträffande delar av territoriet som det internationella samfundet ser som OPT, en fråga som inte ägnats någon uppmärksamhet av flest deltagare. Även om det verkar finnas ett brett internationellt samförstånd kring förslaget att tvåstatslösningen bör implementeras baserat på Israels gränser från 1967, kan ett sådant politiskt samförstånd inte i och för sig ge äganderätt till territorium där inget existerar enligt internationell rätt, eller ta bort äganderätt över territorium där sådan äganderätt finns lagligen. Fastställande av suveränitet kan till exempel innebära att man tar kännedom om och behandlar olika områden där det fanns en övervägande judisk närvaro före 1948 (t.ex. de judiska kvarteren i Gamla Jerusalem eller Gush Etzion) gentemot andra områden från vilka Israel ensidigt drog sig tillbaka (t.ex. Gazaremsan). Att kräva Israels "omedelbara, totala och ovillkorliga" tillbakadragande skulle vara liktydigt med att förneka Israels rättsliga anspråk som hänför sig till delar av dessa territorier.
För att fastställa de konkurrerande suveränitetsanspråken skulle domstolen behöva flytta sitt fokus från en granskning av "Israels policy och praxis i OPTs" till en granskning av Israels och Palestinas konkurrerande suveränitetsanspråk över olika delar av OPTs, trots att sådana frågor var inte tillräckligt argumenterat under detta förfarande. Det är uppenbart att detta är komplexa frågor som med rätta kräver en förhandling snarare än en rättslig lösning. Detta är ytterligare ett skäl till varför resolution 242 kräver ett avtal som leder till "uppsägning av alla anspråk" och erkännande av "säkra och erkända gränser". Det är också därför som Osloöverenskommelserna föreställde sig förhandlingar om slutlig status över gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar