När är krig berättigat, vilka mål får man angripa?

Vilka mål har Israel rätt att attackera enligt internationell lag? Hur bestämmer Israel vilka mål som skall angripas? Vilka mål är militära och vilka civila? Frågorna har ofta inga lätta och entydiga svar, i all synnerhet inte när fienden Israel bekämpar inte är en normal stat utan en eller egentligen flera terroristorganisationer som behärskar och styr ett område, Gaza.
Har Israel t.ex. rätt att angripa Hamas polisstyrkor och anläggningar i Gaza? Poliser får i vanliga fall inte angripas men när det gäller Hamas polisstyrkor så ingår de i en konfliktsituation i Hamas militära styrkor och deltar i striderna. När så är fallet blir de ett legitimt mål.
Israels armé har en stab av jurister som hjälper till att identifiera vilka mål som man ur juridisk synvinkel kan angripa.

Dessa frågor behandlas i följande artiklar i Jerusalem Post.
Legal analysis: Targeting Hamas police, media sites

Fighting wars in a minefield of lawyers

 Ett krig går aldrig enligt planerna och i ett krig dör även oskyldiga. Så har det alltid varit och kommer antagligen alltid att vara. Detta är säkert en av orsakerna till att Israel i åratal har låtit raketbeskjutningen från Gaza mot civilbefolkningen i Israel fortsätta utan att genom militära medel tvinga Hamas att sätta stopp för den.
I något skede blir man ändå alltid tvungen att vidta mer omfattande åtgärder, vilket nu har skett och vilket skedde för fyra år sedan.
Ett problem är att Israel av omvärlden vanligtvis tvingas till vapenvila med terroristerna innan man lyckats tillfoga dem ett tillräckligt hårt slag.Detta skedde i kriget mot Hizbollah och i den senaste Gazaoffensiven och risken finns att det sker igen.
Detta i sin tur leder till att terroristerna snabbt hämtar sig från slaget och rustar upp igen och en ny konflikt uppstår inom några år. Först skjuts bara några raketer i veckan men efter hand intensifieras beskjutningen tills smärtgränsen är uppnådd i Israel. Det har varit mönstret hittills.
Så länge det bara skjuts ett tiotal raketer i veckan mot israeliska städer noteras det varken av internationell media eller av politiker.Av någon orsak anses det acceptabelt att Israel skall utsättas angrepp.
När Israel väljer att försöka få ett stopp på raketbeskjutningen väcker det däremot stor uppmärksamhet och alla vädjar om återhållsamhet och ett snabbt slut på våldet. Ett slut på våldet betyder i praktiken att Israel skall upphöra med sin offensiv, raketbeskjutningen mot Israel kommer att fortsätta och ingen bryr sig. Utom de ca 1 miljon israeler som tvingas leva i en situation där de ständigt måste vara beredda på att söka sig till skyddsrum när varningssirenerna ljuder.

Här en artikel som visar att trots att man gör sitt bästa för att civila offer skall undvikas är kriget alltid grymt.
Analysis: The game changer

Hur skulle man reagera i Storbritannien om man utsattes för dagliga raketattacker frågar Dan Hodges i The Telegraph. Man behöver inte bara fråga, man kan se på hur Storbritannien har reagerat.
'Would Britain react like Israel has to a few rockets?' Yes we would. And we have before 
 "...But we don’t need to look into the crystal ball. We can just look back at what our reaction actually was, when we were the subject of our own, much more limited, assault from Irish Republican and Loyalist terrorism
We didn’t give our military response a cool – if sinister – name like Operation Cast Lead, the last major Israeli incursion into Gaza. Ours was the more prosaic Operation Banner. Operation Banner lasted 38 years, and represented the longest unbroken deployment in the history of the British Army. At its peak 21,000 troops were on active service, including the Army, Navy Air Force, special forces and intelligence services.
Over 700 British military personnel lost their lives during the course of the operation. 150 civilians were also killed.
Britain’s proportionate response to the terrorist threat also involved the introduction of internment, the suspension of trial by jury, exclusion of UK citizens from the British mainland, unprecedented broadcasting restrictions, alleged collusion between the military and civilian authorities and paramilitary death squads, and several well documented miscarriages of justice."